MAGIC MIKE XXL

Finns det skämskuddar man kan låna?”, frågar jag biografvaktmästaren samtidigt som han river min biljett. Han tittar på mig och pekar mot högen av grå sittkuddar av hårdplast, såna som små barn brukar använda för att se duken när någon vuxen sitter i vägen.

Han förstod nog inte riktigt vad du menade”, sa min kompis C och sen skrattade vi högt, det var nämligen inte särskilt svårt att se det framför sig, två 40-åriga kvinnor som håller upp stora hårdplastdynor för ansiktet för att slippa se allt det pinsamma som rör sig på duken. Två timmar senare hade vi slutat skratta och vi insåg båda att vaktmästaren förstod både rubbet och stubbet av min fråga. Han satt helt enkelt inne med facit.

Nästa gång en vaktmästare pekar på en sittdyna ska jag ta en.

2012 regisserade Steven Soderbergh en film om en manlig strippa vid namn Magic Mike. Det var en allt annat än bra film men den hade nåt som denna uppföljare totalt saknar, nämligen handling. När nånting heter XXL borde kunna betyda att det är större, maffigare, svullnare…ja mer av allt helt enkelt. Det enda denna film har som är mer än originalet är speltid. Fem minuter längre är den och det känns. Det känns som femtiofem minuter. Det känns som om filmjäveln aldrig vill ta slut.

Fem fitta dansarkillar med tvättbrädemagar ska alltså ta sig till Myrtle Beach för att vara med i en sista stripptävling tillsammans. Dom åker sin lilla roadtrip i en foodtruck körd av en tjock kille vid namn Toby som somnar vid ratten efter att – precis som dom andra – ha mumsat knark. Äventyret blir alltså inte helt spikrak från A till B utan killarna tvingas stanna lite här och där, oklart varför faktiskt. Den typ timmeslånga supersömniga scenen på ”bordellen” med bordellmamman/konfrencieren Rome (Jada Pinkett Smith) är mer än oklar och SATANIHELVETE vilken dålig skådis hon är alltså!

Vad gäller skådespelarprestationer så kan filmen tacka Channing Tatum för ALLT. Vore han en lite sämre skådis skulle det inte gå att se filmen utan att vilja perforera hornhinnorna med en såndär potatisnål. Nu förstår jag att det inte är en parodi enbart för att Channing Tatum förmedlar ett visst allvar men det hindrar mig inte från att skratta mig fördärvad (och längta efter den där hårdplastskölden) när han sätter igång och dansar i sin verkstad mol allena. Juckar mot en träbänk medelst borrmaskin. Juckar mot en svarv medelst rektangulärformad metallpryl. Och det är klart han SVETSAR också!

Alla sedan urminnes tider sedvanligt ”manliga” attribut är med i den här filmen och det är uppenbart att vi kvinnor SKA tycka att det här är upphetsande. För mig är det så tröttsamt, så ofräscht och så unket att jag bjussar på att jag kommer att ses som en sur jävla kulturtant för att jag inte är openminded nog att hylla den här smörjan. Jag kan inte hålla med Jacob Lundström på filmtidningen FLM som tycker att det är att ”välja glädje” att gilla den här filmen.

Tycka vad man vill om filmen, som är sommarens både roligaste och mest tankeväckande, men det är något med det enkla avfärdandet som får mig att undra var stringkalsongen klämmer”, skriver han och avslutar sin text med ”Men kritikerns uppgift är inte bara att leta fel och brister utan också att söka skönhet. Jag kan inte tvinga någon att dela min åsikt om att Channing Tatum är en värdig arvtagare till Gene Kelly, men jag kan åtminstone uppmana till ett självkritiskt tänkande till kritiskt tänkande – och förhoppningsvis förmå någon att sluta ängslas och lära sig att välja glädje.

Anledningen till att jag inte kan göra annat än att såga Magic Mike XXL jämns med fotknölarna är INTE att jag är ängslig, INTE att jag moraliserar över användandet av droger, INTE för att jag tycker det är sjukt tradigt att se skrikande tjejer kasta högvis med dollarsedlar på halvnakna samlagsdansande män och heller inte för att jag INTE väljer glädje. Jag sågar helt enkelt den här filmen för att DEN ÄR BAJS.

