THE BIG SHORT

När det var dags för Oscarsgala förra året dök det upp en film som förvånade många av oss. The Big Short, hade den verkligen nåt i Oscarssammanhang att göra? Och varför blir denna Christian Bale Oscarsnominerad så fort han visar sina vassa tänder på vita duken? Han börjar bli den manliga varianten av Meryl Streep. Gäsp alltså.

Nåja. Jag såg filmen då och blev inte särskilt imponerad. Kanske berodde det på att jag såg den otextad och alla som sett filmen utan att vara extremt bevandrade i amerikansk engelska kan skriva under på att det är inte superenkelt att hänga med i svängarna. Jag valde därför att inte skriva om den för det kändes inte rättvist. Att jag är så jävla korkad att jag 1. inte kan engelska bättre än såhär och 2. ser en snabbsnackande-full-med-svåra-termer-film utan text är inte filmens fel. Alltså, jag lät bli, men när filmen dök upp på Netflix såg jag om den – MED text – och nu är jag redo att avlägga min dom.

Jag minns att DN skrev en smart grej om filmen när det begav sig: ”Finanshajar som hajar”. Det är exakt vad filmen handlar om (och hade den producerats på 90-talet hade detta kanske blivit filmens svenska undertitel?) Den 15:e september 2008 hände nämligen en mycket stor skräll i USA, investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs och det blev starskottet för en ekonomi i totalt haveri – och inte enbart i USA. Till saken hör att det fanns finanshajar som faktiskt hajade att detta var på väg att ske långt innan några andra förståsigpåare fattade ett jota och det är om dessa män The Big Short handlar om.

Det är ett försök att bena upp och förklara hur den amerikanska ekonomin kunde funka som den gjorde trots att den egentligen inte var något annat än A Big Hole. Ett luftslott. Fölk lånade och lånade, bankerna lånade ut och lånade ut och mitt i allt detta satt ett gäng investerare och investerade allt dom ägde och hade i att allt skulle kollapsa. Vilket det gjorde. Till allas förskräckelse. Ja till och med till vinnarnas förskräckelse eftersom världsekonomin gick åt helvete.

Det är en underhållande film det här, en smart film, en välspelad och framförallt välklippt film som tar till lite nya grepp för att hålla intresset uppe hos oss som tittar. Att se den textad var givetvis ett plus men jag förstod nog mer än jag trodde även vid den otextade tittningen. Betyget blir nämligen detsamma nu som när jag såg den första gången. Det är en BRA film på alla sätt men mer än så gör den inte för mig.

Mitt tips blir att du ser den här filmen först och sen fortsätter med kanonfilmen 99 Homes. Då får du hela biten, allt ifrån vad som händer med ”dom stora” till ”dom små”, dvs, dom som lånade ut alla pengarna och dom som lånade. Dom som borde veta bättre och dom som litade på vad dom som har pengar som yrke lovade och svor.

KNIGHT OF CUPS

Jag kunde inte hålla mig borta. Det gick inte. Fan också.

Det är klart att jag egentligen VISSTE att jag inte skulle kunna ta till mig den här filmen, ingen av Terrence Malicks filmer har ju funkat på mig. Samtidigt, mirakel händer. Det kunde ha gått. Konstigare saker har hänt här i världen och även om jag känner mig precis lika frustrerad och på gränsen till förbannad som vanligt när jag sett en film av denne man så är jag samtidigt noll procent besviken. Knight of cups är nämligen PRECIS den film jag trodde att den skulle vara.

Knight of cups skulle kunna vara en två timmar lång reklamfilm för Ellos-kläder. Det skulle också kunna vara en filmisk variant av mindfulness-app. Det kan också vara videokonst från nån kreativ högskoleelev.

Alltså, jag biter mig i tungan och sammanfogar fingrarna med silvertejp för att inte använda mig av ”det där ordet” men jag kan helt enkelt inte låta bli. ”Det där ordet” har för mig blivit synonymt med just Terrence Malick och ordet är såklart pretentiöst – i ordets allra sämsta bemärkelse. Jag känner att han vill göra en film som utmanar tittarens intellekt men mig gör det BARA irriterad. Det känns kvasi. Blaj bara.

Filmens stora affischnamn är Christian Bale, Cate Blanchett och Natalie Portman. Ingen av dom ger mig den minsta pulshöjning. Imogen Potts däremot, eller Joel Kinnaman, Brian Dennehy och Antonio Banderas känns betydligt mer intressanta och deras inhopp i birollerna är tacksamma elchocker i en annars stentråkig film.

Gillade du The tree of life, The thin red line eller To the wonder så kan du strunta totalt i mina ord här ovan. Chansen är nämligen ganska stor att du i såna fall kan tycka om även Knight of cups. Undertecknad är däremot ännu ett steg närmare att för evigt ge upp mina försök att närma mig Terrence Malick som filmskapare.

