BRIDESMAIDS

Det finns väldigt många filmer som kategoriseras som tjejditon som får mig att känna mig som en man. Jag tittar, känner att jag förväntas både skratta, gråta och framförallt känna igen mig men näe, jag fattar inte ett skit. Kvinnor porträtteras som både det ena och det andra och jag tittar på mig själv och mina vänner och tänker nej, det där har ingenting med verkligheten att göra, sådär är inte vi.

Vi är förresten ett konstigt ord i sammanhanget. Som om vi skulle vara en gemensam nämnare för halva jordens befolkning. Vi har – i dom flesta fall – bröst och mens och kan – i dom flesta fall – bli gravida, that´s it liksom och det är mycket därför tjejiga filmer och speciellt bröllopsfokuserade sådana funkar ohyggligt illa på mig.

Men så kommer det lilla undantaget som bekräftar regeln: Bridesmaids. Jag sitter på bion och skrattar och jag nickar igenkännande flera gånger och fnissar gurgligt. Ja, fan, preciiiis sådär kan det vara att vara tjej. Preciiiiis sådär! Yaaay!

Annie (Kristen Wiig) har det inte helt lätt. Hennes kakaffär gick i konken och med konkursen försvann också  fästmannen och kvar stod Annie med skulder och en ganska cynisk inställning till livet. Hon bor inneboende hos en enerverande engelskman (Matt Lucas från Little Britain ) och hans syster, hon har en KK med looks men utan manners och ett jobb på en smyckesbutik där hon skrämmer iväg kärlekspar som letar förlovningsringar med sitt bittra prat om den stora lögnen som heter ”evig kärlek”.

När bästa kompisen Lillian (Maya Rudolph) ska gifta sig blir Annie första brudtärna och den som därmed ska organisera och fixa dom otaliga förlovningsfesterna/ planeringsmiddagarna/klänningsprovarträffarna/möhippor som alltid verkar följa med på köpet när det vankas amerikanskt bröllop. Annie har inte mycket pengar men Helen (Rose Byrne) har desto mer. Hon är Lillians väninna som nyligen seglat upp på himlen och som med skönhet och flärd retar gallfeber på Annie och tävlingen om vem som egentligen är den bästa kompisen är i full gång.

Så nu är det Annie som tillsammans med Helen, Rita, Becca och Megan ska se till att Lillians bröllop och tiden innan blir något alldeles speciellt. Vilket den blir på fler sätt än dom anar.

Jag skulle kunna drista mig till att säga att Kristen Wiig har ett av världens, ja, kanske VÄRLDENS bästa skådespelarfejs. Hon kan förändras från kalaspingla till gammal tant bara genom att snörpa till kinden en aning. Sen har hon en annan färdighet som väldigt få skådespelare besitter och det är känslan av att hon faktiskt inte spelar, hon bara ÄR och det är ofattbart behagligt att se. Hon är så hundraprocentigt rätt i varenda scen och har en sån komisk talang och tajming att jag blir smått förbannad att hon inte slagit igenom ordentligt för den stora massan förrän nu. Fast bättre sent än aldrig.

Det var inte många män i biosalongen och det är synd. Det här är nämligen en tjejfilm som precis lika gärna kan vara en killfilm, precis som med Baksmällan fast tvärtom. Det här är intelligent humor, det är elakt, bitskt, härligt, skitigt, galet, pinsamt och alldeles….alldeles underbart.

Det som gör att filmen inte får en fullpoängare av mig är att den inte riktigt litar på sina egna intentioner. För det kommer en period i filmen när det blir too much slisk, när det blir lösa trådar (var tog Rita och Becca vägen till exempel) och bröllops-lullilull som inte tillför något och då tappar filmen mig. Jag blir Fröken Tvärtom och tänker våga-vägra-gifta-mig-tankar och känner mig lite som en bilmekaniker igen. Fast det är bara en kort stund.

Katastroffilmstisdag: VOLCANO

Det var tydligen på modet med vulkaner 1997. Både Dante´s peak och denna gick upp på biograferna det året och inte sedan Wyatt Earp och Tombstones dagar har två filmer med samma tema varit mer olika.

I Volcano är det Los Angeles som blir epicentrum för världens jäkla vulkanutbrott. Mike Roark (Tommy Lee Jones) är fårig räddningschef och ensamstående nyskild pappa till dottern Kelly (Gaby Hoffman), en dotter som ena sekunden verkar vara 17 år och tjatar om en piercing och i nästa sekund är hon en bebis som släpar runt på en teddybjörn, är handlingsförlamad och vill bli buren.