Channing Tatum ÄR en jävel på att dansa men han är också en jävel på att skådespela MED kläder på. Men det är han det. Rollfiguren Tarzan med den övervintrade Whitesnakefrillan (Kevin Nash) dansar inte ett steg, han är bara en uppumpad grottman, Big Dick Richie (Joe Manganiello) är visserligen charmig men obeskrivligt tröttsam, Matt Bomer spelar den skönsjungande Ken (passande namn) med osedvanligt uppspärrade ögon, Amber Heard (som Zoe) är som vanligt bara en mindre dyr variant av Scarlett Johansson och Andie McDowell var det länge sen man såg. Plus i kanten att hon inte blekt sina tänder utan faktiskt fortfarande ser mänsklig ut.

Filmen skulle även funka som ett inslag i en dokumentärfilm om Socialdemokraterna. Det är mycket ”alla ska med” och det hade inte förvånat mig om ”We shall overcome” (jag vet att Birgit Friggebo inte var moderat utan folkpartist) hade varit med på soundtracket i nån karaokeversion. Det är nämligen kvinnor av ALLA sorter med i filmen – smala, tjocka, unga, gamla, högljudda, blyga, gifta, skilda, vita, svarta och allt däremellan och alla har dom en sak gemensamt: dom ÄÄÄÄLSKAR manliga strippor och stripporna älskar dom. Det har ingenting med att göra att tjejerna öser stålars över dom. Närå. Inte alls.

Fan, det smakar kräk i munnen nu.

Den är illa klippt också, nämnde jag det?

 

7 DAYS IN HELL

Aaron Williams (Andy Samberg), Serena och Venus Williams hittills rätt okända adoptivbror lever för tennisen. Han är ett riktigt….ess! Sen händer en ”arbetsplatsolycka” som gör att han blir utbuad, kallad för mördare och tappar greppet. Han tvingas mer eller mindre byta bana.

Samtidigt.

Hur många IQ måste man ha för att kunna sätta ihop en korrekt mening och uttala den? Charles Poole (Kit Harington) är dum som en våffla men vill inget hellre än att vinna tillbaka Wimbledonbucklan till England.

7 Days in Hell är en låtsas-dokumentär om Wimbledonfinalen 2001 mellan Williams och Poole som höll på i hela sju dagar.

Det kryllar av kända ansikten under denna timme, skådespelare som spelar roller och andra kändisar som ”bara” spelar (bjussar på) sig själva. John McEnroe, Chris Evert, Serena Williams till exempel (för alla tennisfantaster)

Filip & Fredrik-Filip Hammar spelar svensk programledare för The Swedish Hit Show (säg det fort så förstår du det roliga). Han gör det han ska.

Jag skrattar högt, rått och ljudligt åt vissa scener men samtidigt, jag HAR så svårt för Jon Snow! Precis! Han är inte död! Han spelar tennis!

Filmen finns att se på HBO!

JOHAN FALK 4: GSI – GRUPPEN FÖR SÄRSKILDA INSATSER

Johan Falk (Jakob Eklund) har bytt jobb. Nu har han avancerat till GSI, Gruppen för särskilda insatser, en del inom polismyndigheten som jobbar mot grovt kriminell verksamhet.

Patrik Agrell (Mikael Tornving) är hans nya chef, norrländsk, lugn och korrekt, egenskaper som kommer mer än väl till pass när ett tillslag i Gothia Tower går snett och en polis blir skjuten. Frank Wagner (Joel Kinnaman) misstänks direkt och han letar upp Johan Falk för han har nåt att berätta, något verkligen viktigt.

Joel Kinnaman är för Johan Falk-serien vad Edward Norton var för Primal Fear. Alla som har sett Primal Fear förstår precis vad jag menar. Alla andra förstår säkert också – nu – men när Falk-filmerna kom var Joel Kinnaman ett helt nytt ansikte och det enda jag kände var: han kommer bli nåt, han kommer bli nåt inihelvete STORT. Den där blicken som skär genom TV:n, det är sällan man ser det.

Jens Hultén som Seth Rydell är iskall, stenhård och fullkomligt trovärdig även om man har Bet365-reklamen i färskt minne. Jag undrar förresten om det inte är mer Seth än Jens som gör den reklamen. Det låter så när han pratar i alla fall.

Filmen Kodnamn Lisa kommer först tre år efter denna film men här är första gången vi får höra om detta. Det tänkte jag inte på – då – men nu. Tänk så bra det är att se om filmer ibland!

Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson

KEANU-SOMMAR: A SCANNER DARKLY

Philip K. Dick var en kul prick. Jag tror det är fler än jag skulle vilja ha en liiiiiiten bråkdel av den snubbens fantasi intjoffad i hjärnbarken.

Vadå? Vet du inte vem det är? Har du sett filmer som Blade Runner, Total Recall, Paycheck eller Minority Report? Alla dom filmerna är baserade på böcker av denne Dick, liksom dagens film A Scanner Darkly.

Boyhoodgeniet Richard Linklater har skrivit manus och regisserat denna film som är….som är….tamejfan helt UNIK i sitt slag. Jag har i alla fall aldrig sett något liknande (fast jag VET att Richard Linklater gjort en liknande film före denna men jag har inte sett den. Waking Life heter den). Filmen har riktiga skådisar i alla rollerna och sedan är filmen efterhandsanimerad vilket gör att animeringen är brutalt lik verkligheten. Efter ett tag tänker jag inte på att det är animationer jag ser, jag ser bara Keanu Reeves, Robert Downey Jr, Woody Harrelson och Winona Ryder skådespela.

Att filmen är så otroligt SNYGG kanske kan ses som enbart positivt men nix, det är det inte. Filmen är så SNYGG att jag ibland blir helt bortkollrad i handlingen, jag ser liksom bara ytan, ögonen fastnar. Som tur är är handlingen inte jättekrånglig och inte heller superengagerande så det gör kanske ingenting att jag får spola tillbaka lite då och då.

Om jag säger såhär, jag tror storyn gör sig bättre i bokform och filmen gör sig bättre på vykort.

Nästa måndag kan jag lova att det kommer en icke-animerad Keanufilm här på bloggen.

JOHAN FALK 3: DEN TREDJE VÅGEN

Efter det som hände i den förra filmen (Livvakterna) har Johan Falk (Jakob Eklund) sagt upp sig från polisen. Han vill bara leva ett lugnt och tryggt familjeliv utan att behöva se brottslighet i vitögat både på och efter arbetstid. Men…..det finns ju alltid ett men.

”Mennet” i det här fallet är Johans förre chef Sellberg (Lennart Hjulström) som har fått ett toppjobb inom Europol, EU:s polisorganisation. När Johan är på semester hälsar han på sin gamle vän och hamnar – såklart – mitt i skottgluggen.

Den tredje vågen ska symbolisera den våg av organiserad brottslighet som drar fram genom Europa och jag kan känna att jag skulle vilja sätta händerna för öronen och skrika LALALALALA för att slippa tänka att nånting av det här är verklighet, eller skulle kunna vara eller bli.

Med en budget på 50 miljoner kronor utklassar den här filmen dom föregående, i alla fall i cash. Att internetinformationen säger att filmteamet bara spenderade 37 av dessa miljoner är en annan femma. Jag tänkte i alla fall inte en enda gång att filmen hade kunnat bli ännu bättre med mer pengar.

Det den här filmen däremot har ökat på jämfört med dom första två filmerna är actionmomenten. Det här känns mer som en ren actionfilm än en thriller och/eller polisfilm. Jag tycker om filmen även om den känns aningens svagare nu än vid första (andra och tredje) gången jag såg den. Men en svag fyra är ändå en fyra.

THE HUMBLING

Vill du se Greta Gerwig i sitt esse och slippa se henne som Pegeen Mike Stapleford (vilket jävla namn va?), se Frances Ha.

Vill du se Al Pacino lysa, se Frankie & Johnny.

Vill du se en film regisserad av Barry Levinson som han inte behöver skämmas för, se Rain Man.

Vill du se en bra film? Välj nånting annat än The Humbling, vad fan som helst duger. Den här filmen är bara gubbsjuk, illa skriven, överspelad och sövande.

SPY

Jag tittar på postern och tänker att det är förjävla synd alltihop.

Melissa McCarthy som med skurmopp/perserkatt/peruk på huvudet ska trycka sig mellan Jason Statham och Jude Law som får blickfångsutrymme på bilden för att sälja in filmen. Typ.

Tänk om dom vänt på steken. Tänk om det varit en Melissa McCarthy i mitten på bilden med samma look som hon har sista fjärdedelen av filmen och med Statham och Law på varsin sida som liksom peek-a-boo-tittar fram? Statham kanske med gigoloperuk och lösmustasch (ja, han har det i en scen i filmen)?