I avsnitt 33 av Snacka om film försöker jag formulera nån form av klokskaper runt denna film. Det gick inte bra alls.

CUBIC

[Eftersom jag brukar ha den svenska filmtiteln som överskrift på mina inlägg får det bli så även idag. Filmen är annars mer känd som Equilibrium fast den heter Cubic på Netflix.]

Den här filmen hamnade på plats 1 på Sofias lista över favoritfilmer från 2002, på plats 4 hos Christian och plats 9 hos Filmitch. Hos mig var den ett svart hål, en film jag sett skymta förbi när jag letat sci-fi-thrillers på Netflix men som lockade mig minimalt. Men när tre bloggvänner listar den bland sina favoriter kände jag att jag var tvungen att ge den en ärlig chans. Sagt och gjort. Så fick det bli.

.
I landet Libria är känslor förbjudet. Regeringen har sett till att eliminera dessa och i och med att inga känslor finns existerar varken krig eller kärlek. Allt som kan ge känslomässig input är olagligt – musik, böcker, ja allt.

Det som gör att medborgarna kan stängas av känslomässigt är en medicin, en drog som kallas Prozium. Den måste tas dagligen, det är lag på det. För att hålla koll på invånarna och deras medicinering finns agenter, stenhårda iskalla angivare, som rapporterar avvikelser och ser till att människor som slarvar med pillren avrättas på stubben. Dessa agenter existerar i alla sorters mänskliga skepnader, dom är till och med barn.

Huvudrollen John Preston spelas av Christian Bale och han är precis lika iskall som rollen kräver. För filmen är just det, iskall. Metallisk, betongig, blågrå och visserligen jättesnygg MEN när allt blir sådär kallt precis hela tiden tappar filmen mig lite. Christian Bale är som sagt klockren att spela känslomässigt avstängd men när han börjar fuska med medicinen och därmed bli lite mer ”öppen” och känslosam så är han fortfarande samma gamla isbit. Tröttsam skådis det här.

Jag tycker premissen i filmen är intressant, jag tycker den är visuellt snygg men jag saknar allt som gör att jag blir engagerad och/eller berörd. Personkemin mellan Christian Bale och Emily Watson är inte heller nåt att skriva hem om.

Jag förstår vad mina bloggkollegor ser i filmen men den funkar inte riktigt för mig tyvärr. Men nu är den i alla fall sedd och DET känns skönt!

EXODUS: GODS AND KINGS (IMAX 3D)

Ett av mitt livs stora kärlekar kom till mig 1992.

Elva tjejer startade ett företag tillsammans och vi bestämde oss för att åka på konferensresa till London. Jag var nyss fyllda tjugo och det var sjukt spännande, både jobbet och resan, men att få komma till London smällde högst. Hela resan blev något utöver det vanliga på väldigt många plan men den röda tråden stavas utan tvekan kärlek.

Jag blev blixtförälskad i London, jag träffade en kanonkille som jag kärade ner mig i och under några lediga timmar en eftermiddag tipsade min kompiskollega om en fantastisk biograf, ”nästan lika stor som Globen” och vi gick dit. Filmen vi såg hette 1492, den regisserades av Ridley Scott och gick på biografen Empire på Leicester Square. Sen den dagen har jag varit i London fler gånger än jag kan räkna och minst lika många gånger har jag varit på Empire. Jag blir fortfarande pirrig i magen när jag sitter på en bänk på Leicester Square med en biobiljett i fickan och väntar på att filmen ska börja och jag kan inte förklara det på något annat sätt än att det handlar om kärlek. Stor och innerlig kärlek.

Idag är den förut så gigantiska salong 1 på Empire omgjord till IMAX-biograf och för mig känns det som en match made in heaven. IMAX-formatet är min nya stora kärlek, om jag kunde skulle jag alltid se film på det viset. Alltidalltidalltid.

Nu råder det ju en viss IMAX-brist i Sverige och därför tar jag alla chanser jag får när jag befinner mig i en stad där det finns sådana biografer. Som det alltså gör i London. Tyvärr denna gång fick jag välja mellan pest och kolera vad gäller filmer – Hobbit-filmen eller Exodus – och ingen av dom lockade speciellt. Det som gjorde att Exodus drog det längsta strået var 1. den gick på Empire och 2. Ridley Scott regisserade. Cirkeln var sluten, nu var det jag som kunde tipsa mitt resesällskap om denna bedårande biograf och dessutom med en Ridley Scott-film!

Exodus: Gods and Kings är en PERFEKT film att se på IMAX. Visuellt är det ett mästerverk, otroliga scener, jag tappar nästan andan ibland. Vyer över det praktfullaste Egypten har, pyramider och sfinxen, ovädersscener som får mig att tro att jag är där, grodregn, gräshoppor i rent äckliga mängder. Scenografi och smink är förstklassig och till och med John Turturro, detta vedträ till skådespelare, är trovärdig som Seti, farao och biologisk pappa till Ramses (Joel Edgerton) och känslomässig ”styvpappa” till Moses (Christian Bale).