Anne Heche är geologen Amy med skinn på näsan och kunskaper om vulkaner som hon inte alltid lyckas få fram och Don Cheadle är Emmit, Mikes assistent på räddningstjänsten och en av få skådespelare i den här filmen som reagerar någorlunda mänskligt under katastrofens gång.

Att jag gillar Dante´s peak är ingen hemlighet. Dante´s peak är till skillnad från Volcano en film alldeles fullsmockad med humanism och kärlek mitt i all actionmisär. Volcano är en macholassefilm ut i fingerspetsarna. Det är en film för dom som får ståpäls av Steven Seagal, Heinekens TV-reklam och gula cementblandare.

Nej, Volcano funkar inte på mig. Som jag ser det gör manusförfattaren Jerome Armstrong och regissören Mick Jackson ungefär allting fel från start till mål om resultatet ska bli en katastroffilm värd att minnas. För att ta några exempel:

1. Att namedroppa gatunamn säger ingenting om katastrofens magnitud. Ytan behöver visas, helst från ovan och helst ska jag som tittar känna till händelsernas centrum redan innan hemskheterna bryter ut, hur ska jag annars kunna få dåndimpen över förödelsen?

2. Jag som tittar behöver också bli delaktig i lite mänskliga relationer för att bli engagerad. Mike Roarks förhållande till sin dotter är ungefär lika varmt och ömsint som det mellan Darth Vader och Luke Skywalker.

3. Det kryllar av stenkorkade uttalanden både från huvudrollskaraktärerna och dom som enbart skymtar förbi och filmens enda blondin (Heche) är den enda som inte beter sig som en.

4. Givetvis är den obligatoriska hunden med och det är väl okej. Det som inte är okej är att den är med helt utan förklarad anledning. Scenen är liksom bara inkastad mitt i allting utan minsta inramning. Vems är hunden? Varför är hunden ensam i huset?  Vem är tanten som blir så glad när hunden överlever och varför har samma kärring inte försökt rädda den? Och den kanske viktigaste frågan av dom alla: varför kan katastroffilmshunden aldrig stryka med?

Att det sen kommer in en hund till i handlingen är inte en bonus, snarare en bestraffning, för jag fick nog av fyrfotingar, precis som jag fick nog av tvåfotingar och av datoranimerad lava. Tröttsamt och korkat är vad det är. Heche och Cheadle fixar till betyget men det är verkligen gungbrädevarning mellan en 1:a och en 2:a.

 

Animal Kingdom

Jag vet en man som kände sig lite risig. Han gick till doktorn, tog en massa prover och fick några dagar senare svaret: du har cancer, du har Parkinson OCH du har HIV. Ordet misär var inte tillräckligt i det läget.

Animal Kingdom är en typ av film som påminner om ovan nämnde mans multipla diagnoser. Den går från misär till ännu mer misär och när allt är sådär nattsvart blir det liksom för svart, det går inte att se nyanser, det går inte att ta till sig allt. Hjärtat stänger av det hjärnan ser och en stark historia blir något så otroligt som…beige.

Men vi tar det från början.

J (James Frecheville) sitter bredvid sin mamma i soffan. Mamman tar en överdos och dör mitt framför hans ögon. Smått panikslagen ringer J den enda vuxna människa han kommer på: sin mormor Janine ”Smurf” Cody (Jacki Weaver).

”Smurf” är matriarken i en hel klan av hårt kriminellt belastade pojkar och hon tar sig an J, han är trots allt hennes barnbarn och ingenting är viktigare för henne än ”de sina”. Morbror Pope (Ben Mendelsohn) är hårt eftersökt av polisen och håller sig undan på alla sätt han kan. Han är en riktig psykopat och lyckas dra in resten av killarna i sin hämndaction mot polismakten.

J och polismannen Nathan Leckies (Guy Pearce, utseendemässigt otroligt lik Gary Oldmans polis i Léon) vägar möts och Leckie ser något i J som ingen förut sett: han ser en oförstörd liten kille vars liv måste räddas.

Animal Kingdom är regissören David Michôds debut och han har även skrivit manus till filmen. Tanken är god, liksom viljan och ambitionen är det inget fel på heller. Som jag ser det har filmen två glasklara problem: valet av skådespelare som J och tempot.

James Frecheville har ett sådant vanligt utseende att det ibland inte går att minnas från scen till scen vem han är. Att han ska spela känslomässigt avstängd förstår jag men hans ögon avspeglar inte bara en ung man som sett alldeles för mycket och inte orkar så mycket mer, hans blick är död som en gäddas i fiskdisken och det skapar inget engagemang alls hos mig tittar.

Tempot är ett och ett allena och kan närmast beskrivas som monoton. Filmmusiken, den vackra och finstämda, går som en snitslad bana genom filmen oavsett vad som händer i bild och när det mesta som händer är av misärkaraktär blir det rätt enahanda att aldrig få hjälp av musiken med att reagera. Det stör mig.

Det som inte stör mig är resten av skådespelarensemblen med Jacki Weaver i spetsen. Hon blev oscarsnominerad i år för sin roll och det var ett häftigt val av oscarskommittén tycker jag. Tänk dig att Kikki Danielsson skulle spela stenhård Gudmoder i en svensk maffiafilm, ja, där har du Jacki.

Australiensiska filmer brukar sällan vara såhär svarta men i rättvisans namn ska sägas att jag inte sett så många filmer alls som bräcker denna i just svarthet. Ändå sätter den sig inte fast i mig. Den rinner av direkt och det förvånar mig.

Spotifysommar # 7

Det finns låtar som kanske inte kräver skämskudde men som jag ändå inte är helt stolt över att jag gillar.

Veckans tema handlar om bra låtar med gubbs och kanske inte dom skönaste gubbsen heller.

Här är listan. Enjoy.

Tre om en: Ocean-filmerna

Ocean´s eleven (2001)

Säga vad man vill om Danny Ocean men riktigt normal i huvudet är inte karln. Han kommer ut från finkan och direkt ska han tjuva sig igen, råna och ha sig.

Men Danny Ocean (George Clooney) är inte riktigt vilken bonntjyv som helst, han är nåt så charmigt som lite av en gentlemannatjuv. Att hot-shot-casino-ägaren Terry Benedict (Andy Garcia) ska skinnas på stålar känns inte vare sig orättvist eller kriminellt för Benedict är ingen ödmjuk och snäll man, snarare en mänsklig liten gris som nu dessutom är tillsammans med Ocean´s ex-fru Tess (Julia Roberts). Hämnd är bäste dräng.

Mr Oceans idé, att simultant råna tre jättecasinon i Las Vegas, kräver sina medbrottslingar och han hittar tio medhjälpare som säger ja direkt. Den ständigt småätande Rusty Ryan (Brad Pitt) är en av dom. Han har nåt i munnen i varenda scen han är med i.

Det här är film i princip utan fel. Jag kan till och med acceptera att Casey Affleck är med på ett hörn för det här är filmunderhålling med stort F. Steven Soderbergh har snott manuset från Ocean´s Eleven/ Storslam i Las Vegas från 1960 (där Frank Sinatra spelar Danny Ocean) och gjort en remake som är absolut o-mossig. Han har fått ihop en samling högkvalitativa skådisar och faktiskt lyckats få dom att samarbeta och han tog David Holmes platta Let´s get killed och gjorde till soundtrack – och det är ett fenomenalt sådant!

Det här är en film att se och se om och att se om igen – och kanske bara lyssna på om man har svårt att sova. Jubel och visslingar, det här är en guldrulle!

 

 

Ocean´s twelve (2004)

Tre år har gått och Steven Soderbergh samlar ihop sina mannar och kvinns för en uppföljare. Själv fick jag brutalpirr i magen och såg en superhärlig biokväll framför mig med en spännande story och A-skådisar i högform men vad fick jag? Ljumna rester och knappt det.

Terry Benedict (Andy Garcia), den rånade och tillplattade casinoägaren från första filmen kräver sina pengar tillbaka av Danny Ocean (George Clooney). Hundrafemtio miljoner dollar, plus ränta och det inom två veckor. Benedict har dessutom på nåt underligt vänster kommit över hela listan över medhjälpare vid första mastodontrånet och då ingen av dom vågar säga nej hänger dom på Dannys nya superplan: att göra tre kupper i Europa, i Rom, Amsterdam och Paris och därigenom sno åt sig tillräckligt med pengar för att betala Benedict.

Titeln Ocean´s Twelve vittnar om att gänget nu har fått tillökning och det stämmer. Tess (Julia Roberts) är nu gift med Danny – igen – och hon är tolvan.

Alltså, den här filmen har egentligen NOLL likheter  med förra filmen. Det är lätt att tro att så vore fallet men ICKE för på alla punkter där elvan glänser där faller tolvan långt ner i kvicksanden. Ocean´s twelve är lika spännande som att stå vid roulettebordet utan pengar och titta på andra som spelar.

Herregud, sånt jävla skräp! Jag hoppas och tror att alla inblandade fick sjukt mycket pengar för annars finns det inga förmildrande omständigheter för denna films tillkomst.

 

Ocean´s Thirteen (2007)

Mina förväntningar på Ocean´s Thirteen låg på ungefär minus 237,15 grader Kelvin. Närmare den absoluta nollpunkten går inte att komma. Trots att tre år gått sen sist och att jag inte trodde jag var långsint har min besvikelse över tolvan inte lagt sig.

Kanske blev slutresultatet av tolvan inte det Stephen Soderbergh tänkt sig heller för nu när han drar ihop rånarligan igen har någonting hänt. Han har fått tillbaka lekfullheten från elvan, förträngt tolvan och visar med tretton att han visst vet hur en underhållande film ska göras. Däremot inte sagt att den går att jämföra med elvan, inte ens på ena handens tumme.

Storyn i den här filmen är lövtunn. Den är lika tjock som mjölkgeggat som blir om man häller ut O´boy på köksbordet. Den gamle rånarräven Reuben (Elliot Gould) får en hjärtattack efter att ha blivit toklurad av sin affärspartner Willy Bank (Al Pacino) och för att få Reuben på bättringsvägen bestämmer Danny Ocean att det ska rånas bara för att dom kan, på kul liksom, ja, för att göra Reuben glad och den som är offret denna gång är såklart Mr Bank.

Den enda kvinnliga fägringen i denna film är Ellen Barkin och att se henne agera mot Al Pacino är ren filmnostalgi (om du har sett Sea of love förstår du varför). Men ingen Julia Roberts och även Catherine Zeta-Jones från tolvan är puts väck och jag kan inte säga att jag saknar dom nämnvärt.

Efter att ha sett om filmerna i ett svep är det inte utan att jag längtar tillbaka till Las Vegas men en tur till Mariehamn med en massa spelmynt i fickan skulle duga bra det med. Eller nån halvtimme vid Jack Vegas-maskinen på min lokala pizzeria. Jag är inte så knusslig.

 

 

Filmfruntimmersveckan: Kristina

Det här är Bobbi Kristina Brown.

Om man läser tidningarna (och då både mellan och på raderna) är det lätt att känna att den här tjejen inte haft den enklaste av uppväxter. Med Bobby Brown som pappa och Whitney Huston som mamma och med allehanda sorters knark i närheten både till vardag och fest tycker jag att hon behöver en riktig hederlig jordgubbstårta och ett stort hurra på sin namnsdag.

Som inslagen present får hon Bodyguard, filmen från 1992 som gjorde  mamma Whitney (som redan innan var stor sångfågel) till den allra  STÖRSTA på sin tid och som även gjorde att hon kunde skriva till skådespelerska på  sitt CV fast hon egentligen mest spelade sig själv.

Frank Farmer (Kevin Costner) jobbade som livvakt åt president Reagan men när han misslyckades med att förhindra ett attentat mot presidenten sa han upp sig. Nu ska han istället agera livvakt till Rachel Marron (Whitney Huston), en av världens största sångerskor som blir hotad till livet av vad dom tror är ett galet fan. Det är ingen lätt match, speciellt inte när starka känslor blir inblandade.

Soundtracket blev snabbt en listetta och låtarna håller fortfarande även om dom känns en smula daterade. Dolly Partons låt I will always love you kommer för alltid att förknippas med Whitney, med Bodyguard och med mitt eget bröllop.

Grattis Bobbi Kristina! Hoppas du får både en bra namnsdag och ett bra liv.

Här kan du se trailern.

Filmfruntimmersveckan: Emma

Idag är det Emma Thompson som får agera namnsdagsbarn.

I normalfall gillar henne. I Återstoden av dagen älskar jag henne. Men då jag redan skrivit om den filmen här får hon en annan filmrecension i namnsdagspresent.

Mycket väsen för ingenting är en ganska charmigt berättad Shakespearehistoria regisserad av Kenneth Branagh innan han fick hybris.

Filmen utspelar sig nånstans på 1700-talets Sicilien och berättelsen kretsar kring  Hero (Kate Beckingsale) och Claudio (Robert Sean Leonard) som planerar för bröllop och försöker konspirera för att deras vänner Benedick (Kenneth Branagh) och Beatrice (Emma Thompson) också ska gifta sig.

Det är förvecklingar, pastellfärgade klänningar, spontandans, ridning utan hästar, ett kvickt språk, romantiskt så det förslår OCH det är den enda film jag hittills sett där Denzel Washington och Keanu Reeves spelar bröder.  Don Pedro och Don John, bara en sån sak.

Visst, det är en bagatell men en glad sådan, berättad med kärlek och bra driv. Det är ingen film jag ser om årligen men heller ingen jag skulle stänga av om jag zappade in den på TV:n. Som trivia kan nämnas att Emma var gift med Kenneth Branagh när dom gjorde denna film och att även hennes skådespelande mamma Phyllida Law är med på ett hörn. I filmen alltså.

Grattis på namnsdagen Emma!

 

Filmfruntimmersveckan: Magdalena

Det här är en av dom ballaste människor jag vet och den enda kändis vars blogg jag dagligen följer.

Magdalena Graaf  har namnsdag idag och självklart firar jag det med att skriva om en film som hon själv beskriver som en riktig favorit: Pay it forward (eller Skicka vidare som den heter på svenska).

Det här är en riktig snällisfilm om en liten tänkande, kännande och smart 11-årig pojke vid namn Trevor (Haley Joel Osment) som får i uppdrag av sin lärare (Kevin Spacey) att genom att förändra i små steg försöka göra det man kan för att göra världen liiite bättre.

Trevor bor med sin mamma Arlene (Helen Hunt) som kämpar med näbbar och klor för sin lilla familj och för att hålla sig själv ifrån flaskan. Läraren Mr Simonet har å sin sida råkat ut för en olycka med svåra brännskador i ansiktet som följd och han har byggt upp en mur mot verkligheten och håller sig bakom den, tryggt och säkert.

Trevors tanke är attans så genomtänkt: om jag istället för att göra en gentjänst till den som hjälpt mig när jag som mest behövde skickar vidare en tjänst till tre andra som då i sin tur gör tre andra en tjänst (och så vidare) då har vi hux flux ett omtänksamt och humanistiskt kedjebrev vars ände vi aldrig kan skåda.

Alltså, det här är en film som inte ens mentalt skadat folk som Charles Manson och grabbarna borde kunna värja sig emot. Det här är melodramatiskt på gränsen till pekoral men den håller sig på rätt sida gränsen tycker jag. Visst är den hyperamerikansk och söt som en badkar fullt med lönnsirap och näsdukar är ett måste och ja, jag blir mätt på det sätt jag kan bli om jag får för mig att äta sockervadd på tivoli fast jag nyss åt en jätteglass men för tusan, baktanken är så god så vem är jag att gnälla?

Grattis på namnsdagen Maggan och tack för alla roliga och tänkvärda blogginlägg. Det känns som du anammat Pay it forward-idén på ditt sätt och gjort din blogg till ett välbesökt snällisforum och jag gillar det som tusan. Fler kändisar borde ta efter dig. Du har bevisat att man inte nödvändigtvis behöver vara elak och dumprovocerande för att få mängder med läsare. Tack för det!

Filmfruntimmersveckan: Johanna

Johanna Sällström var en sällsam skådespelerska. 33 år gick hon på jorden innan hon själv bestämde sig för att hoppa av vilket var ohyggligt tragiskt tycker jag.

Under ytan (från 1997) är den första långfilm som dyker upp i skallen när jag tänker på henne och underbyxor är det första substantivet. Därför blir dagens recension den lite bortglömda och aningens underskattade underbyxerullen Hans och hennes.

Varför underbyxerulle kanske du undrar? Jo. Utan att statistiskt ha säkerställt denna information innehåller Hans och hennes flest filmade minuter skådespelare iklädda trosa och kalsong jämfört med hela den svenska filmhistorien. Det är inte särskilt snygga underkläder heller utan vanliga bra urtvättade bomullssvennekläder, såna man ser på torkvindor och klädstreck men som ingen vill kännas vid ligger i byrålådan.

Johan (Jonas Karlsson) och Anna-Karin (Johanna Sällström) är ett ungt par boendes på vischan som är rätt tjommiga och sorglösa. Dom trivs ihop, är rätt vardagliga, vill ha barn men det går inte så bra. Johans pappa (Ralph Carlsson) vill att dom ska ta över bondgården men dom är inte helt hundra på att det är en bra idé.

Daniel Lind Lagerlöf  och Malin Lagerlöf gjorde två år tidigare filmen Vägen ut och den här filmen har precis samma mysiga grundkänsla och samma nogsamt utvalda skådespelare, ända ut i minsta biroll.

Hans och hennes är inte en film du ska välja för att glömma bort vardagen en stund, det är mer ett komplement för alla som gillar att spana in grannens förehavande med stjärnkikare. Jag tycker det här är både charmigt och bra även om det inte är någon revolutionerande film på något sätt. Lagom är bäst, ibland i alla fall.

Grattis på namnsdagen Johanna. Jag hoppas att du har det bra, var du än är.

Filmfruntimmersveckan: Margareta

Det är tio år sedan Margaretha Krook dog. På nåt sätt känns det som igår. På ett annat sätt känns det som att hon fortfarande lever.

Margaretha Krook är, var,  lite av en institution i skådespelarsverige. Hon är en sån som liksom alltid funnits, som gjort så mycket, som spelat både hårddrama och flamsfars och som behärskar alla sorter.

Om hon hade levt hade hon haft sin åttiofemte namnsdag idag och det tycker jag ska firas med en liten text om en liten svensk film som jag tycker alldeles oförtjänt hamnat i skuggan av den lite ”finare” och lite mer omtalade komedin Picassos äventyr, nämligen Morrhår och ärtor.

Det var 1986 som Gösta Ekman tillsammans med Rolf Börjlind skrev manus till filmen om den kanske inte helt lyckade 40-åriga grabben Håna. Gösta själv fick både regissera och spela huvudrollen.

Claes-Henrik ”Håna” Ahlhagens östermalmskärring till mamma spelas med den äran av Margaretha Krook och i princip alla scener mellan dom två skulle kunna visas upp på nån kurs i föräldraskap, men då som varnande exempel på hur en förälders kontrollbehov och härskartekniker kan förstöra livet på ett barn. Att det visas med humor gör det nästan ännu jobbigare. Skrattet fastnar liksom i halsen.

Morrhår och ärtor är en trivsam film. Det är en film att se och se om och visst, det är  ingen film som drar undan mattan under fötterna eller som får mig att omvärdera mina livsval men det är underhållande, mysigt och många bra skådisar på liten yta.

Krook: Jag är Konsulinnan Ahlhagen och nu talar vi inte ett ord till om den saken.

Ekman: Pappa var konsult.

Krook: Jaså är det vad du säger till dina kamrater?

Ekman: Mina kamrater skiter faktiskt i vilket.

Krook: Du har väl inga kamrater.

Ekman: Näe tack vare dig Konsultinnan.

 

Grattis på namnsdagen Margaretha, där uppe bland molnen.



Filmfruntimmersveckan: Sara

Nu börjar det vi kallar fruntimmersveckan (eller egentligen började den redan igår men Fredrik räknas inte in här).Vad är då finurligare än att recensera en samling filmer som otroligt genomtänkt eller väldigt långsökt går att härröra till ett gäng kvinnliga namnsdagsbarn?

Först ut är Sarah Michelle Gellar som visserligen stavar med h men ändå har namnsdag just idag.

Den film jag direkt kommer att tänka på i samma andetag som just henne är Jag vet vad du gjorde förra sommaren från 1997. Vad jag själv gjorde den sommaren minns jag som om det var igår. Jag gick runt runt på vägarna kring mitt hus med pytteliten dotter i barnvagn och det var den varmaste sommaren i mannaminne. Det var en sommar som inte tog slut förrän långt in i september.

Jag vet vad du gjorde förra sommaren är en ungdomsskräckis med dom då ganska okända namnen Jennifer Love Hewitt, Freddie Prinze Jr, Ryan Philippe och nämnda Sarah i huvudrollerna. Kevin Williamson skrev manus och det är samme man som året innan skrev manus till Scream och sen även till Scream 2.

Det är sommar och fyra ungdomar är på fest. När dom ska åka hem mitt i natten kör dom på en man. Istället för att göra det enda vettiga, det vill säga dubbelkolla om han  lever eller är död så tar dom för givet att dom bragt honom om livet och gör det jävligt korkade beslutet att kasta honom – liket – i havet. Dom bestämmer sig för att hålla tyst om det här och förtränger det ända tills ett år gått och det finns en man som minns vad dom gjorde förra sommaren.

Jag tycker det här är en ganska spännande film. Jag hoppade till både ofta och högt när jag såg den på bio och jag tycker fortfarande att den håller. Det är, precis som vanligt i denna typ av film, en ganska cheezy story, det är många ”meeeh, kom igen nu va, varför gör du såååå?”-tankar när jag tittar men äsch, det funkar. Det är läskigt, det är mörkt, den är gjord efter skräckfilmsskolans blankett 1A och ibland räcker det alldeles utmärkt för en trevlig popcornstund.

Att Sarah Michelle Gellar och Freddie Prinze Jr dessutom blev ett par under inspelningen, gifte sig 2002 och faktiskt fortfarande håller ihop nu som föräldrar till lilla Charlotte Grace Prinze är kul tycker jag.

Så, grattis Sarah! Idag är det din dag!

 

Katastroffilmstisdag: Arctic blast

På min resa genom all världens katastrofer har turen nu kommit till Australien.

Arctic blast utspelar sig på en plats på jorden som ligger mig varmt om hjärtat, mest för Rebecca, en brevvän jag hade hela mellan-och-högstadiet som bodde på en hästgård i något som kändes som världens mest avlägsna ställe: Tasmanien.

Många år senare tog möjligheten att resa till denna gröna ö  och när jag tänker tillbaka känner jag smaken av den där fantastiska multiköttpastan jag åt flera dagar i rad på en av Hobarts bakgator, att jag faktiskt behärskade att köra vänstertrafik samt att jag just där upplevde biopremiären av Seven.

Tasmanien i denna film beskrivs helt annorlunda än jag minns den. Långt borta är kulliga gröna höjder och fårskockar, nu är det isvindar och förfrysningseffekter för hela slanten.

Att ozonlagret är under all kritik – och främst över just Australien – är ingen hemlighet. Därför känns det inte heeelt otroligt att detta ozonhål skulle kunna släppa igenom en hel del läbbigheter, svinkalla vindar till exempel. Det är precis just det som händer här. Temperaturen sjunker till minus 80 grader när den otäcka isröken drar fram och dödar allt i sin väg och precis som sig bör i denna typ av film är huvudpersonen en intelligent forskare som försöker varna myndighetspersoner men ingen lyssnar.

Arctic blast har två saker jag gillar: ett schysst tempo och enkla men väl fungerande effekter. Det jag inte gillar med filmen är desto mer. Framförallt stör jag mig på bakgrundsmusiken som filmen igenom är alldeles för hög. Det gör att det känns som om jag tittar på en episod av Livräddarna på Bondi Beach eller nåt. Skådespelarna är väl kanske inga höjdare heller (faaaan vad diplomatisk jag var nu då!) och scenerna när dom liksom ”fastnar”, när ismolnet kommer närmare och närmare och dom varken springer eller skriker utan bara står där alldeles tomma i blicken och handlingsförlamade, alltså, jag får KLÅDA på hela kroppen, för fan, kom IGEEN alltså! Töntar, spring då!

Allting går alldeles för enkelt. Vissa fryser ihjäl på ett kick, vissa överlever i samma kyla med ett täcke kring axlarna. Det är så kallt att tegelhus fryser sönder, att fönster spricker och att havet fryser till is men gråter du utomhus så rinner tårarna alldeles jättenormalt nedför kinderna och ska du skrapa bilrutorna så är det bara ett tunt snötäcke.

Jag må gilla katastroffilmer men jag har samtidigt en IQ som överskrider en daggmasks.  Det krävs alltså liiite mer för att lura mig. Liiite mer.

LIDA

Det fanns en tid i världen då jag slukade allt av Stephen King. Varenda veckopeng gick till pocketböcker och han hade ensamrätt på dom bästa hyllplanen i bokhyllan, alltså dom som var i ögonhöjd.

Jag minns som igår när jag fick boken Lida. Det var sommar, det var bilsemester och jag satt där i bilen och läste och läste. Gick knappt ur. Åt knappt glass. Jag läste oavbrutet tills boken var slut. Det är fortfarande en av dom mest otäcka böcker jag någonsin läst.

När boken sen blev film var jag skeptisk. Inte på James Caan som stjärnförfattaren Paul Sheldon som råkar ut för en bilolycka och räddas av sitt ”Number one fan” Annie Wilkes.  Det var inte heller Kathy Bates som Annie som gjorde mig fundersam, hon är alldeles lysande som den psyksjuka och blindgalna Annie (en roll som även gav henne en Ocar 1991). Nej, det som gjorde att jag inte hjulade hela vägen till bion var att jag var rädd för att den där läskiga grundkänslan som genomsyrar boken inte kan överföras till filmformat. Och det kan den inte riktigt. Vissa scener glimrar till och då är det som att blodet isar sig i kroppen men långa perioder är filmen inte ens spännande vilket är en smula enerverande.

Att vara så utlämnad som Paul Sheldon är i filmen, att ligga sängbunden hemma hos en labil psyksjuk sjuksköterska med brutna ben, utan möjlighet att kommunicera med omvärlden, alltså jag får panik bara vid tanken. Paul Sheldon får också panik men hans tankar och funderingar, det som skildras så bra i boken, går inte att visa lika tydligt på film genom James Caans blickar och kroppsspråk, det är en omöjlighet.

Det finns en scen som etsar sig fast hos dom flesta som sett filmen och den inkluderar ett vedträ, två fötter och en slägga. Men om jag ska framhäva min speciella favoritscen så är det slagsmålsscenen på slutet. Den är bland det grisigaste jag sett på film.

Kanske hade filmen känts mer homogen om jag inte läst boken, det kan nog vara så, men den är ändå väldigt sevärd och bitvis extremt otäck. Jag får hoppas att Kathy Bates var och är lyckligt gift för att bege sig ut på datingmarknaden med den här rollprestationen på sitt CV kan inte vara nån enkel match. Säg den snubbe som kan sova med minnet av Annie Wilkes bredvid sig.

Jag avslutar med att säga som jag brukar: Lita aldrig på någon som äger en egen droppställning.

 

 

Spotifysommar # 6

Nu har halva sommaren gått på ett ungefär. Mängder med finfina kvällar blandas med lite regniga diton och det går att krypa upp i soffan och klämma en film eller två utan minsta dåliga samvete.

Här är spellistan för mina filmiska sommarkvällar. Vilka låtar skulle vara med på din?

Filmkrönika: När film blir verklighet

Om jag aldrig hade sett en endaste film i hela mitt liv hade jag inte fattat att jag borde vara rädd när jag duschar bakom ett vitt duschdraperi.

Jag hade heller inte anat oråd när jag sitter i bilen och det ösregnar och jag befinner mig i mobiltäckningslöst land eller om en rostig gammal pick-up kör upp bakom mig så hade inte min första tanke varit att det är 1. en blodtörstig mutant 2. en massmördare vilken-som-helst med smutsiga snickarbyxor som vill krocka med flit, sätta en krok genom bålen och dra mig till sin bondgård långt utanför stan.

Om jag aldrig hade sett en endaste film i hela mitt liv så hade jag kunnat bada i en insjö utan att höra John Williams Hajen-tema susa i öronen och jag hade kunnat spela volleyboll utan att tänka att det jag slår på kunde vara någons bästa vän vid namn Winston.

Om jag aldrig sett en endaste film i hela mitt liv hade jag kunnat sitta i en hotellobby och lyssnat på en pianist utan att mentalt hamna vare sig i Casablanca eller i Tokyo. Jag hade kunnat se ett gult skinnställ utan att tänka på Uma Thurman och jag hade kunnat se snö falla sakta till marken utan att mentalt förflytta mig till nån scen ur Edward Scissorhands.

Om jag inte hade sett en endaste film i hela mitt liv hade jag kunnat åka bil längs småvägarna på Kauai, tittat på vattenfallen och gett fan i att vara så rädd för att en T-Rex skulle hoppa ut genom bladverket. Jag hade kunnat sitta i bilen någonstans i Sverige och tittat ut över barrskogsvyer utan att se Järnjätten torna upp sig i horisonten och jag hade kunnat se en liten kille med runda glasögon utan att undra om det är han eller hans mamma som gillar Harry Potter.

Om jag inte hade sett en endaste film i hela mitt liv hade jag kunnat sitta på en sandstrand och tittat på solnedgången utan att se en jättevåg rulla in framför mig, jag hade kunnat se ett lunchande gäng kostymnissar utan att tänka på hur mycket coolare dom hade sett ut gåendes i slowmotion, jag hade kunnat se en liten knatte i trampbil utan att bokstäverna REDRUM uppenbarade sig och jag hade kunnat gå i en labyrint utan att känna mig jagad av en haltande Jack Nicholson.

Om jag inte hade sett en endaste film i hela mitt liv hade jag kunnat titta upp mot stjärnorna och inte funderat på vare sig Nostromo, ewoker eller om E.T kom hem nångång.

Undrar hur mitt liv hade sett ut om jag inte hade sett en endaste film.
Undrar hur jag hade tänkt då.