Nä just det. I´m sorry. Dagdrömmarna gled iväg lite väl mycket nu, nån jävla måtta får det väl ändå vara? Melissa McCarthy är ändå förstanamn både på postern och förtexterna så räkna till tio och lugna ner dig nu (ja jag tittar på mig själv…..andas in genom näsan och ut genom munnen…aaaaaandas).

I själva filmen är det ingen tvekan om vem som är huvudperson. Susan Cooper (McCarthy) jobbar på CIA som nån slags bakgrundsagent till Bradley Fine (Jude Law). Hon sitter på kontoret och kommunicerar med honom via öronsnäcka och ser honom på skärmen via diverse kameror (oklart hur detta riggas i verkligheten). Han är the flashy fancy välklädde James Bond-wannabeen som är ute på spännande agentresor och klarar livhanken med hjälp av din fixande, trixande, problemlösande – och curlande – kollega Susan. Man kan säga att han utnyttjar hennes oförmåga att inte kunna säga nej rätt hårt. Hon gillar ju honom. Lite för mycket kanske. Han är ju så….stilig…..med den där accenten och stadiga blicken och överläppen.

(Om alla överläppar i världen skulle behövas frätas bort (av nån anledning jag inte tänker utveckla här) och jag fick agera Gud och spara en så skulle jag spara Jude Laws.)

Susan visar sig ha kvalitéer som CIA kommer att behöva och kontorsråttan får nya arbetsuppgifter. Hon blir spion. På fältet. Med nytt namn, nya kläder och ny…suck….stackars jävel….peruk.

Regissören och manusförfattaren Paul Feig är väldans komedikompetent, något annat kan jag inte säga. MEN han har ETT problem. Han skulle behöva ”killa sina darligs” lite oftare för alla hans tvåtimmarskomedier är alldeles för långa. Nedklippta med tjugo minuter hade allihop, Spy inkluderad, varit tajta, balla, roliga med perfekt tempo rätt igenom. Nu känner jag att vissa scener blir långrandiga och det är så himla synd!

Bortsett från det hade jag en mysig stund. Jag fnissade flera gånger, log desto mer och skrattade ett par gånger mot slutet. Rose Byrne är på-pricken-vidrig bitch, Bobby Cannavale gör sitt jobb, Miranda Hart är skönt vanlig, Björn Gustafsson spelar Björn Gustafsson, Allison Janney tycker jag alltid om, Jude Law funkar fint som Bond-typ, Jason Statham är STÖRTSKÖN (och med alldeles för lite) och Melissa McCarthy förvandlas fler än en gång i filmen. Hon är bra cool alltså!

När sista scenen fejdar ut vill jag bara skicka ett sms till min bästis och säga: ”om vi klipper av oss femton centimeter hår så är det vi, vi är med på film!”  Jag fattar att hon aldrig kommer tro mig om jag inte har fotobevis så jag fotar och skickar bilden. ”Haha, det är ju VI!!”, svarar hon. ”Är vi bad guys or good?”

”VI ÄR CIA-AGENTER!!”

JOHAN FALK 2: LIVVAKTERNA

Efter Noll tolerans trodde jag inte att uppföljaren skulle kunna bli så mycket bättre. Men det kunde den. Livvakterna är en mycket spännande och solid film som håller riktigt bra även vid en omtitt.

Johan Falks gamle vän Sven (Samuel Fröler) ska starta upp en verksamhet i Estland, ett konfektionsföretag. När den lokala maffian sätter käppar i hjulet för honom tar han kontakt med ett säkerhetsföretag vars representant heter Nikolaus Lehman (Christoph M. Ohrt) och vars metoder för att bibehålla lugn och arbetsro är ytterst moraliskt tveksamma. För att inte säga brottsliga. Sven vill inte vara med längre och reser hem i tron att han lämnat både Nikolaus och allt annat bakom sig, vilket han givetvis inte har. Riktigt så enkelt gick det inte.

Thrillertempot i Livvakterna är härligt, frustande, nånting helt annat än man vanligtvis ser i svenska filmer. Filmen är även spännande som ett helvete, speciellt när klockan tickar (du som sett filmen vet vad jag menar). Paniken! Oj oj!

Samuel Fröler, Lia Boysen och Alexandra Rapaport gör fina inhopp och det känns som att Jakob Eklund satte ner foten ordentligt i den här filmen. Han ÄR Johan Falk och han ÄR badass när det behövs!

Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson

Fredagsfemman #179

5. Alena

På en fredagsfemma i maj skrev jag om en kommande film med titeln Alena. Nu är filmen inte kommande längre, nu är den HÄR. Du kan se den på SVTPlay till och med sista juli och mitt tips är: gör det. Se den. En timme lång och inte alls pjåkig!

.

.

.

4. Mike

Ja herregud, nu är det dags igen. Channing Tatums magrutor är ännu mer utmejslade och det juckas som om det inte fanns en morgondag. ”Magic Mike XXL” kan dessutom vara den fånigaste filmtiteln sedan ”I killed my lesbian wife, hung her on a meathook and now I have a three picture deal with Disney” (ja, det finns en sån film. Visserligen en kortfilm men den ligger i topp när det gäller lökiga titlar. Eller tvåa nu då.)

.

.

.

3. Molly

Jag har tur som känner bra människor, såna som har koll och kommer med tips så att jag själv slipper agera minröjare när det vankas TV-serier av skiftande kvalitet. Vad gäller serier så tar jag mig helt enkelt inte tiden att 1. leta upp dom 2. ge dom en chans. Däremot, när en film-och-serie-nörd som Flmr-Steffo går ner i brygga av en brittisk serie som handlar om en 18-årig tjej vid namn Molly som tar värvning i armén, klart jag ger den en chans.  Det måste ju vara nåt alldeles speciellt. Och ja, TV-serien Our Girl ÄR nåt speciellt. Måndagar på SVT eller hela tiden på SVTPlay. En perfekt sommarserie.

.

.

.

2. Clint

Clint Eastwood har regisserat många bra filmer. Han har skådespelat i ännu fler filmer varav en handfull är riktigt jäkla tokbra. En av dom allra bästa filmerna visas på Kanal5 klockan 22 ikväll och heter Gran Torino. Här är han så grumpy att samlar man alla grumpiga män som kliver omkring på svenska badstränder just nu med beiga sandaler och korta strumpor (och det är många!) så är Clint grumpigare än hela gänget tillsammans. Ändå är han fin på nåt sätt. Du förstår om du ser filmen. Jag lovar.

.

.

.

1. Kelly

Hon må (än så länge) ha en tämligen undanskymd roll i True Detective som fru till Frank Semyon (Vince Vaughn) men när hon är i bild glimrar det till. I Calvary gav hon Brendan Gleeson en riktig match vad gäller utstrålning i varenda scen dom hade tillsammans och hur bra hon är i Eden Lake (mot Michael Fassbender) behöver jag kanske inte skriva? Jag tycker Kelly Reilly är en alldeles strålande skådespelare, en tjej som liksom glider in från sidan och inte gör så mycket väsen av sig men som går genom rutan i allt hon gör. Därför blev jag extra glad när jag av en slump hittade alla säsonger av  TV-serien Above Suspicion på Netflix. Där spelar hon kommissarien Anna Travis och är givetvis – superbra. Och nu kan jag ta tillbaka det jag skrev under punkt 3. Jag har tydligen självkännedom som en daggmask.

.

.

A PERFECT GETAWAY

Varma sommarkvällar är som gjorda för skönt hjärndöda filmer, alltså hjärndöda i betydelsen låt-cellerna-fortsätta-ha-semester-för-här-behövs-dom-inte-jag-fattar-filmen-ändå. Så när jag satte på A Perfect Getaway nickade jag till hjärncellerna att fortsätta dricka Pina Colada med sugrör i randiga solstolar, dom gjorde tummen upp tillbaka och nynnade simultant på Saxofuckingfon.

Jag satt i soffan och mös. En thriller i paradismiljö, det här kan bli härligt. Steve Zahn, Milla Jovovich, Timothy Olyphant och Chris Hemsworth har roller av varierande storlek och då ingen av dessa på förhand är några av mina stora favoriter var förväntningarna på filmen tämligen lika filmens titel. Det var ett perfekt tidsfördriv, perfekt att åka iväg mentalt en stund, jag och min semestertomma hjärna.

Det här är en film som – förstår jag – lever på att det finns en twist, ett AHA-moment som kommer dyka upp någon gång under – typ – sista tredjedelen av filmen. När det hade gått en kvart av filmen trodde jag mig ha avkodat hela storyn och sen satt jag och eldade upp mig IFALL jag nu skulle ha fel. Tyvärr hade jag inte fel. Jag skriver tyvärr för OM jag blivit överraskad, OM filmen fått mig på fall så hade jag tyckt så sjukt mycket bättre om den. Nu blev den lite för enkel, i alla fall för en som mig som van att se film och att hitta planteringar i historien som leder en rätt.

Cliff (Steve Zahn) och Cydney (Milla Jovovich) är på bröllopsresa på Kauai, den lilla gröna fantastiskt fina Jurassic Park-liknande Hawaii-ön (ja, Jurassic Park spelades in där) och dom ”stöter på patrull” kan man säga i form av två andra rätt skumma par som också är där på semester. Samtidigt ser dom på nyheterna att någon blivit mördad av ett par – som flytt till Kauai! Huuua. Spännande tider!

A Perfect Getaway är en film som absolut fyller sitt syfte, om syftet är en stunds tidsfördriv. Jag tycker det är en helt okej film, speciellt under tiden jag tittade. Efteråt försvann den fort vilket kanske kan förklaras av att det ekar semestertomt mellan öronen – eller så beror det på att filmen inte är hundraprocentigt väl genomförd. Lite för hattig och lite för enkel, men fina bilder från en av dom mest magiska platser jag varit på.

Flmr och Fripps filmrevyer har också sett filmen – och är liiite mer givmilda med betygen.

Tips för den nyfikne: imorgon kväll kl 01:05 visas denna film på TV3.

JOHAN FALK 1: NOLL TOLERANS

Första gången jag såg Noll tolerans höll jag på att grädda i byxan. Spänning från första filmminuten var inget jag var van vid i svensk film, det kändes som den började på femmans växel på en motorväg och sedan bara gasade.

Filmens klara fördel, förutom att den utspelar sig i Göteborg och jag slipper sitta i soffan och grumpa om stockholmsåkningar som inte stämmer rent geografiskt, är att den är trovärdig. Johan Falk (Jakob Eklund) är en trovärdig polis, hans kollegor är trovärdiga, bovarna likaså. Jag köper hela storyn, rätt av, utan minsta bismak i munnen.

Nu när jag ser om filmen slår det mig hur otroligt bra den fortfarande är, sexton år senare. Bara det att en film som denna blir femfaldigt guldbaggenominerad säger faktiskt en hel del om hur väldans bra och egen den är. Bästa Film, Bästa Foto, Bästa Regi, Bästa Manliga Huvudroll (Jakob Eklund) samt Bästa Manliga Biroll (Peter Andersson). Hur Noll tolerans kunde bli snuvad på Bästa Film-baggen till Tsatsiki morsan och polisen är banne mig ett under – ÄVEN om den också är bra.

Ett rån mot en juvelbutik, en polis och hans fru som var på fel ställe vid rätt tillfälle (eller tvärtom), några oskyldigt döda och en man vid namn Leo Gaut (Peter Andersson) som mannen bakom det hela, en man som får stämpeln psykopat att kännas….lindrig.

Noll tolerans är en film som vinner på att ses i juletid, ungefär som Die Hard-filmerna. Det är en vinterstämning som är supermysig. Nu såg jag den i 35-gradig sommarhetta med neddragna persienner och ja, den funkade då med. En bra film funkar alltid och den här filmen är bra, den är närapå en fullpoängare!

Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson

JOHAN FALK-FILMERNA

Den 24:e augusti släpps den allra sista filmen i Johan Falk-serien på Bluray och DVD, en film med den passande titeln Slutet.

Jag konstaterar detta med stort vemod då rollfigurerna i den här filmserien hängt med mig (och alla andra fans) ända sedan 1999 när första filmen, Noll tolerans, kom. Vi har lärt oss tycka om Johan (Jakob Eklund), hans fru Helén (Marie Richardsson), Frank Wagner (Joel Kinnaman), Seth Rydell (Jens Hultén), Sophie Nord (Meliz Karlge), Patrik Agrell (Mikael Tornving) och alla dom andra och det känns redan tomt att veta att det inte blir mer.

20 filmer har det blivit på dessa sexton år. 20 filmer som har en imponerande lägstanivå och som skulle få alla som tvivlar på svensk films kvalité att be om ursäkt OM DESSA BELACKARE BARA GAV FILMERNA EN CHANS.

Jag har nämligen märkt att det är lätt att dissa Johan Falk-filmerna rätt av som ”vilka svenska polisfilmer som helst” och jag tycker det är både synd och helt fel. Jag hävdar med bestämdhet att Johan Falk är en polisserie som håller hög internationell klass från början till slut och alla som hånskrattar åt mig nu skulle sätta skrattet i halsen om Jakob Eklund byttes ut mot Matt Damon och alla istället pratade engelska. Det skulle nämligen inte behövas en större förändring för att filmerna skulle funka i resten av världen.

Men varför denna introduktion kanske du undrar? Jo, såhär ligger det till. Veckorna som återstår innan sista filmen släpps ska jag nämligen göra en total djupdykning ner i Johan Falk-världen. Jag ska se om alla filmer jag redan sett (femton stycken) och jag ska se dom nya (fem). Det kommer alltså bli nån form av nedräkning från seriens början till slut och recensionerna kan dyka upp när som helst på dygnet och utspridda här och där för att täcka dessa veckor.

Mitt tips om du vill hänga med på tåget är att börja från början och se filmerna i rätt ordning. Det finns liksom en hel del röda trådar, trådar som varje vän av TV-serier verkligen borde uppskatta.

När recensionerna är publicerade blir titlarna nedan till klickbara länkar.

1. Noll tolerans (1999) 4/5
2. Livvakterna (2001) 4/5
3. Den tredje vågen (2003) 4-/5
4. GSI – Gruppen för särskilda insatser (2009) * 3/5
5. Vapenbröder (2009) * 3-/5
6. National Target (2009) * 4/5
7. Leo Gaut (2009) * 4+/5
8. Operation Näktergal (2009) * 3/5
9. De fredlösa (2009) * 3/5
10. Spelets regler (2012) * 4/5
11. De 107 patrioterna (2012) * 2/5
12. Alla råns moder (2012) * 3/5
13. Organizatsija Karayan (2012) * 3/5
14. Barninfiltratören (2012) * 4/5
15. Kodnamn Lisa (2012) * 4/5
16. Ur askan i elden (2015) 3/5
17. Tyst diplomati (2015) 1/5
18. Blodsdiamanter (2015) 5/5
19. Lockdown (2015) 5/5
20. Slutet (2015) 5/5

* = finns på Netflix

 

TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE NEXT GENERATION

Jag försöker i sakta mak ta mig igenom Matthew McConaugheys filmografi och jag kan väl säga att dom allra flesta filmerna jag hittills sett (30 stycken) har varit betydligt behagligare sällskap än denna.

Jag kan inte ens skylla på att den kvinnliga huvudrollen innehas av Renée Zellweger, det är inte hennes fel att filmen är undermålig. Det är inte ens Leatherface´s fel (Robert Jacks) men kanske att lite beror på att det ser ut som att han har en överrostad tortilla fastklistrad i ansiktet. Det är svart och liksom…brödigt och det hänger löst i kanterna. Föga otäckt. Lite senare dyker vita masker in i handlingen. Inte så läbbiga dom heller.

Den här filmen kom tjugo år efter originalfilmen, Motorsågsmassakern, den där filmen ”alla” pratade om 1974. Jag undrar om någon i hela världen pratade om den här filmen när den hade premiär? Hade den ens premiär? Det känns som en film som möjligtvis förpassades i direkt-till-VHS-reabacken på bensinmacken.

Matthew McConaughey är inte direkt någon hjälte här när han går omkring med sitt underliga terminatorben, skriker, slåss och utbrister aaalllright allright aaaaallright. Har vi möjligtvis hört DET förut?

Renée Zellweger har oborstat hår och stora glasögon och får höra av sina ”kompisar” att hon är för ful för att få ligga samtidigt som samma kompisar med bestämdhet hävdar att ”män är män och män måste få ligga jämt annars får dom prostatacancer”.

Det här är ingen läskig film om man betänker att det är en skräckfilm men den är ganska äcklig på sina ställen och utflippad mest hela tiden. Jag kan verkligen inte säga att den är bra men jag har å andra sidan sett hiskeligt många filmer som är ljusår sämre. Betyget blir alltså en svag tvåa till Matthew McConaugheys fjärde långfilmsroll.

KEANU-SOMMAR: HARDBALL

Conor O´Neill (Keanu Reeves) är en notorisk spelare. Han spelar mycket, gärna och högt. Conor O´Neill är även en van förlorare. Han förlorar ofta och allt.

Nu sitter han i skiten ordentligt. Han har lånat pengarna upp över öronen, lånehajar är honom i hasorna, vänner och bekanta är förbannade på att han aldrig betalar tillbaka och trots detta fortsätter han bete sig som att det är ”alla andras fel”. Han SKA ju betala tillbaka – när han kan. Vilket är typ aldrig. Vilket alla han lånat av vet. Så det är nu eller aldrig, nu MÅSTE han börja betala tillbaka.

Conor får ett erbjudande han inte kan tacka nej till, alltså, han har sån liten möjlighet att tacka nej att det knappast kan kallas erbjudande. Snarare ett….krav. Han kommer att få en check på 500 dollar varje måndag i tio veckor och som motprestation ska han träna ett litet gäng unga ghettokillar i baseball. Låter kanske som en promenad i parken men ja…det är det inte. Speciellt eftersom Conor har noll intresse av detta och kidsen är föga imponerade av Conor. Conor är ju en vuxen och vuxna sviker, speciellt manliga ditos.

Hardball är en typ av film man tror sig ha sett massor av gånger. Barnsliga vuxna som växer upp, trasiga barn som får en bra vuxen att ty sig till, vinst i en liga dom inte borde ha en chans i…och så vidare. Jovars, Hardball är precis en sån film – också. Men det Hardball är som många andra filmer i denna genre inte är är stavas mörk. Det är ingen jävla glidarfilm det här inte. Den är modig på många sätt. Just när man tror att det kommer vara en rosenröd räkmacka ända in till slutet så vänder filmen och blir något annat, något….mer.

Precis, Hardball är MER än man tror. Man får MER än man kanske vill ha (om man väljer att se en ”lättsam” film som denna) och Keanu Reeves visar känslor jag inte trodde han kunde frammana. MER där med alltså.

John Hawkes är med i en biroll liksom Diane Lane. Och ett gäng barnskådespelare som är grymma hela bunten. Bra film! Räcker det så?

Hardball finns på Netflix!

MINIONER

Vill man se Minioner på originalspråk i 2D på bio så får man leta med både förstoringsglas, GPS och slagruta. Men trots idogt letande och en ziljon visningar om dagen i den här stan så går jag bet, jag hittar ingen föreställning som passar. Valet får helt enkelt stå mellan skön 2D och svenska röster eller bortkastad 3D och Sandra Bullock.

Dom gula små minionerna blev kända i filmerna Dumma mej och Dumma mej 2 där dom jobbar åt den elaka Gru (Steve Carrell). I den här filmen får vi en bakgrundshistoria till minionernas förkärlek för skurkar, en historia som faktiskt går ända tillbaka till dinosaurernas tid. Så länge har dom alltså funnits och verkat, dom små sötnosarna.

För söta är dom, söta som en blandning av socker, sirap och alla kattbilder på Facebook sammantaget. Jag har så himla svårt att förhålla mig objektiv till filmen för jag är på riktigt helt KÄR i både Kevin, Stuart och Bob. Jag skulle vilja vara en minion! Å det där hittipåspråket dom pratar, nån heliumvariant av italienska med inslag av engelska ord här och där – klockrent! Det gör minionerna universella på nåt sätt. Man behöver inte förstå vad dom säger för att förstå allt dom menar.

Sen var det det här med Sandra Bullock då. Självklart ville jag höra hennes röst som världens ondaste människa Scarlett Overkill och självklart var det värt 91 minuter med 3D-glasögon för att få höra samtliga röster sådär som dom var tänkta. John Hamm, Michael Keaton, Steve Carrell, Jennifer Saunders, Allison Janney, Geoffrey Rush och Steve Coogan. Och Sandra, åh Sandra! Jag ser henne framför mig när Scarlett svischar runt och jävlas!

Summa summarum tycker jag det här är en trevlig liten film. Jag tror banne mig jag log i en och en halv timme. Och ibland fnissade jag. Och skrattade gjorde jag också några gånger. Jag mådde helt enkelt BRA av filmen och det är ett bra betyg.

Att historien är betydligt grundare än i Dumma mej-filmerna är ett faktum men ingenting jag direkt stör mig på. Man får helt enkelt ta filmen för vad den är, en reklamfilm för minioner så dom kan tryckas på ännu fler t-shirts och bifogas i ännu fler Happy Meal-kartonger. Men inte mig emot, det finns betydligt tristare figurer som prånglas ut än dessa små gula charmtroll.