FILMÅRET 1994

Filmåret 1994. I mina ögon det näst bästa filmåret i historien. Att ta ut blott tio filmer till en lista är ungefär lika svårt som att välja vilket av ens barn man gillar bäst. Så jag gör som när jag väljer barn, jag går på magkänsla, dagsform och vem som kliar mig längst på ryggen.

Så here we go. Tio fiffiliniska guilty pleasure-filmer. Tio kalasrullar. Tio underverk. Tio filmer som jag sett en sisådär 150 gånger om jag slår ihop dom. Sådärja. Förväntningarna är nere under fryspunkten nu va, haha? Glöm inte kolla bubblarna också. Dom är många och finfina och alla hamnade på en trivsam och värdig elfte plats.

10. Klienten
(The Client, Regi: Joel Schumacher)

Det här är inte bara Susan Sarandons bästa film, hon bodde dessutom i en lägenhet (i filmen) som hade gula väggar och bruna möbler och jag fick nån idé att det där var PRECIS min stil. Så när jag sett filmen målade jag gult och köpte nya möbler. Det höll tre veckor sen var jag tillbaka i ”min” stil igen. Jag har gjort så några gånger i livet. Målat om för att det ska se ”vuxet” ut hemma. Provat ”kaffe latte-brunt” och sånt. Går åt helvete varenda gång. Men Klienten är bra som tusan. John Grisham skrev boken, Joel Schumacher regisserade och jag gav den 5/5 då och 4/5 nu. Det hade räckt till en topp-tre-placering vilket år som helst – utom 1988 och 1994.

.

.


9. Léon
(Regi: Luc Besson)

Nu kommer vi till en modern klassiker. Det här är en film som förtjänar en uppföljare. En Mathilda-film. Jag vill veta hur det gick. Jag har tänkt på  Léon och Mathilda i tjugotvå år nu, räcker inte det? Svaret är nej, det gör det inte, för när jag ser en riktigt bra film så släpper den inte. Den släpper aldrig. Léon är 5/5 och Luc Bessons näst bästa film. Den bästa gjorde han 1988.

.

.

.

8. Il postino
(Regi: Michael Radford)

”En film om kärlek, vänskap och den magiska känslan av att få ett handskrivet brev.”  Så skrev jag i min recension av denna film, denna vackra lilla mysiga italienska pärla till film. Massimo Troisi spelar Mario Rouppolo, en anspråkslös man som drömmer om kärlek och vill lära sig ordens bevingade makt på kvinnorna av den chilenske poeten Pablo Neruda som bor på den italienska ö där Mario arbetar som cyklande brevbärare. Troisi spelar sin Mario så fint och det är hjärtskärande att han dog dagen efter sista inspelningsdagen blott 41 år gammal och att han – liksom Heath Ledger ett antal år senare – kom att postumt bli Oscarsnominerad för sin roll.

.

.

.

7. When a man loves a woman
(Regi: Luis Mandoki)

Vad säger man om en film som denna för att någon som inte har sett den ska se den? Att den handlar om kärlek? Ja, det gör den. Att den handlar om alkoholism och medberoende? Ja, för det gör den. Att den har barnskådisar som banne mig inte behöver skämmas för sin insats? Ja, det har den. Att Andy Garcia och Meg Ryan har en personkemi jag tror på till 100%? Helt sant.  Att den innefattar allt detta och mer därtill utan att vara tung som en säck gråsten och ångestprojicerande? Jepp. Det med. Svinbra film, helt enkelt!

.

.

.

6. Pulp Fiction
(Regi: Quentin Tarantino)

Den började på en trea, det gjorde den. Mitt första besök i Tarantinos värld var liksom inte helt…okomplicerad. Jag var överväldigad och uttråkad på samma gång och det visade sig att filmen behövde en hel del tittar för att ”komma ikapp sig själv” i min hjärna. Den är komplex och enkel samtidigt. Egentligen har den allt. Härlig film är det hur som helst – och den är inte en trea längre.

.

.

.

5. True Lies
(Regi: James Cameron)

Harry Tasker (Arnold Schwarzenegger) kan det mesta. Han kan skjuta, springa fort, spränga, döda (men utan blod), dyka, byta kläder i ett rasande tempo, ratta flygplan och styrdansa. Han kan också det där med avlyssning vilket visar sig komma väl till pass när han får för sig att frugan (Jamie Lee Curtis) är otrogen. Att True Lies är en av mina absoluta guilty pleasure-filmer kanske förvånar en del – men inte mig, haha. Den har nämligen ALLT! Så satans underhållande från första sekund till sista och James Cameron visar att han kan göra film på det där ”riktiga” sättet, alltså innan han började blanda in smurfblå avatarer och sån skit i produktionerna.

.

.

.

4. Speed
(Regi: Jan de Bont)

Jävlar vilken bra kemi dom har, Sandra Bullock och Keanu Reeves. Och jävlar vad coolt det blev att köra buss hux flux. Speed är för mig kanske den enda actionfilm som i milliliter svett vid tittning kommer upp i samma nivå som Die Hard, för det här ÄR spännande fanimej PÅ RIKTIGT. Dennis Hopper som bad guy, klaustrohissar åsså bussen som inte får bromsas. Jiihhaaaaaa, krasch boom bang va bra det är! Fem plus då, fem plus nu!

.

.

.

3. Dum & dummare
(Dumb & Dumber, Regi: Peter Farrelly och Bobby Farrelly)

Jag skulle faktiskt kunna drista mig till och säga att detta är den roligaste komedi som gjorts. Som finns. Som spelats in. Som kommits på. Det är tveklöst den komedi jag sett flest gånger och jag verkar inte tröttna på den. Alls. Heller. Jag gillar att skratta och den här filmen får mig att skratta. Alltid. Hur illa det än är ställt med humöret. Fem av fem. Always forever änd ever.

.

.

.

2. Lejonkungen
(The Lion King, Regi: Roger Allers och Rob Minkoff)

En av världens bästa filmiska öppningsscener. En historia som berör mig ända in i märg och ben. Kanonmusik. Jeremy Irons. Topp-tre-bästa-Disney-filmerna-genom-tiderna. En underbar film. Och sorglig också.  Funkar lika bra med svenska röster som i original. En av dom mest minnesvärda biobesöken i mitt liv. I Hollywood. På premiären. Jag grät så mycket så jag fick hinka Resorb efteråt. Och tjejen som sjöng ”En värld full av liv” på barnens dop. Circle of life. Då grät jag igen, rätt ner i dopfunten. Satan vad härligt det är med film egentligen, va?

.

.

.

1. Forrest Gump
(Regi: Robert Zemeckis)

Kloka jättefina Forrest Gump. Han fattar grejen. Han fattar allt. Han har så mycket att lära oss andra och han HAR lärt många så mycket med sina chokladbitar och tankar om livet. Ibland undrar jag hur jag hade varit om Forrest Gump-filmen inte fanns. Jag tror faktiskt inte jag varit samma person som jag är nu. Jag tänker att det är bra att gilla film, att det är trevligt att kunna ta till sig film och faktiskt – ibland – kanske till och med bli en bättre människa i slutändan tack vare sitt filmtittande. Jag tror man får hitta sin egen Messias här i världen och Forrest Gump är min. Han är mer sanning för mig än alla visdomsord Kay Pollack, Mia Törnblom, Dr Phil och Paulo Coehlo delar med sig av – sammantaget.

.

Bubblare: Den röda filmen, Nobody´s fool, Den vita filmen, Muriels bröllop, Love affair, Döden och flickan, Nattvakten, Farinelli, Puppet Masters.

.

Idag skriver fler filmspanare om filmåret 1994. Klicka på länkarna för att komma till deras listor.
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Filmitch
Movies-Noir
Fripps filmrevyer
Flmr
We could watch movies

DUM OCH DUMMARE 2

Det finns tre sorters Dum och dummare-människor här på jorden: dom som sett första Dum och dummare och skrattat läppen av sig, dom som sett första Dum och dummare och inte fattat humorn alls och dom som aldrig skulle få för sig att se någon Dum och dummare, inte ens med en laddad pistol mot tinningen.

Det finns tre sorters Dum och dummare 2-människor här på jorden: dom som sett den första och har längtat efter denna uppföljare sedan 1994, dom som inte sett första men som ser den här ändå och dom som fortfarande aldrig skulle se en Dum och dummare-film hur många siffror som än kommer efter men som ändå berättar hur jävla dålig filmen är, gärna högt och gärna tydligt så alla både hör och ser att här är en människa med en annan typ av humor, kanske till och med en sofistikerad smak, en som aldrig skulle sjunka så lågt som att skratta till skämt baserade på kateterhumor, fis-i-bil-panik eller rövsmörsdofter.

Jag tillhör kategori ett både vad gäller originalfilmen och uppföljaren. Jag älskar Dum och dummare och jag var överlycklig när nyheten att det skulle komma en Dum och dummare 2 släpptes. Att både Jim Carrey och Jeff Daniels skulle reprisera sina rollfigurer Lloyd Christmas och Harry Dunne var stort, det var som att få träffa sina svagbegåvade kusiner från landet igen. Glädje med skämskuddevarning om man säger så.

Jag har svårt att se att någon som gillar originalfilmen tycker att den här filmen är helt värdelös, det är liksom samma film bara med en liten annan twist på skämten. Detta är filmens styrka och svaghet. Det blir småputtrigt, fnissigt och mysigt men det blir inte samma gapflabb som i första filmen, vilket är helt logiskt. I biopubliken skrattades det gott bland både vuxna och tonåringar, filmen håller ett genomgående bra tempo och det är inga direkta svackor. Jag är nöjd och glad, det var härligt att se något rättigenom hjärndött, det är en riktig må-bra-grej ibland. Rövsmörshumor ska verkligen inte underskattas.

PS. Bill Murray gör en roll man aldrig sett honom göra förut. Håll ögonen öppna, det är lätt att missa honom. DS.

 

FILMSPANARTEMA: ÖVERDRIFTER

Månadens tema var klurigt tycker jag. Överdrifter, vad skriver man om det? Vilken film ska man välja? Från vilken sida ska jag tackla det här ämnet?

Det skulle kunna gå att se nästan vilken ny film som helst som innehåller Jack Nicholson, Al Pacino eller Anthony Hopkins. Eller varför inte se om Django Unchained? Att se Leonardo DiCaprio kämpa sig blå för att framstå som ond kan utan tvekan ses som en överdrift. Men nej, det kändes på tok för enkelt. Jag gnuggade mina två små grå ett bra tag innan jag kom fram till *hysteriskt klappande* en ONUMRERAD LISTA! IGEN!

Jaförtusan, en sån lista får det bli. Det går ju att överdriva på så väldigt många sätt på film så varför koncentrera sig på ett när man kan sätta spotlighten på många. Listan är alltså utan inbördes ordning men punkten längst ner ser jag som ohotad etta.

Det här är alltså en lista på överdrifter gällande…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Målet i filmen Brakfesten (La Grand Bouffe, 1965) är att äta ihjäl sig. Det lyckas filmkaraktärerna med. En del äter så mycket att dom till och med bajsar ihjäl sig. Föga snyggt sätt att dö på och rätt så överdrivet om nån frågar mig. Det finns bättre sätt. Ålderdom till exempel.

 

 

 

 

Jim Carreys tånaglar i Dum och dummare är inte att leka med. Det krävs en vinkelslip för att få fason på otäckheterna. Kanske en smula överdrivet om man tänker efter. En liten figursåg hade varit att föredra.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Okej att jag dissade Calvin Candie i Django Unchained men Leonardo DiCaprio är en tacksam snubbe att ha med i ett tema som detta. I filmen J. Edgar har han blivit tilldelad en sån överdrift i dålig sminkning att det är omöjligt att ta honom på allvar som FBI´s chef J. Edgar Hoover. Han ser mer ut som en figur i Mupparna och DET är nog inte meningen. Eller var det det Clint Eastwood?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det går inte att göra en sånhär lista utan att ta med Movie 43 i någon form. Det är inget annat än överdrifter i filmisk form från början till slut.  Man kan säga att det är julafton i överdrifter. Halle Berry (till vänster) och Stephen Merchant får bli galjonsfigurer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte huuuur många gånger Daniel Day Lewis säger ”I´m an oil man you scheeeeeee” i Paul Thomas Andersons There will be blood men jag vet att varje gång retar mig. Det är en uppvisning i retoriskt överspel medelst ordet oil som jag varken sett förr eller senare på film.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Christian Bales förvandling till Trevor Reznik i The Machinist är banne mig en överdrift i viktnedgång.

 

 

 

 

 

 

 

Nu är han här igen, Leo! Det råder viss oenighet om hur många gånger Leonardo DiCaprios rollfigur Jay Gatsby i The Great Gatsby egentligen säger ”Old sport” men många är det. Irriterande många. Tröttsamt många. Överdrivet många.

.

.

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kiera Knightley i A dangerous method. Övriga yttranden överflödiga, det är ju bara att beskåda bilden och/eller försöka se filmen. Strävar hon efter huvudrollen i Hajen 5 eller vad?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag håller helt och hållet med Henke i hans resonemang kring Jonah Hill och masturberingsscenen i The Wolf of Wall Street – snorren är helt enkelt ”orimligt stor”. Men det är klart Jonah passar på när han får chansen, det kanske finns nån kvinna eller man därute som tror att könsorganet är hans på riktigt. Dock inte jag. Det här är en icke trovärdig överdrift.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den största filmiska överdriften av dom alla. Vad jag än tycker om filmen Rambo (från 2008), 236 döda på 92 minuter gånger ÄR en överdrift. Ingen film behöver så här många mord. Ingen. En snittdödlighet på 2,59 döda/minut gör dessutom att liken bara flimrar förbi till i-n-g-e-n nytta whatsoever. Superkorkat och dumt i en för övrigt underhållande film.

 

 

 

 

Except Fear

Filmparadiset

Flmr

Fripps Filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord