Tre om en: Det är mycket Matthew McConaughey nu och här kommer ännu mer

25 mars, 2014

TRUE DETECTIVE (TV-serie, regi Nic Pizzolatto, 2014)

Det är klart, GIVETVIS tar jag med True Detective när det nu ska frossas lite i Matthew McConaughey! Jag struntar en hel hög i att det inte är en film, det här är åtta timmars högkvalitativ filmisk underhållning och det är min blogg, alltså bestämmer jag (tänk så smidigt va?).

Dom två egensinniga detektiverna Marty Hart (Woody Harrelson) och Rust Cohle (Matthew McConaughey) ska gemensamt försöka lösa mysteriet med en brutalt mördad ung flicka i Louisiana.

Själva huvudplotten är inget nytt under solen, serien däremot är. Historien berättas långsamt och metodiskt i parallella tidslinjer och sakta sakta lär vi känna detektiverna, deras familjer och liv. Martys fru (Michelle Monaghan, hur bra är hon inte???) har det inte alltför lätt med sin äkta man och att Rust till en början känns lite inbunden och “speciell” är bara toppen på isberget.

Nu är första säsongen till ända och om jag bara visste vem jag skulle mejlbomba med min önskan att Detective Loki från Prisoners skulle få en roll till säsong två. Jag skulle antagligen mejla sönder datorn så det är nog lika bra att jag inte vet.

Jag förstår att alla som inte sett True Detective tycker att den är alldeles sönderhyllad, att den är upphaussad till nåt slags åttonde underverk och att det knappt är nån idé att se serien, den kan ändå aldrig bli lika bra som “alla säger”. Inte? Ge den en chans. Om du hyser dom allra minsta varma känslor för Matthew McConaughey och/eller Woody Harrelson som skådespelare är det anledning nog. Matthew McConaughey fick en Oscar för sin rollprestation i Dallas Buyers Club. Hans skådespeleri där är ingenting jämfört med i True Detective. Ingenting. Alltså på riktigt ingenting alls.

Jag har inte tänkt på en TV-serie såhär mycket sen jag såg Twin Peaks och det var nästan tjugofem år sedan. True Detective  gäckar mig, den utmanar min hjärna och jag älskar det! Vill du läsa mer om serien så har även Henke skrivit om den.

 

 

 

LONE STAR (Regi John Sayles, 1996)

Under en lunch med filmspanar-Joel pratade vi om True Detective (som han inte sett) och han tipsade om filmen Lone Star som – på pappret – hade en lite liknande historia och dessutom Matthew McConaughey i rollistan. Jag blev såklart jättenyfiken på vad det var för film och ett par dagar senare var den sedd.

Ett kranium och en sheriffstjärna hittas nedgrävda mellan kaktusarna i öknen nånstans i Texas och den nuvarande sheriffen Sam Deeds (Chris Cooper) luskar i mysteriet. Det är inte helt lätt, kraniet är nämligen inte pinfärskt direkt, det har legat där i många många år.

Mannen som kraniet troligen tillhör är Charlie Wade (Kris Kristofferson). Han var stans mindre trevliga sheriff i mitten på femtiotalet, en man som följde sina egna påhittade lagar och regler och sköt folk när det passade. Wades vicesheriff när det begav sig hette Buddy Deeds (Matthew McConaughey) och när Charlie Wade dödades blev det han som fick ta över jobbet. Nu är det alltså Buddys son Sam som håller i spakarna.

Precis som i alla John Sayles filmer så kan tempot beskrivas som “småhalta myrsteg”. Det här är en man som vill berätta en historia på sitt sätt och han skiter en hel hög i om du orkar följa med på färden eller inte. Men orkar man, står man ut med det saktfärdiga får man ofta valuta för både tid och pengar. Så också här kan jag tycka även om det inte bjussas på nån twist eller slutstrid eller nåt av bestående värde egentligen. Det är mest lite småputtrigt filmen igenom, sen är den slut och man går vidare med sitt liv precis som Sam Deeds går vidare med sitt.

Matthew McConaughey har ingen stor roll i filmen men han gör intryck, han fastnar och nej, han visar inte magen. Han visar faktiskt inte magen i ALLA filmer han gjorde innan 2011 även om många envist hävdar just det.

 

 

 

FRAILTY (Regi Bill Paxton, 2001)

FBI-agenten Wesley Doyle (Powers Boothe) har länge försökt hitta en mördare som går under namnet Guds hand-mördaren. Bestialiska mord, många sådana, men hittills har lösningen varit långt borta.

Så en dag sitter en man vid namn Fenton Meiks (Matthew McConaughey) på hans kontor och det han är där för att berätta omkullkastar allt för agent Doyle. Fenton vet nämligen vem mördaren är och det han berättar går långt tillbaka i tiden, då när Fenton var en liten pojk, bodde med sin bror Adam och sin pappa (Bill Paxton) och pappan började se demoner i människor – och döda dessa.

Ju mer jag tänker efter ju fånigare känns det där ältandet om att Matthew McConaughey “bara” var en snygg sixpackkille förr, “bara” gjorde romcoms och nu – hux flux – är en otroligt begåvad skådespelare. Det är ju inte sant. Jo, det är det sant att det var romcomfilmerna många såg, varken den här filmen eller Lone Star kan med all välvilja i världen ses som “storfilmer” (eller flera av dom andra filmerna han gjort som inte har en snygg kvinnlig motspelerska) men att säga att det är först nu som han visar att han “faktiskt kan agera” är rena rama dumheterna. Han har alltid kunnat agera, med eller utan uppvisande av magrutor. Vad hos honom man fokuserat på själv är en annan sak.

 

Sugen på att läsa mer om Matthew? Här är länkar till andra filmer med honom som jag redan skrivit om: Dallas Buyers Club, Mud, Killer Joe, Magic Mike, Flickvänner från förrThe Wolf of Wall Street, Tiptoes, The Paperboy, Juryn – A time to kill, Sahara och The Lincoln Lawyer (och det är fullt möjligt att det skrivs om magrutor i en eller annan av dessa texter, jag tänker inte svära mig fri från det)

{ 9 comments… read them below or add one }

Sofia mars 25, 2014 kl. 09:46

Lone Star är fortfarande min favorit-Sayles, även om det beror mer på Chris och Kris än Matthew just den här gången

http://bilderord.wordpress.com/2011/05/11/lone-star-1996/

Svara

Fiffi mars 25, 2014 kl. 13:25

Sofia:
Gillade du denna mer än Passion Fish, David Strathairn till trots?

Svara

Sofia mars 26, 2014 kl. 14:47

Ja, det får jag nog säga. Men Passion Fish är mer feelgood.

Svara

Movies - Noir mars 25, 2014 kl. 15:05

True Detective har jag inte sett – än. Men det känns som det kommer bli av då jag gillar att det endast är åtta delar.

De två filmerna har jag sett och håller med dig i båda fallen. Lone Star gillade jag första gången jag såg den, men när jag för ett tag sen såg om den tyckte jag den var mer medioker.

Frailty gillade jag nog lite mer andra gången jag såg den, även om den också kunde varit bättre.

Svara

Fiffi mars 25, 2014 kl. 16:12

Movies-Noir:
Du får se TD som en lååååång film. Bara dubbla Nymphomaniac ju 😉

Svara

Henke mars 25, 2014 kl. 15:22

Kan inte annat än hålla med i hyllningarna av True detective. Gillar man långsamma polisthrillers kan den vara något för dig.

De andra två filmerna har jag inte sett men det är klart att man blir lite sugen med tanke på MM och att genren är bra. Tack för tipsen.

Svara

Fiffi mars 25, 2014 kl. 16:16

Henke:
Båda filmerna var helt okej som vardagskvällsfilmer. Lone star är aningens mer välgjord än Frailty kanske men dom kan nog funka även för dig 🙂

Svara

filmitch mars 28, 2014 kl. 21:37

Har inte sett TD än. Frun propsade på The Americans så den får vänta. De två andra filmerna gillade jag när jag såg dem men det är ett tag sen sist. Lite småsugen att se om båda.

Svara

Fiffi mars 29, 2014 kl. 09:37

filmitch:
Då har ni nåt mycket sevärt att se fram emot efter The Americans. Låt inte frun tjoffa in nåt annat emellan bara 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: