Etikett: Antonio Banderas

Publicerat

LIFE ITSELF

Livet. Alltså detta ord. Livet. Alla måste vi försöka relatera till det, alla kämpar vi för att hitta nån slags mening med det och må så bra som möjligt. Det finns dock ingen av oss som kan leva ett helt liv utan att bli omskakad, ledsen och sårad, trassla till det och behöva andas i papp-påse.

Jag är rätt bra på att lösa problem. Jag gillar inte att lägga locket på, jag vill gärna hitta nån slags lösning – så snabbt som möjligt – för att kunna gå vidare i livet. Det är sällan jag har öppna sår, jag läker rätt fort när nåt gör ont och skaver. Med det sagt satte jag mig i en biosalong i Malmö i mitten på september och mådde bra. Jag kände mig psykiskt stabil, glad och nöjd med det mesta i livet. Trodde jag.

Två timmar senare rullar eftertexterna och jag har för länge sedan gett upp. Det svarta sminket ligger som smala racerbanor längs kinderna och jag försöker svälja hulkningarna men det går inte så bra. Jag gråter som ett barn. Ett barn som blivit hackad på av en fiskmås och lämnad hungrig och snorig i en blöt sandlåda. Utan vantar. Och mamma.

Filmen Life itself har lyckats trycka på alla mina knappar, samtidigt. Den har som en vass skalpell ristat bort alla mina sårskorpor, även alla dom jag trodde var läkta sedan länge, men uppenbarligen är det lätt att lura sig själv.

Filmen handlar om allt väsentligt i livet, om allt stort som kan hända – och händer. Varje dag. Hela tiden. Det händer dig, det händer mig, det händer även om man håller händerna för öronen och sjunger ”Lalalalala”. Ja, precis, det händer även om man vägrar. Livet bestämmer och tar dig dit den vill ÄVEN om du tror att du har kontroll på det mesta.

Abby (Olivia Wilde) och Will (Oscar Isaac) kan nog skriva under på det. I filmens början är dom unga studenter med sprudlande framtidstro, superkära och med en tro på att detta är allt dom behöver för att livet ska bli bra. Redan där kände jag klumpen i magen, redan där mindes jag hur det var, hur fantastiskt skönt det var när man var ung och naiv och trodde att det här med att leva faktiskt var enkelt. Abby och Will kommer också inse att livet inte är enkelt men det är en annan historia, en av en handfull du får se i den här filmen.

Gillar du filmer som Magnolia, För kärleken, Paris je t’aime, Tic Tac,  Dumpa honom och Crash? Alltså filmer som innehåller olika episoder med en mer eller mindre stark röd tråd? Då kommer du sannolikt och troligtvis tycka om Life itself. Kanske kommer du till och med älska filmen, sådär som jag gör. För ja, jag gör verkligen det. Jag ÄLSKAR Life itself lika mycket som livet självt.

Life itself är skriven och regisserad av Dan Fogelman, mannen som gjorde Danny Collins 2015 (även den en film jag tycker VÄLDIGT mycket om!) och förutom Olivia Wilde och Oscar Isaac dyker det upp andra kända ansikten, Annette Bening, Antonio Banderas och Mandy Patinkin till exempel. Jag vill inte skriva mer nu. Jag vill bara att du ska se filmen. Och gråta ögonen ur dig. Eller inte gråta. Vilket som.

Jag tycker om den här filmen men jag vet att många tycker precis motsatsen. Life itself verkar vara en riktig vattendelare och som sådan tycker jag nästan filmen blir ännu mer intressant. När jag såg filmen kunde jag verkligen inte ana att det fanns personer i salongen som avskydde filmen lika mycket som jag älskade den. För det var självklart för mig. Min åsikt var solklar för mig, precis lika solklar som antagonisternas diton för dom. Så är det. Vi tycker inte alltid lika i livet men hallå, kan vi åtminstone enas om att Antonio Banderas klär i skägg?

Publicerat

KNIGHT OF CUPS

Jag kunde inte hålla mig borta. Det gick inte. Fan också.

Det är klart att jag egentligen VISSTE att jag inte skulle kunna ta till mig den här filmen, ingen av Terrence Malicks filmer har ju funkat på mig. Samtidigt, mirakel händer. Det kunde ha gått. Konstigare saker har hänt här i världen och även om jag känner mig precis lika frustrerad och på gränsen till förbannad som vanligt när jag sett en film av denne man så är jag samtidigt noll procent besviken. Knight of cups är nämligen PRECIS den film jag trodde att den skulle vara.

Knight of cups skulle kunna vara en två timmar lång reklamfilm för Ellos-kläder. Det skulle också kunna vara en filmisk variant av mindfulness-app. Det kan också vara videokonst från nån kreativ högskoleelev.

Alltså, jag biter mig i tungan och sammanfogar fingrarna med silvertejp för att inte använda mig av ”det där ordet” men jag kan helt enkelt inte låta bli. ”Det där ordet” har för mig blivit synonymt med just Terrence Malick och ordet är såklart pretentiöst – i ordets allra sämsta bemärkelse. Jag känner att han vill göra en film som utmanar tittarens intellekt men mig gör det BARA irriterad. Det känns kvasi. Blaj bara.

Filmens stora affischnamn är Christian Bale, Cate Blanchett och Natalie Portman. Ingen av dom ger mig den minsta pulshöjning. Imogen Potts däremot, eller Joel Kinnaman, Brian Dennehy och Antonio Banderas känns betydligt mer intressanta och deras inhopp i birollerna är tacksamma elchocker i en annars stentråkig film.

Gillade du The tree of life, The thin red line eller To the wonder så kan du strunta totalt i mina ord här ovan. Chansen är nämligen ganska stor att du i såna fall kan tycka om även Knight of cups. Undertecknad är däremot ännu ett steg närmare att för evigt ge upp mina försök att närma mig Terrence Malick som filmskapare.

I avsnitt 33 av Snacka om film försöker jag formulera nån form av klokskaper runt denna film. Det gick inte bra alls.

Publicerat

AUTÓMATA

Tycker du om snygga och påkostade science fictionfilmer? Tycker du om robotar? Kan du tycka att det är skönt med en lågmäld film ibland? Tillhör du dom som aldrig ger upp på Antonio Banderas, dom vägrar räkna ut honom fast många andra länge försökt? Såg du filmen Hierro 2009 och har sedan dess varit nyfiken på vad regissören Gabe Ibáñez ska göra härnäst? Undrar du hur Melanie Griffith ser ut nuförtiden?

Det räcker att du svarar JA på en av dessa frågor för att Autómata ska vara nåt för dig.

Personligen tycker jag filmen är så vansinnigt estetiskt tilltalande att jag idag frångår mina principer. Jag skriver inte en rad till, jag visar istället vad jag menar. Håll till godo.

.

Publicerat

EXPENDABLES 3

Jag känner mig som dom där fem männen i lustiga hattar på julafton, dom som letar efter den starkaste och tuffaste tjuren till tjurfäktningen i Madrid och hittar Ferdinand just som han sätter sig på en humla.

Bravo! Excelente! Magnifico! Espléndido! Honom ska vi ha!

Jag vet inte hur många gånger jag fick lägga band på mina impulser att brista ut i superlativ under dom dryga två timmar Expendables 3-cirkusen pågick framför mina ögon, men det var många. Jag vet inte hur många tårar som sakta trillade nerför mina kinder trots att jag inte var ledsen en endaste gång. Jag vet inte hur många gånger jag skrattade, jag vet inte hur många gånger jag fnissade och jag vet inte hur många gånger jag la huvudet på sned, log och suckade sakta när ännu en barndomsidol visade sitt mer-eller-mindre-ålderdomsfåriga ansikte på vita duken.

Att Sylvester Stallones närvaro i en biosalong gör mig glad förvånar inte ens en lobotomerad ekorre men i den här filmen är det faktiskt tre andra som stjäl showen rätt rejält från min gamla idol.

För det första, Wesley Snipes. Denna undervärderade skådespelare har inte gjort mycket av filmiskt värde på länge så det var härligt att se honom igen, galen, skäggig och med smittande energi.

För det andra, Antonio Banderas. För såna som jag som håller Dödligt möte väldigt högt var det en kär återträff att se Banderas och Stallone spela mot varandra igen. Banderas karaktär Galgo var minst lika galet excentrisk och sugen på att döda som väl Miguel Bain någonsin var, skillnaden är att Galgo är rolig. Han är jättekul. Han är tokflippad och konstig, pratar oavbrutet och han är perfekt som comic relief, mycket bättre än Dolph Lundgrens Gunnar någonsin varit.

Den tredje skådespelaren som överglänser både Stallone själv och hela den övriga bunten är Mel Gibson. Jäklar alltså, vilken närvaro den mannen har. Vilken blick! Jag vet faktiskt inte varför jag blev överraskad av hans skådespelarinsats men jag blev det. Denna typ av film manar inte direkt fram dom högsta och starkaste förväntningar på just skådespelarprestationer, jag får skylla på det.

Alltså, det är nåt speciellt med det här gänget, uppenbarligen är det det. Det känns som att Sylvester Stallone i och med Expendables-serien uppfunnit en alldeles egen subgenre bland actionkomedier. Jag kan inte med all vilja i världen säga att det är spännande, jag kan inte för mitt liv tycka att dessa överdrivna pang-pang-scener som pågår i det oändliga är underhållande (speciellt inte när alla dummisar alltid dör och snällisarna aldrig gör det, eller ja, sällan i alla fall) men – ja det finns ett men – det märks att dom har roligt tillsammans och det är charmigt som fan. Det finns ett hjärta, det finns en grundmurad tilltro till manlig kramlös vänskap (ja, KRAMlös) och till den i film så populära hämnden som drivkraft. Expendables-gänget är som de tre musketörerna fast sexton och med betydligt mer avancerade vapen.