Det finns alltså ingenting att klaga på vad gäller ytan på denna film, ingenting alls. I bow my head för Ridley Scott, jag kan inte göra annat. Men tyvärr finns det ett tyvärr för delar av filmen är rent farsartade usla. Joel Edgerton till exempel. Maken till felcastad människa och maken till överspel! Jag sitter och kliar mig i huvudet med dom där gigantiska 3D-glasögonen på näsan, Joel Edgerton, är han inte en bra skådis – egentligen? Hur kunde det bli såhär?

Vad jag tycker om Christian Bale vet alla som följer min blogg, jag tycker han är både iskall och tämligen överskattad. Tyvärr är hans insats i denna film inget undantag. Bale ska spela Moses som är en empatisk man, en folkets man, en snällis om man så vill. När Bale ska gestalta Moses varma sidor lyckas Ridley Scott få honom att le ett par gånger och – VOJNE! – han ler med ögonen till och med. Det är något jag aldrig förr sett på film, Bale som ler alldeles innerligt. Men ett par leenden gör ingen Moses om man så säger, Bale är inte bra i huvudrollen, han är alldeles för…kall/fel/okarismatisk/whatsoever. Jag tror det är rollistan som gjorde mig så totalt o-pepp på filmen och det är rollistan som gör att betyget inte blir högre trots att filmen på många sätt är kanon.

Om jag ska försöka summera mina tankar om filmen i en enda klatschig slutmening får det bli denna: som IMAX-upplevelse är det 5/5, som film 3/5 men skulle jag tvingas se den under några andra förhållanden skulle jag hellre se något annat.

Veckans Cruz: KAPTEN CORELLIS MANDOLIN

Jag var så jäkla besviken på den här filmen när den kom. Kanske var min hjärna inställd på nåt enbart mysromantiskt bland terracottakrukor, olivträd och grekisk fårostsallad och sen handlade den om….krig. Samtidigt kan man tycka att det är orättvist att anklaga filmen för att jag själv är orutinerad och icke påläst meeeeeeeen  vadååååå, måste man alltid vara det när man sätter sig i en biosalong? Jag tycker nog inte det.

Nu fick jag i alla fall chansen att inför detta tema se om filmen och det var riktigt trevligt. Dels visste jag nu vad filmen handlar om och dels fick jag återuppleva Nicolas Cage i sin glans dagar innan han började träna för VM i överspel. Här är han jättebra trots att han ska prata engelska med italiensk brytning och på ett trovärdigt sätt kunna leda nån form av manskör bestående av enbart soldater.

Den lilla grekiska ön Kefalonia blir ockuperad av både tyskar och italienare under andra världskriget. Den unga grekiska kvinnan Pelagia (Penelope Cruz) är förlovad med Mandras (Christian Bale), en trevlig men ganska omogen ung man som ryckt in i armén och krigar långtbortistan nånstans. Han är borta så länge att Pelagia tror att han är död, vad ska hon tro när hon aldrig får så mycket som ett livstecken från honom trots alla brev hon skriver?

Men Mandras kommer tillbaka med otäckt tilltygade fötter och ett psyke som vittnar om att mycket krigiskt skit flutit under broarna. Han kommer tillbaka ungefär samtidigt som kapten Corelli (Nicolas Cage) och hans förband kommer till byn. Pelagia slits mellan sin lojalitet till Mandras och sin attraktion till den italienske soldaten och hur historien utvecklas kan ett dagisbarn gissa sig till.

Penelope Cruz känns så otroligt ung i filmen men hon är trots allt 27 år. Självklart tycker jag hon är bra, hon är en njutning att beskåda. Annars imponerar Christian Bale stort som Mandras. Han är smutsig och lite bakom och ser genuint glad ut när han är glad och riktigt sorgsen ut när han är det.

Filmen var betydligt mysigare nu än jag mindes den och även om den inte känns som en turistfilm för Greklands övärld (jämför med Mamma Mia) så blir jag väldigt sugen på att både bada, resa och frossa i tzatsiki – och fortsätta mitt Cruz-tema en vecka till – eller två.

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL

Christian Bale – American Hustle

Christian Bale är ingen personlig favorit, inte alls faktiskt. Men även solen har sina fläckar, fast tvärtom då. Han är nämligen riktigt bra här och jag tycker faktiskt att han förtjänar sin nominering. Flobbig, otrevlig och med ett hår man inte önskar sin värsta fiende visar han var skåpet ska stå. Snyggt jobbat!

.

.

.

Bruce Dern – Nebraska

Jag tror egentligen inte att Bruce Dern är nominerad för sin roll som den gamla flumdrutten i filmen Nebraska, jag tror att han fått en nominering för lång och trogen tjänst. Det var både onödigt och orättvist eftersom inte bara en utan två snubbar som definitivt förtjänat en nominering nu blev utan.

.

.

.

Leonardo DiCaprio – The Wolf of Wall Street

Jösses säger jag bara. Leonardo DiCaprio har fått till den kanske bästa skådespelarprestationen i sitt liv och då har han ändå spelat utvecklingsstörde Arnie Grape med sån inlevelse att en hel värld trodde det var på riktigt.

.

.

.

Chiwetel Ejiofor – 12 Years a Slave

Jag känner mig helt känslostörd som inte hyllar den här filmen och/eller Chiwetel Ejiofor men filmen var rätt blek när jag såg den och nu två månader senare kan jag ta bort ordet rätt. Självklart måste det ha varit en jättetuff roll att spela och Chiwetel är inte på något sätt en medioker skådespelare men just i år finns det en handfull som berört mig mer än han.

.

.

.

Matthew McConaughey – Dallas Buyers Club

En av de handfulla jag skriver om här ovan är Matthew McConaughey. Vilken uppvisning! Vilken skådespelare! Vilket år han har haft! Han kunde ha fått en nominering för Mud om det varit lite klarare om det var en huvudroll eller biroll han spelade och hade han varit med lite mer i The Wolf of Wall Street hade han tveklöst fått en birollsnominering där (med). Men i Dallas Buyers Club gör han nåt extraordinärt och jag tror att alla som sett filmen kan skriva under på det. Jag unnar honom en Oscarsstatyett så det gör ont i kroppen samtidigt som jag hoppas att han inte får en. Det finns alldeles för många bevis på Oscarsvinnare som efter en vinst tar helt fel karriärsbeslut och jag vill inte att Matthew ska bli en av dessa.

.

.

Tom Hanks, du skulle ha varit en av dom fem för din roll som Captain Phillips.  Joaquin Phoenix, du skulle DEFINITIVT ha varit nominerad för Her. Det var många år sedan denna kategori känts så stark och så otippad som i år. Det enda jag på riktigt hoppas är att Bruce Dern kammar noll och jag tror inte jag behöver fundera så mycket på det. Jag hoppas så jag får konvulsioner i hela kroppen på Leo eller Matthew men jag tror att pk-juryn röstat på Chiwetel.

Såhär tror och hoppas Movies-Noir.

AMERICAN HUSTLE

American Hustle har satt griller i huvudet på mig.

Hur bedömer man en film egentligen? Det är klart att jag ser till helheten, till manus, skådespelare, regi, musik, stämning, smink, klippning, rubbet men vad händer när man ser en film där flera bitar inte funkar men andra är riktiga fullträffar? Det blir en…krock.

Just nu känns det som att jag tuggar på folie med gamla lagningar i tänderna. Det sprakar och gnistrar, smakar konstigt och spottar man inte ut folien snabbt nog kan man få in P4 från nån perifer del av landet. Samtidigt vill jag bara krama nån. Filmen gjorde mig gott men irriterad. Vansinne egentligen, det är väl bara att bestämma sig? Ja….jo….det är väl det.

Jag har bestämt mig sedan länge för Christian Bale. Han är inte min typ av snubbe. Jag gillar inte honom. I alla filmer han är med kan han med fördel bytas ut mot någon som är bättre. Men inte här. Han äger!

Amy Adams är en ganska blek skådespelerska tycker jag. Aldrig dålig men heller aldrig riktigt minnesvärd. Hon är stabil och trofast, funkar i alla väder, lite som ens favoritskor. Men inte här, här är hon världsbäst!

Jennifer Lawrence är 24 år och toppenbra på att spela ung oskyldig tjej, ung stark tjej, ung actiontjej och blå. Här är hon en vampig gift slödderalkis med världens konstigaste frisyr och jag älskar henne. Hon är klockren!

Jeremy Renner är alltid bra men jag var ändå ytterst tveksam till att han skulle funka i den här rollen. Stor sned och yvig frisyr och världens bredaste slips men det visade sig att han är helt perfekt.

Sen har vi då Bradley Cooper, fina fina Bradley Cooper. Jag var inte det minsta rädd att han skulle bomba här, klart han inte skulle, han är ju Bradley. Men med mikropermanentat hundhår och ett helskägg som ser pålimmat ut kunde det lika gärna ha blivit Stefan och Krister-känsla över alltihop. Det blev det inte. Bradley är underbar – och han dansar igen!

American Hustle är skådespelarnas film till hundra procent men det är inte så mycket mer. Regissören David O. Russell ger jag inte många ören för men å andra sidan, hur ska han kunna misslyckas med dessa fem framför kameran? Det går ju inte.

Filmmusiken är jättebra och lite för hög filmen igenom vilket gör att filmen känns som en reklamfilm för utklädningskläder och/eller en Hollywood-revy till förmån för katastrofdrabbade barn eller nåt. Det är ett gissel det här. Gör fem bra skådespelare per automatik en film bra? Jag tycker nog inte det.

Det gisslar och gnisslar och funderas här. Jag går fram och tillbaka som Professor Baltazar och funderar på en lösning. Skådespelarna får alla rätt, alla fem, inget snack om saken. Dom drar lasset. Men lasset består av torrt gräs som i närheten av en tändsticka fjuttar eld och blir till ingenting mer än aska. Filmen är som en tom julklapp där skådespelarna är inslagningspappret och snöret. Fint som snus på ytan men ekande tomt om man ser efter ordentligt. Mysko film det här – men okej ändå på nåt vis.

Filmen:

Bradley Cooper, Jennifer Lawrence, Christian Bale, Amy Adams och Jeremy Renner:

Fredagsfemman # 99

5. Jag gillar action – not words!

Bland det bästa jag vet är människor som inte bara snackar om allt dom vill göra utan som verkligen GÖR. Därför blir jag glad när jag ibland får mejl från unga filmare som ber mig titta på deras filmer och skriva om den på bloggen. Viking Almquist är en sådan filmare. Han har gjort ”ultralågbudgetskräckfilmen” Evil Easter 3: The Final Easter som finns att se på youtube (<— klicka på länken). Jag har sett den. Snyggt jobbat att genomföra projektet Viking!

.

.

.

4. Hej då Jason, hej Roger och Martin!

Nu är fredagstemat med killen i hockeymask slut och det känns lite tomt tycker jag. Därför kör jag igång ett nytt tema, ett litet minitema med start ikväll. Fyra fredagkvällar, fyra filmer i samma franschise, fyra välkända filmer med två superhajpade poliser i huvudrollerna. Inte riktigt lika läskigt som Fredagen den 13:e men kanske aningens högre medelbetyg. Kanske.

.

.

.

3. Projektet som gäckar mig

2014 kommer filmen som ännu så länge går under namnet ”Untitled Terrence Malick Projekt”. Själv tycker jag det vore rätt tufft om det visade sig vara den riktiga titeln. Men det som gör att detta projekt upptar en del av min tankeverksamhet är kombinationen av min Malick-aversion (den rätt aggressiva sådana) och filmens line-up. Ryan Gosling, Michael Fassbender, Natalie Portman, Christian Bale, Cate Blanchett, Rooney Mara, Val Kilmer, Holly Hunter och Benicio Del Toro. Vad jag än tror att jag vet att jag kommer tycka om filmen (eller inte tycka) så kan jag rimligtvis inte strunta i att se filmen. Det vore banne mig tjänstefel.

.

.

.

2. Har du Movie Pop-appen?

Inte? Skaffa den. Ett riktigt kul och nördigt filmklippsspel. Det går att leta upp mig där om du vill få dig en match. Sök på mitt namn och lägg till lino.

.

.

.

1. 24h film

Filmbloggaren Plox fick en idé om att köra igång ett filmmaraton med sig själv som han kallade 24h film. Vi andra kunde följa hans framfart genom filmhögarna på twitter och vi försökte hejja på honom så gott det gick. Hans maraton sådde ett frö hos mig att försöka göra detsamma under nästa ledighet och nu är den här. Jag är ledig ett par dagar till och har för avsikt att genomföra ett liknande maraton själv. Och med tanke på vad jag skrev på punkt 5 här ovan så gillar jag inte att bara tänka, jag gillar att göra. Så det kommer bli av!

Jane Campion-vecka: PORTRÄTT AV EN DAM

Isabel Archer (Nicole Kidman) är ung, vacker, frihetstörstande, nyfiken, äventyrslysten och har ingen lust alls att gifta sig hur många tusen pund friaren än har på banken.

Att ha så pass mycket skinn på näsan och så stark tro på sig själv kanske inte är nåt konstigt för oss såhär 2012 men i 1920-30-talets England var det en helt annan femma. Isabel var het klart före sin tid och hade hon kunnat stava till feminist så hade hon säkerligen kallat sig själv för detta.

Hon tackar alltså nej till (till synes) trevliga gentila vettiga män men fastnar för Gilbert Osmond (John Malkovich), en man som inte är nåt annat än ett manipulativt, psykopatiskt, egoistiskt och elakt svin. Vackra kvinnor faller för farliga killar, en historia som går igen och igen och igen och hur mycket det än kan förklaras med alfahanneteorier om den starkes överlevnad och regressionsfunderingar om grottmansstadiet så slutar det alltid likadant: Illa.

Jag blir alldeles lycklig av det här, ja, kanske inte av historien för den är jobbig på många sätt men jag blir filmiskt lycklig då Porträtt av en dam är ren och skär perfektion i den här genren. Som film tycker jag den här är strået vassare än Pianot till och med och mycket av det kan tillskrivas Nicole Kidman som är en personlig favorit för mig till skillnad mot Holly Hunter.

Jane Campion har återigen lyckats få till en slutprodukt som är crème-de-la-crème av fotografer, statister, scenografer, skådepelarproffs in i minsta biroll och en utsökt filmmusikkompositör vid namn Wojciech Kilar. Jag fastnar för filmen så fort förtexterna börjar och sen sitter jag som förstenad i soffan i nästan tvåochenhalv timme och bara njuter. N J U T E R, är vad jag gör, njuuuuuuter. Jag får fan gåshud så bra är det! Jag skulle kunna börja grina!

Filmen är från 1996, den är från en annan tid,  från tiden innan Nicole Kidman fick åldersnojja och trodde hon skulle bli snyggare med botoxinjektioner i  läpparna, från tiden då Christian Bale fortfarande hade finnar som måste sminkas över, John Malkovich inte spelade över per automatik, Viggo Mortensen var tämligen okänd och Barbara Hershey fortfarande fick roller. Allt var inte bättre förr men en del var det faktiskt.

Det här är en film som definitivt ska inhandlas och ställas i finhyllan för framtida tittningar. Jag tycker helt enkelt att det här är en heeeelt fantastiskt bra film!

 

Veckans serietidningshjälte på film: THE DARK KNIGHT RISES

It doesn’t matter who we are… what matters is our plan. No one cared who I was until I put on the mask.

Citatet skulle kunna komma från Batmans strama mun men det gör det inte, det är hans antagonist Bane som tänkt till och talat sanning. För precis så är det. Bane hade kunnat vara vilken kreativ galenpanna som helst men med den där enkla men fruktansvärda masken över ansiktet blir han nånting annat, nånting mer, nånting hiskeligt otäckt. Batman utan mask och dräkt blir Bruce Wayne, en excentrisk miljonär som trasig till kropp och själ gått under jorden och bor som en eremit i sitt slott med ingen utom butlern Alfred (Michael Caine) som sällskap.

Det är några dagar sedan jag såg filmen men fortfarande hör jag Banes röst i öronen, hans förvrängda djupa röst som skär in i märg och ben. Jag har sett många filmskurkar i mina dar och jag trodde inte det gick att göra en tecknad figur läbbigare än Heath Ledger gjorde med Jokern i The Dark Knight men jag undrar om inte Bane i Tom Hardys skepnad faktiskt tangerar Ledgers rekord.

Bakom mig i biosalongen satt två högljudda generalpuckon som mitt under inledningsscenen börjar diskutera hur det kommer sig att popcornkärnor alltid fastnar mellan tänderna. Att jag kallar dom just högljudda generalpuckon är alltså inte en släng av vuxenmobbing utan dagens sanning och jag ska förklara varför.

Inledningsscenen i The Dark Knight Rises är en av dom mest påkostade, pulsskenande rivstarterna filmvärlden skådat och med Hans Zimmers stenhårda trumslagarpojkar som bakgrundsmusik så skallrar det i hela salongen. Stolarna rister, handsvetten tränger fram, ögonen vrålstirrar, fullt fokus ligger på duken några meter framför ända tills jag hör ”…..å så sätter sig popcornet mellan framtänderna så det ser ut som såndär julkrydda, starkpeppar heter det det? Svartpeppar? Chilipeppar? Varför gör det alltid det? Popcorn. Kärnan alltså. Heter det Starkpeppar? ”.

Om man 1. tänker på popcornkärnor fast man uppenbarligen äter Tuc-kex med öppen mun (kex som för övrigt delades ut gratis och påsvis precis utanför salongen vilket är så urbtota jävla korkat för det finns inget som låter så mycket som torra kex i hyperprasslig påse)  2. hellre pratar om detta än att beskåda den makalösa filmmagin som sker mitt framför ögonen 3. lyckas överrösta denna ljudbild som har en decibellstyrka som marginellt understiger Motörhead på Hovet, ja då har man tveklöst kvalificerat sig för att kallas högljutt generalpucko. Dom förstod dock andemeningen i orden ”men håll bara käften!” och var förutom kex-knispret tysta resten av filmen.

Det är lätt att glömma att The Dark Knight Rises faktiskt är serietidningsfiction. Det är svårt att förstå att Christopher Nolans tre filmer om Batman faktiskt grundar sig i samma Batman som den Tim Burton gjorde film av och dom som gjorde Val Kilmer och George Clooney till Bruce Wayne varsin gång. Det övergår mitt förstånd att Anne Hathaways Selina Kyle faktiskt är samma karaktär som Halle Berrys Catwoman och jag har fortfarande inte smält att filmens sista minutrar bjussade på en twist som jag inte såg komma.

Den här filmen, slutet på Nolans trilogi, bjuder på så mycket tankar, känslor och ståpälsupplevelser att det bara snurrar i huvudet. Två timmar och fyrtiofem minuter har aldrig gått fortare, jag har inte blivit så mentalt påsatt av filmmusik sen jag såg Rött hav 1995 och trots att jag fortfarande inte tycker att Christian Bale är ultimat som Batman så har jag svårt att tro att det här går att göra bättre någonstans, någongång.

Betygsmässigt så är filmen så nära en femma det går att komma utan att få en och detta beror på en sak allena: slarv. Slarv är ett ord jag aldrig trodde jag skulle använda i närheten av en nolansk slutprodukt men tyvärr har filmen ett par moment som inte kan beskrivas som nånting annat än just detta. Det är slarv i klippningen, det blir ”syftningsfel” ibland när det klipps från en scen i dagsljus till en nattscen och mellan scener där olika karaktärer är i fokus och jag tror att scenerna hänger ihop fast dom inte gör det. Filmens beskrivning av tid är också slarvigt genomförd vilket känns som en onödig barnsjukdom då Nolan annars är världsmästare på detta. När veckor i filmen har förflutit och jag som tittar inte tror att det gått mer än nån dag eller två, det blir liksom lite…fel. Lite för enkelt.

Men den största anledningen till en utebliven fullpoängare är slarvet med Bane. En filmskurk av denna dignitet kan inte – får inte – sluta sina dagar på detta sätt! Denna miss gjordes redan 2006 när Philip Seymour Hoffmans vidriga filmskurk Owen Davian kolavippen alldeles för simpelt i Mission Impossible III och det förstörde mycket av min känsla för den filmen. Här känner jag mig – utan att spoila för mycket – helt enkelt snuvad på efterrätten. Jag hade helt enkelt väntat mig ett over-the-hills-and-far-away-slut (som Gary Moore skulle ha uttryckt det) och det kom inte, inte med Bane i fokus i alla fall. Slutet, för övrigt, lämnade mig med ett stort smajl i hela ansiktet och när jag under eftertexterna vände mig mot mitt sällskap och sa ”Ska vi se den igen? Nu med detsamma?” svarade han ja utan att tveka.

Nolan har återanvänt många av skådespelarna från Inception i den här filmen: Tom Hardy, Marion Cotillard, Joseph Gordon-Levitt, Cillian Murphy och Michael Caine är ju också med där. Det är både smart och vanskligt. Här funkar det alldeles utmärkt men det finns många  exempel på när filmregissörer envisas med att ha med sitt favvo-posse överallt som det inte gör det och jag blir lite orolig att Nolan ska fastna och ta med dessa skådespelare även in i nästa projekt, vad det nu blir. Jag tror nämligen att Nolan skulle kunna göra underverk med dom flesta skådespelares karriärer och hoppas på ännu mer utanför-lådan-länk inför nästa film.

Nästa film ja… Jag längtar och väntar som en övergiven fru vars man gått ut i krig. Tittar trånande i fjärran och önskar att Tingeling ska komma flygande, sätta sig på min axel och säga ”Ta det lugnt, det blir bra ska du se. Du kommer att få vara med om den här känslan igen”.

Sen tar hon mina röda hörlurar i sina små händer, sätter dom över mina öron, bänder isär mina framtänder med en minimal och skinande ren kofot och trycker in ett stort jävla popcorn i gluggen. ”Lyssna på trumslagarpojkarna och slicka på den här” säger hon innan hon sätter sina små händer i sidan, fäster blicken på samma punkt som jag i fjärran och skriker:

”DET HETER KRYDDPEPPAR DITT JÄVLA PUCKO!”

Filmens FANTASTISKA soundtrack finns på Spotify. Klicka här så kommer du dit utan att passera gå.

The Prestige

Nästan oberoende av målet så är det alltid roligt att följa filmtipsens irrvägar.

Fripps filmrevyer skrev om filmen The Illustionist (som legat på min ska-se-snart-lista-läääänge på grund av Edward Norton) och i kommentarsfältet skrev Adde-Pladde en jämförelse mellan den just recenserade filmen och The Prestige som också är en trollerifilm och kom ungefär samtidigt som The Illusionist (men som inte lockat mig för fem öre då jag inte är jätteförtjust i Christian Bale).

”Nolans mindfuck när det är som bäst, även om den inte når Inception-klass” skrev Adde-Pladde och DÅ vaknade jag till liv. Jävlar! Jag kanske har missat nåt av värde här och det vill jag ju inte. Att filmen dessutom stod i min bokhylla (av nån underlig anledning som jag inte minns nu) gjorde saken ganska enkel, jag stoppade den i spelaren och tittade. Ett mindfuck har ju aldrig gjort nån illa.

Det här är alltså Christopher Nolans trolleritricksdrama, en historia om Robert Angier (Hugh Jackman) och Alfred Borden (Christian Bale) som sedan ung ålder följts åt och tävlat om vem av dom två som är den bästa magikern. Tricksen blir allt mer avancerade ju äldre dom blir och även om dom låtsas om att det är tricksen som är det viktiga så är det faktum att Borden (oavsiktligt eller ej) dödade Angiers fru en ganska stor nagel i ögat på Angier. Det går liksom inte över (hur det nu skulle kunna göra det?) och hämnden smakar gott som äppelkaka.

Mindfuck var det ja. Hmmmm. Mindfuck. Nej, The Prestige kvalar sig inte in i närheten av Inception varken mindfucksmässigt eller som film men det är ingen dålig film på nåt sätt. Däremot har den ett ganska stort ”fel” som jag ser det, eller två om jag ska vara korrekt: Christian Bale och Hugh Jackman. Båda dom två är som skådespelare tämligen oklanderliga, möjligtvis lite tråkiga ibland men duktiga. Dom gör sitt jobb, no questions asked, men dom är kalla som personer, dom håller en solklar distans och även om dom visar känslor så når dom mig inte och i den här historien är det ett klart problem. Jag vill ju bry mig men jag gör det inte och jag vet inte om det är MITT jobb att kämpa som en K2-klättrare med tegelstenar i ryggsäcken för att få historien att kännas eller om det borde tillhöra Jackmans och Bales arbetsbeskrivning.

Kanske är det skitisamma. Kanske ska jag bara titta och inte tänka, kanske ska jag bara låta mig förtrollas och kanske är det där med trolleriet ett större problem än huvudrollsinnehavarnas brist på utstrålning. Jag gillar ju inte trollkonster. Magi är ganska ointressant. Jag vet ju att jag blir lurad och är det nåt jag avskyr så är det just det. Att bli lurad. Jag hatar det. Som fan. Jag gick och såg Joe Labero på Berns en gång och jag var förbannad en månad efteråt. Så sett till min magikeraversion så kanske filmen var bra egentligen.

Äsch. Snacka om mindfuck.

 

THE DARK KNIGHT

Det började med Michael Keaton som Batman i två serietidningsgrafiska filmer av Tim Burton. Sen tog Val Kilmer på sig masken i spektaklet Batman Forever och efter det var det George Clooneys tur i det skrattretande ”gaydramat” Batman&Robin.

Sen fick Christian Nolan dirigentpinnen, handplockade Christian Bale rollen som Batman och lyckades få hela serietidningskänslan försvann i Batman Begins. Jag tycker verkligen extremt illa om Batman Begins.

När Nolan och Bale sen skulle göra en uppföljare fick jag nästan kväljningar. Kroppen skrek NEEEEEEJ och jag kände bara att det här var en film jag gärna kunde hoppa över. Heath Ledger fick rollen som Jokern och såg ball ut på bild men vadå? Vem skulle inte se ball ut i den sminkningen?

Sen dog Heath Ledger, alldeles för ung och alldeles för onödigt och filmen fick en hausse av Guds nåde. ALLA pratade om The dark knight och ALLA älskade den, den fick oscarsnomineringar jag inte fattade ett skit av och härhemma satt jag med en djup skeptisk rynka mellan ögonen.

Men…jag kunde inte hålla mig längre. Jag såg den och jag satt blixtstilla i soffan, jag blinkade inte på 152 minuter.
The dark knight är en sjukt bra film! Sjuuukt bra!
Jag kommer aldrig att bli ett fan av Christian Bale men han funkar som Batman, sina vassa tänder till trots. Heath Ledger fick postumt en Oscar för sin roll som Jokern, ett pris han med hundra procents säkerhet fått även om han inte dött. Den rollprestationen är omänskligt bra! Han ger en mänsklighet till ett fullblodsmonster – gör om det om du kan.

The dark knight har mer serietidningsestetik än Batman Begins och det tackar och niger jag allra ödmjukast för. Jag får 300 i puls från första sekunden och när filmen är slut vill jag bara se den igen. Och igen.

Det retar mig att Heath Ledger är död men det glädjer mig att han hann göra detta mästerverk innan han reste vidare.

TERMINATOR SALVATION

Jag gillade första Termintor, jag älskade tvåan. Trean var ett jahaja, varken bra eller anus och nu kommer fyran och man behöver inte heta Saida för att förutspå att det inte är den sista filmen i serien om John Connor, hans mamma, deffade stålrobotar och Skynet.

Terminator Salvation börjar i ett skönt tempo. Marcus (Sam Worthington) har blivit dömd till döden för mordet på sin bror och två polismän. Under hans sista timmar/dagar kommer en läkare (Helena Bonham Carter) och ber honom donera sin kropp till forskningen. Efter många om, men – och en kyss – skriver han på blanketten.

Sen kör det igång. Motståndsrörelsens frontman John Connor (Christian Bale, en av få människor på jorden med alldeles autentiska vampyrgaddar) kör ett stenhårt arbetspass på 1 tim och 40 min för att ta död på Skynets allehanda terminators, både springande, på två hjul, fyra hjul, under vatten och i luften och samtidigt ska han försöka genomskåda den nye snubben – Marcus.

Terminator Salvation är en mörk film. Den går i samma färgskala som insidan på tunnelbanetunnlar. Bara. Enbart. Det blir lite segt för ögonen. Men, för tusan, jag ska inte klaga. Det är trevlig action som man glömmer ganska direkt efteråt och ibland behöver man inte mer än just det. Hjärndöd underhållning för stunden.