Att Expendables 3 i mina ögon är den överlägset bästa Expendablesfilmen tror jag man kan tacka regissören Patrick Hughes för. Simon West som regisserade tvåan lyckades helt okej, det blev en godkänd film trots allt men han som regisserade första filmen, vad heter han…Sylvester Stallone, han lyckades med nostalgitrippen men ingenting mer än så. Den filmen är verkligen rutten. Patrick Hughes tar trean till en helt annan nivå, främst för sitt sätt att använda sig av musik – rätt musik, bra musik, cool musik – i många av scenerna men också för att han har fått fason på just skådespelandet. Det känns som att samtliga inblandade faktiskt skärpt till sig.

Jo. En sak till.  Barney Ross (Stallone) erkänner att han blir åksjuk. Världens hårdaste man blir ÅKSJUK! Jag döööör, jag dör sötdöden.

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke, jag tyckte han behövde lite hederlig gubb-bio-action i sitt liv efter att jag följt med honom på gubb-gitarr-action a la Neil Young. Så vad tyckte Henke om filmen och om att Neil Young faktiskt var representerad på soundtracket? Klicka här för att stilla din nyfikenhet.

Och Vrångmannen har sett filmen – och gillade den. Och Filmparadiset har sett filmen – och gillade den. Och The Nerd Bird-Cecilia har sett filmen – och gillade den. Det sistnämnda är riktigt jäkla omvälvande! Jag kan förstå om tilliten till min objektivitet och filmsmak är tämligen låg när det vankas Stallonefilm men hey, Cecilia hon är normalt sett inte alls som jag. Det är som om jag skulle ge ett godkänt betyg till en film om djur, typ Babe – Den modiga lilla grisen. Det hade varit lika konstigt. Fast det ballaste av allt var att hon såg filmen med Kellan Lutz´s (Smilee i filmen) stuntman, borlängebon Fredrik ”Frog” Berggren! Klicka här för att läsa Cecilias intervju med honom.

Publicerat

Fredagsfemman #131 – The Expendable Boys

5. Max Drummer

På onsdag smäller det, då är det biopremiär för Expendables 3 och jag kommer sitta nånstans i mitten med haklapp och kippa efter andan när filmen drar igång. Jag undrar om Harrison Ford också gör det, kippar efter andan alltså. Han är inte pinfärsk längre, det kan man inte säga, snarare blir jag lite orolig när jag ser honom i nyare filmer. Ska han minnas sina repliker? Ska han orka hela scenen utan att trilla ihop? Det ser ut på bilden som om hans Max Drummer är mer av en mekaniker än en slugger. Han fick komma med i gänget på ett bananskal när Bruce Willis blev petad och ja, han ser ju glad ut, det gör han.

.

.

.

4. Conrad Stonebanks

Det var Eric Roberts som var bad guy i första filmen, det var Jean-Claude van Damme i tvåan, nu är det Mel Gibson. Har han lite lite dålig-pojke-vibb på affischen här ovan eller är det bara den allmäna uppfattning om snubben som lyser igenom? Jag tror inte ”Stenbankar-Conrad” är en trevlig kille, det namnet klingar inte blombuketter och doftljus direkt.

.

.

.

3. Galgo

Kolla, Glader! Nyskild och en del av detta anabolstinna vuxendagis i monstertrailers, det är klart Antonio Banderas skrattar hela vägen både till och från jobbet. Hänga med kompisarna från förr, vilken ynnest det måste vara. Det är skitisamma om manuset går att hänga i julgranen eller användas som muggpapper, det är en ynnest även för oss filmnördar att se alla dessa actionhjältar på en och samma gång. Och tänk att vara Banderas och se dom LIVE på jobbet VARJE DAG.  Skratta på du Antonio, du ser dessutom svincool ut. Fortfarande.

.

.

.

2. Doc

Åh gode Gud, Wesley Snipes är tillbaka i stan! Schluffs sa det bara och där gled jag ur stolen. Höll jag på att skriva. Eller gjorde jag det, skrev jag det? Jag trodde bara jag tänkte högt. Nu håller jag tummen att denna undervärderade skådespelare inte är så sönderopererad som han ser ut på affischen för det är knappt jag känner igen honom. Det är inte lika makabert som Mickey Rourkes ansikte men ändå, var tog personligheten vägen? Nåja, jag hoppas det beror på en blind fotograf för det känns som ett hallelujah moment att få se honom på stor duk igen. Det var ett tag sen.

.

.

 

1. Barney Ross

Hej där Sylvester. Vilka jävla armar du har. Alltså vilka JÄVLA armar du har. Du har burit många färgburkar i dina dagar, det ser jag det. Jag vet att många tycker jag är fånig som tycker så väldigt mycket om dig men det spelar ingen roll, dom får prata. Dom får ju tycka vad dom vill och jag får tycka vad jag vill. Varje ny biofilm med dig i rollistan känns som julafton för mig och ju äldre du blir desto mer medveten blir jag om att varje film kan vara din sista (så har jag i och för sig känt med Clint Eastwood ända sen Broarna i Madison County 1995).

Vad säger du? Kan jag se fram emot Expendables 15 2034? Du kanske får skippa Harrison då men det finns andra oldies du kan ta med. Ben Affleck, Sam Worthington, Matt Damon, The Rock, Marky Mark, Chris Pratt. Håll dig vid liv bara, det blir inget Expendables alls utan dig.

.

.

Publicerat

Veckans Cruz: KÄRA PASSAGERARE

Första film ut i Penelope Cruz-temat blir en film av en regissör jag tycker om (Pedro Almodovar) och en regissör som verkligen tycker om Penelope Cruz. Jag har mina förhoppningar att se (om) fler filmer med denna duo under veckorna som kommer och jag VET att det finns många filmer som är betydligt habilare än denna.

Jag var jättepepp på Kära passagerare innan den kom. Alltså. Jätte. Almodovars förra film var en ren fröjd, mina förväntningar på honom är alltid höga och lägstanivån är (precis som hos till exempel Woody Allen) hög. Men Kära passagerare blev en smultronställetfilm, jag kom inte iväg till bion första veckan och sen kom besvikelsetweets och ljumna kommentarer från folk jag brukar lyssna på. Peppen rann helt enkelt ut i sanden. Men nu äntligen är filmen sedd och jag tycker inte filmen var så pjåkig.

Det har blivit något tok med landningsstället på ett flygplan på väg till Mexico City och planet tvingas cirkulera i luftrummet i väntan på någon bra lösning. Dom tre homosexuella flygvärdinnorna (eller det kanske heter stewarts när det är män?) försöker lösa problemet på det bästa sätt dom kan, dom söver helt enkelt passagerarna. Men när döden tittar en av passagerarna i vitögat tvingas själva essensen av människan fram och farorna trotsas på alla sätt utom dom dåliga. I filmen stavas lösningen sprit, koreograferad dans och psykologiskt prat på sedvanlig hypersnabb spanska.

I filmens trailer kör Penelope Cruz bagagetruck på en flygplats med reflexväst och allt och det gör hon i filmen med. Hon mår dessutom illa, mumsar ägg till frukost och är ihop med Antonio Banderas. Jösses förresten vad hon gör honom bra! Hon gör ALLTID Banderas bra. Dom är ett ohyggligt tacksamt filmpar och Almodovar är mästerlig på att trycka fram det gottaste i dom båda även i små roller.

Kära passagerare känns som en mellanfilm för Almodovar, en minifilm för Penelope Cruz och en okej start för detta tema. Ny film, ny Cruz nästa vecka.

Publicerat

Mors-dag-helg: MY MOM´S NEW BOYFRIEND

Henry Durand (Colin Hanks) har en väldigt tjock mamma (Meg Ryan). Hon är så tjock så hon ramlar när hon går i trappor men Henry älskar sin mamma och tycker inte ens hon är pinsam när hon dricker big gulps-läsk. Nu är Henry en vuxen man och kanske är det därför han inte skäms men man vet aldrig, det är trots allt en amerikansk film och det skulle kunna bero på andra saker, att han tyckte syns om sin mamma för att hon blev lämnad av Henrys pappa till exempel. Nu är det inte så, Henry är helt enkelt en hyvens son som gillar sin mamma.

När Henry kommer hem och hälsar på nåt år senare ligger det en riktig urping vid poolen och solar i bikini. Han knackar henne försiktigt på axeln i tron att hon – eller han – gått fel men när hon vänder sig om ser han att det är hans mamma som bantat stenhårt. Som nysmal och nysnygg går hon bärsärk bland dom unga männen och dejtar en hel drös samtidigt vilket är jobbigt för den ordentlige Henry som precis förlovat sig med sin kärlek (Selma Blair). Det som är om möjligt ännu jobbigare är att Henry jobbar som federal agent och när mammas nya pojkvän (Antonio Banderas) visar sig vara en riktig skummis blir han satt att spionera på sin egen mamma.

Såna här filmen är luriga. Ibland gömmer det sig en riktig pärla innanför fodralet och ibland – som här – nåt ganska unket. Storyn i sig är rent utsagt dum men ibland spelar inte ens det någon roll, filmen kan vara charmig och sevärd ändå. För mig blir filmen som bäst när jag blundar och hör Meg Ryan och Colin Hanks prata. Colin är nämligen otroligt röst-lik sin pappa Tom och när jag hör pratet svischar min hjärna iväg till Du har mail och Sömnlös i Seattle och hjärtat ropar JAAAA men hjärnan skriker NEEEEJ. Så kan det ju vara ibland, i andra situationer än filmtittande menar jag, men här blir det en krock som är rejäl.

Att Colin Hanks kommer bli en stor skådis i takt med stigande ålder är jag säker på. Meg Ryan däremot har försatt sina chanser till all form av fortsatt respekt när hon omdisponerade sin mun till att ta upp 50% av ansiktet. Selma Blair gillar jag och så även här och Antonio Banderas gillade jag (märk väl, imperfekt) men inte så mycket nu.

Det här är en film att både ha och mista. Det kvittar liksom.

Publicerat

Veckans klassiker: PHILADELPHIA

Gode guuuud vad jag har dragit mig för detta.

Philadelphia är en av dom filmer som fått mig att snor-ful-gråta sådär pinsamt jättemycket i en biosalong och jag har bara sett den en gång, då när den var ny och jag var ung och blödig. Nu är jag äldre och blödig och det var tjugo år sedan sist så nu tänker jag göra det, jag tänker klara av det, jag ska fanimej fixa att se om den. Men jag tänker inte göra det lätt för mig, jag ska nämligen se den tillsammans med barnen, dom som är skadade för livet efter mitt kladdiga grinande under Mamma Mia. Jag får helt enkelt inte börja tjura.

J A G F Å R I N T E.

Andrew Beckett (Tom Hanks) är alltså höjdaradvokaten som är homosexuell, får aids och sparken. Joe Miller (Denzel Washington) är den dollarhungrige advokaten som är den ende praktiserande advokaten i hela Philadelphia som vågar åta sig fallet. Det är nämligen inte vare sig rätt, schysst eller lagligt att ge någon sparken på grund av sjukdom. Beckett vill alltså stämma advokatfirman och med hjälp av Miller kan han göra det. Som sidekick på Andrews andra sida har han Miguel (Antonio Banderas), pojkvännen som får minimalt med screentime vilket jag inte tänkte på förra gången jag såg filmen men nu känns det lite konstigt faktiskt, som om han ska ”gömmas” på nåt vis. Som om filmen visserligen handlar om bögar men inte om kärlek. Amerikanskt så det förslår, i alla fall anno 1993.

Historien är gripande då precis som nu men jag upplever den inte alls lika sorglig. Jag behöver inte svälja gråtklump i halsen eller smygtorka tårar för jag har liksom inte det behovet. Visserligen får Bruce Springsteens Philadelphia-låt mig på gråttankar redan till förtexten men sen försvinner det. Nu är det inte så att filmen inte är hemsk, ledsam, sentimental och tankeväckande, för det är den fortfarande och alltid men små små detaljer gör att den känns daterad. Jag tror det är klippningen, den känns lite som en TV-serie och jag hade önskat att vissa scener liksom stannade kvar i själva scenen istället för att *ploff* klippas vidare när det bränner till. 90-tal och amerikanskt igen. Det ska levas på den vassa eggen men det ska inte svida. Dom där grejerna tänkte jag inte på förra gången, gå grinade jag. Bara.

Jag tror inte barnen rörde på sig i soffan under filmens 125 minuter. Det gjorde knappt jag heller. Det här är en bra film, en klassiker, en viktig film om än inte fullt lika världsomvälvande för mig nu som då.

När jag såg filmen 1993:

När jag såg filmen 2013:

Publicerat

THICK AS THIEVES

Mästertjuven Ripley (Morgan Freeman) är en charmig äldre herre som tänker göra sitt livs största kupp: stjäla två världsberömda Fabergéägg ur ett inbrottssäkert bankvalv.  Han är skuldsatt upp över öronen och då det är maffian som vill ha tillbaka sina pengar har Ripley inget val. Han måste skaffa dom om han vill ha livet i behåll men han kan samtidigt inte genomföra kuppen själv så vad tusan ska han göra?

Jo! Han skaffar sig en co-pilot, en tjuvkollega som är snäppet yngre och snäppet bättre än han själv. Gabriel (Antonio Banderas) är en skrupelfri jävel som inte bara är en supertjuv, han har också ett förhållande med Ripleys dotter, en dotter som inte har så värst höga tankar om sin far då hon vet vad han har för yrke men det hon inte vet är hur Gabriel drar in sina stålars.

Det här är en historia som har filmats tusenmiljarder gånger, med skiftande resultat. Den här versionen är inte den sämsta men heller inte den bästa (om man räknar Ocean´s Eleven och Äventyraren Thomas Crown som toppskiktet). Nånstans däremellan placerar den sig och visst är det en rycka-på-axlarna-åt-film, visst är det en enkel gäspning men nog tusan behövs även såna ibland.

Morgan Freeman är aldrig fel och det fanns en tid då jag tyckte detsamma om Antonio Banderas men där har min åsikt förändrats en smula. I den här filmen klarar han sig rätt fint,  han kör sin grej oavsett om han är desperado, mästerkatt eller den 13:e krigaren och antingen köper man det eller så gör man det inte, antingen så funkar det i filmen i fråga eller så gör det inte. Här funkar det. Den som inte funkar i den här filmen är Radha Mitchell som Ripleys dotter/Gabriels kärleksintresse. Hon får mig att stånka och höja skämskudden mot ansiktet.

Regissören Mimi Leder har en ganska intressant CV. Hon regisserade Fredsmäklaren med George Clooney och Nicole Kidman (1997), för att fortsätta med katastroffilmen Deep impact (1998), den supersentimentala Skicka vidare (2000) och sen kom denna film 2009. Nu under 2012 väntas hon bli klar med All quiet on the western front som jag kan anta är en remake då denna film är gjord både 1979 och 1930.

Mimi Leder har nåt jag gillar men jag vet inte riktigt vad det är. Hon känns tuff men får/väljer ganska konstiga filmer och det känns som att hon fastnat i TV-serie-facket och inte kan/vill/orkar stampa sig ut. Nu måste jag se om Fredsmäklaren för den minns jag som helt okej. Det får bli ett av sommarens projekt. Sommaren är en tacksam tid för att se okejfilmer.

Publicerat

HAYWIRE

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Haywire är på pappret en av årets absolut mest intressanta filmer. Idel sköna lirare på rollistan (med Michael Fassbender som geléhallonet på mjukglassen), en stentuff tjej i huvudrollen och Steven Soderbergh bakom kameran. Klart det låter toppen det här, klart jag slickar mig om munnen, klart mina förväntningar har klättrat före på en repstege upp till månen.

Så sitter jag här efteråt med en knappnål i handen och en stor trasig ballong på golvet framför mig. Vilken film i världen kan leva upp till detta? Många skulle jag tro men inte Haywire. Jag har varit med om många filmiska antiklimax i mina dagar men jag vet inte om det här inte tar priset. Jag har inte bestämt mig än. Kanske.

Det pris Steven Soderberg definitivt tar/får i och med Haywire är utmärkelsen för Mest förnedrande åskådarnedvärdering. När man planterar små smarta klurigheter i film, när ett klädesplagg eller en pryl liksom blir en del av svaret på gåtan så låter dom flesta filmare planteringen vara just en plantering. Filmaren kräver en smula koncentration av sin tittare och får den allt som oftast. Det är kul att klura ut hur det ligger till, försöka hitta lösningar, förekomma twister, sånt är bra, hjärnan får arbeta och jag blir på ett sätt interaktiv-men-ändå-inte med filmen. Det som inte är bra när man lägger ut filmiska planteringar är att 1. zooma in den viktiga prylen (ja, jag seeeeeeer, herreguuuud jag är inte BLIND!) eller 2. zooma in och sedan genom återblickar ”fräscha upp” vårat minne som vore vi lobotomerade guldfiskar. Sånt gör mig förbannad. Det är så infernaliskt onödigt och faktiskt rätt klantigt. Soderbergh är ingen rookie, det här är sånt som inte borde få hända en veteran som han.

Sen har vi det här med handlingen. Handlingen är en rätt viktig del i en film tycker jag då, kräsen som jag är. Den här handlingen är SVINDUM. Den är larvig, konstig och alldeles för enkel. Hela manuset är otroligt icke-välskriven, jag vet inte om jag hörde några ord yttras som kändes äkta eller rätt i sammanhanget. Det är som om alla dessa stora skådespelare som dyker upp i samtliga roller ska agera lockbete,  ögongodis eller få oss att stänga av all form av fokus och visst, ibland funkar det för jag kommer på mig själv att flera gånger tänka ”det är inte möjligt, det kan inte vara såhär dåligt som det känns, jag måste ha missat nåt, Michael Douglas skulle aldrig ha tackat ja till det här om det verkligen var såååå uselt”. Sen tänker jag på Ocean´s Twelve, regisserad av samma Soderbergh och då nickar jag för mig själv. Jorå, det går, det går att lura även Hollywoodstjärnor till vad som helst, det gäller bara att locka med en tillräcklig stor klump ihopvikta dollars.

Det kanske känns spännande i Steven Soderberghs värld att göra en ”actionfilm” med en kvinnlig ”actionhjälte”/slagskämpe/snygging i huvudrollen och jag antar att han har den positionen i filmvärlden att han kan göra lite som han vill. Jag tycker inte han förtjänar den positionen, i alla fall inte nu längre. Det är inget fel på Gina Carano som gör sitt absolut bästa av huvudrollen men när hennes ballaste scen är när hon visar att hon behärskar den ädla konsten i att backa snabbt med bilen i skogsterräng då undrar jag vad jag håller på med, vad jag tittar på, varför jag inte bara försöker rädda världen eller nåt istället på min fritid.

Michael Fassbender och Michael Douglas kan båda få mig att vilja se en film helt oavsett handling. Så är det fortfarande, det har Haywire inte förstört. Jag tror bara inte att någon inblandad kunde ana hur skunkig slutresultatet skulle bli.

Publicerat

Almodovar-helg: THE SKIN I LIVE IN

”The skin I live in är i princip Pedro Almodovars chica version av The human centipede. Jag föredrar Dieter Laser framför Antonio Banderas”.

Det där är inte mina ord, det är American Psycho-författaren Brett Easton Ellis som Twittrat om denna film men oj vilket kul litet twitter. Mina redan innan höga förväntningar blev inte mindre direkt.

Det är 21 år sedan Banderas och Almodovar arbetade tillsammans sist och det är nästan trettio år sedan dom lärde känna varandra. Båda dessa delar märks otroligt väl i den här filmen.

Robert (Banderas) är en plastikkirurg som blivit änkling efter att hans fru varit med i en bilbrand, blivit extremt brännskadad och sedemera tagit sitt liv mitt framför ögonen på dottern. Han försöker ge dottern Norma (Blanca Suárez) ett så normalt liv som han bara kan vilket inte är lätt då Normas känsloliv skadats rätt hårt av allt hon varit med om som barn. Behandlingar och medicin är vardagsmat för henne och hon lider svårt av sociofobi men hon växer upp och blir en söt och fungerande tonåring ända tills den dagen då hennes liv ställs på sin spets – igen.

Mer än detta tänker jag inte berätta om filmen. Ju mindre du vet om den ju bättre är det, i alla fall om det är en film du tänkt se. Att jämföra den här filmen med Human centipede är rent korkat och att det är en ”spansk rysare” (som jag sett att det stått i en del beskrivningar av filmen) är också helt fel. The skin I live in är inte läskig på något sätt, den är inte blodig, inte geggig, det är ingen rysare, ingen skräckfilm, ingenting sånt alls. The skin I live in är mycket mer än så.

Pedro Almodovar har lyckats göra en film som är hundraprocentigt Almodovar men samtidigt så totalt annorlunda mot ALLT han tidigare gjort. Borta är hans fokusering på färgstarka och excentriska kvinnor, den enda starka kvinnan i den här filmen är Vera (Elena Anaya) men hon är allt för komplex för att jämföras med någon av hans ”gamla” filmdonnor. Antonio Banderas gör sin bästa rollprestation sedan Desperado och han känns så lugn och så tillfreds med att vara ”hemma” igen att det fullkomligt lyser om honom.

En film av Almodovar tål inte, går inte, att jämföras med några andra filmer och det gör betygssättningen tämligen enkel i detta fallet, i alla fall för mig. Mitt biosällskap sov som en klubbad säl genom halva filmen och den andra halvan satt han och skruvade på sig, suckade och hade nog gärna velat rymma från salongen. ”En klockren 1:a!” var hans dom när vi kom ut från salongen, tätt följt av ”vad fan var det där för skit?”. Själv klappade jag händerna sådär med små klapp fast jättejättefort och jag stampade med fötterna som om jag tänkte göra raketen. Flera timmar senare satt jag fortfarande med ett leende på läpparna.

– Vad är det som är så bra med filmen? frågade mitt sällskap. Jag förstår inte men jag är nyfiken på vad du ser som jag missar.

Den enkla sanningen är att han missade ingenting. Ingenting alls. Antingen klickar det eller så gör det det inte, det är det som är så magiskt med film. Jag fick en kalaskänsla för filmen redan i inledningen, det liksom pirrade innanför huden på armarna, hjärtat slog lite fortare, jag försvann bort i Almodovars värld alldeles totalt och skulle bara vilja pussa honom på handen om jag träffade honom. Det här är enastående, briljant, magnifikt och udda som satan – såklart. Det är ju Pedro Almodovar jag pratar om.

The skin I live in är höjdpunkten i hans karriär som jag ser det, i alla fall såhär långt.

Publicerat

Almodovar-helg: Passionens labyrint

Sexilia (Cecilia Roth) är en punkig nymfoman, hennes pappa är gynekolog med konstgjord befruktning som specialitet och Riza Niro (Imanol Arias) är homosexuell och son till Teherans kejsare. Riza har blivit landsförvisad av sin far men rymmer till Madrid för att göra stan osäker.

Passionens labyrint kretsar kring sex och inte så  mycket mer än så. Men på sedvanligt Almodovar-manér så är det inget svennigt över detta utan alla varianter, alla former, alla avarter ska utforskas. Det är droger och bögar och incest och orgier och dragqueens och hej och hå vad jag känner mig alldeles tok-vanlig när jag ser det här. Ibland vet jag inte om det är ett drama, en komedi eller en parodi men det är kanske meningen? Knasigt och udda är det, i alla fall med mina glasögon.

Antonio Banderas fimdebuterar här som Sadec och lyckades få Almodovars regissörshjärta att smälta rätt hårt. Fram till dags datum har samarbetet alltså resulterat i sex filmer (inkl den här) och på fredag är det biopremiär för den senaste: The skin I live in. Eftersom jag såg The skin I live in på Stockholms filmfestival så kommer jag att recensera även den idag. Håll ut och håll andan nån timme eller två så kommer den här på bloggen.

Publicerat

Almodovar-helg: BIND MIG, ÄLSKA MIG

Ricky (Antonio Banderas) är en nyligen utsläppt mentalpatient som inte känns direkt frisk nånstans. När han kommer ut i friheten kidnappar han din gamla kk, porrstjärnan Marina (Victoria Abril). Han låser in henne i lägenheten och binder fast henne, allt för att hon ska gifta sig med honom vilket är ett beprövat trick som väldigt sällan fungerar.

Bind mig, älska mig är ingen ”normal” film. Jag kan knappt beskriva den. För mig är den mer som en massa uppradade scener som visserligen har en röd tråd men som fungerar både ensamma och i grupp.

Marina blir uppvaktad av en gammal man i rullstol som blir så till sig att han börjar åka runt-runt med rullstolen, Ricky ikläder sig hårdrocksperuk och headbangar alldeles oförhappandes, Marina onanerar i badkaret med hjälp av nån slags Scuba Steve, en barnleksak som man drar upp med ett vred i ryggen som plaskar runt med simfötter och cyklop, mannen i rullstol ”dansar” med en kvinna på en fest men blir lämnad ensam på dansgolvet men verkar lika glad för det (han känns som en gammal spansk version av Torsk på Tallinn-Roland), Ricky klistar på sig en lösmustasch som gör att han i profil blir porträttlik Tom Selleck (alternativt pizzabagaren i Fruängens centrum 1993). Det finns hur många scener som helst att beskriva men dom gör sig bättre i bild än i text.

Kulörmässigt är denna lite annorlunda än Almodovars andra filmer som mest kretsar kring starka toner av rött och gult. Här är det istället orange som är basen men med många andra kulörer inblandade. Såklart, det är ju Almodovar vi snackar om här. Ennio Morricone har komponerat den fina, glada och ibland lite knäppa filmmusiken och den förhöjer hela filmen.

Jag tycker det här är en bra film, underhållande och mysigt underlig, utflippad men utan att bli alltför weird, vardaglig men färgglad och udda, lite som jag hoppas att livet är för alla.

Publicerat

Almodovar-helg: Kärlekens matadorer

Precis som i Begärets lag börjar Kärlekens matadorer med en runkscen.

Det är smart av Almodovar att tjonga på i hundranitti för att få åskådarens fulla uppmärksamhet från början men det kräver också en hel del av fortsättningen. Det räcker liksom inte att upprepa mantrat att sexakten liknas vid en tjurfäktning och att en kvinna ska tas precis som en tjur –  ”så att hon inte märker nåt” (???), det räcker inte heller att zooma in nakna bröst eller pungar som anas genom röda tajta matadorbyxor, i alla fall räcker det inte för mig. Jag vet inte om det är meningen att jag ska skratta, förundras eller bli upphetsad och DET kan aldrig vara ett bra betyg för en film, oavsett genre.

Antonio Banderas spelar Ángel, en man med en maniskt religös och hårt uppfostrande mor som levt under syndbördan i hela sitt liv. Han drömmer om att bli matador men tål inte synen av blod och han har en syn på sexualitet och kvinnor som till slut gör honom galen.

Den före detta tjurfäktare Diego (Nacho Martínez) njuter av sex och död och träffar en jämlike i advokaten María (Assumpta Serna). ”Jag älskar dig mer än min egen död” vräker hon ur sig sådär spanskt sensuellt som bara en spansk sensuell kvinna kan göra (jag tänker tanken på hur det skulle låta om jag själv sa det och herreguuuud vad jag skulle skratta – och inte bara jag!) efter en het stund på golvet med Diego iklädd matadorkostym i guld-på-guld.

Det här är den av Almodovars filmer som hittills gör mig minst engagerad. Jag tycker inte den är kul, jag tycker inte den är intressant, Banderas har ledsna hundögon och det är klart, tänder man på män i spansk folkdräkt så är det här julafton men för mig, näe. Gäsp och tack men nej tack säger jag.

Publicerat

Almodovar-helg: Begärets lag

I väntan på en av årets kanske mest intressanta filmer som har biopremär på fredag, Pedro Almdóvars The skin I live in, tänker jag hitta på en grej här på bloggen. Jag tänker ha en Almodovar-helg och fokusera på alla filmer i där Almodóvar och Antonio Banderas samarbetat.

Sex stycken har det blivit och en av dom har jag redan skrivit om här på bloggen: Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (1988). Dom andra fyra tänker jag avhandla här på bloggen under helgen.

Först ut är Begärets lag (La ley del deseo)  från 1987, en film som kallats för regissörens minst publikvänliga film och som har försvunnit lite i skuggan av dom större titlarna.

Pablo Quintero (Eusebio Poncela) är en manusförfattare, en känd sådan, lite av en jet-set-kille och öppet homosexuell. Han lever ett mycket premiskuöst leverne men även om han delar sin kropp med många så är hans själ en mans allena. Juan är hans stora kärlek och det är en hopplös kärlek hur passionerad den än är.

När Juan flyttar till en annan stad dyker Antonio (Antonio Banderas) upp som gubben i lådan. Han uppvaktar Pablo och är otroligt ”på” trots att han enligt egen utsago inte ligger med män. Men visst gör han det för Pablo är en man och det är svettiga scener i sänghalmen och Antonio visar mer och mer bevis för att han inte är mentalt stabil på något sätt. Samtidigt handlar filmen om den transsexuella Tina (Carmen Maura) som föddes som Pablos bror men nu är hans syster.

Begärets lag är en köttig film. Den är fysisk, svettig, naken, det går nästan att känna lukten av både testosteron och sperma och som gayfilm betraktad är den skönt filmad helt utan omskrivande och förskönande filter. Jag köper historien mer lättvindligt än många av Almodóvars andra och kanske beror det på att den inte är fullt så skruvad som dom brukar vara. Filmen är dessutom inte riktigt samma färgchock som man är så vad vid när han står bakom kameran och det är faktiskt ganska skönt.