A KID LIKE JAKE

 

Alex Wheeler (Claire Danes) är gift med Greg (Jim Parsons) och tillsammans har dom en liten son, Jake. För att vara en del av filmens titel och centrum av en stor del av filmens historia är barnet Jake väldigt lite i bild, in the flesh so to speak, och det är faktiskt en av filmens stora förtjänster.

A kid like Jake handlar nämligen om hur det är att ha ett barn som ”är som Jake”, dvs kanske inte passar in i normen hur ett barn ska vara. Filmen handlar egentligen inte om själva barnet utan om hur föräldrarna hanterar ett ”annorlunda” barn och även en del om skolsystemet i USA som på många sätt inte är som vårat. Där får man söka in till skolor med olika prov och personliga brev och skolorna kan då tacka nej beroende på om barnet ”passar in” eller inte. Detta gäller alltså även väldigt små barn, som Jake.

Som svensk, som openminded och som boendes i en storstad är Jakes ”problematik” verkligen ett problem med självklara citationstecken. Jake är nämligen inte mer annorlunda än typ varenda kiddo på Södermalm och vore jag förskolepedagog i nämnda stadsdel skulle jag nog bli rejält provocerad av den här filmen. Grundgrejen med Jake är nämligen att han gillar att klä sig i flickiga kläder, klänningar och sånt och i filmen dras den tämligen vardagliga grejen till sin spets då fröken i skolan misstänker att Jake kanske har lite problem med sin könsidentitet.

Det jag tycker är jättefint i filmen är kemin mellan makarna Alex och Greg. Claire Danes och Jim Parsons skådespeleri bjuder på scener som gör ont ända in i benmärgen, som ger mig både ångest och hopp och jag tror och jag HOPPAS  att det här är en typ av vuxenfilm som vuxna faktiskt ser – och försöker ta till sig. Speciellt en scen när Alex och Greg börjar gräla – rejält! Där finns det mycket att lära gällande konflikthantering och konsten att bråka snyggt. Speciellt Greg beter sig otroligt bra i den situationen och det gör mig väldigt glad att se en manlig karaktär som är så komplex och mänskligt skriven som Greg är. Octavia Spencer är också väldigt bra i sin roll som Jakes omtänksamma pedagog.

Det här är en film jag hade väldigt lätt att ta in i mitt hjärta. Tänkvärd, fin, jobbig och hoppfull.

Filmen visas på Stockholms Filmfestival 16/11 och 18/11.

 

BRIGSBY BEAR

Det är inte hur man har det utan hur man tar det. Man skulle kunna säga att den här filmen handlar exakt om det. Beroende på hur man väljer att tänka så kan riktiga hemskheter förvandlas till något annat. Alltså, Brigsby Bear är en sån jävla snällisfilm och det finns ingenting – I.N.G.E.N.T.I.N.G – jag kan eller vill berätta om handlingen.

Jag såg den själv helt ospoilad på Stockholms filmfestival och jag kan lova att jag hade inte gillat filmen lika mycket om jag vetat vad den handlade om. Det kan vara en förbannelse för vissa filmer men också en sån otrolig ynnest om man nu – som jag – visste nada.

Det här är en film för alla som behöver en energiboost i form av en feel-good-rulle. Det här är en film för alla som älskar Star Wars och som vill se Mark Hamill i en riktigt skön roll. Det här är en film för alla som vill se Greg Kinnear i skägg, för alla som har SNL-koll och gillar Kyle Mooney, det här är en film för alla som har en förkärlek för quirky indiefilmer och för alla som nånstans tror på att fabriksinställningen i oss människor inte är elaka.

Steffo och jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 115 av Snacka om film

 

 

 

THE LOVERS

Mary (Debra Winger) och Michael (Tracy Letts) har varit tillsammans i tusenmiljoner år. Åtminstone är det så man känner när man ser dom tillsammans. Leda. Vardag. Känslomässig istid. Ingen närhet. Inget engagemang. Berlinmuren mellan dom i sängen. Med en utflugen son som enda barn kan man ju undra varför dom inte bara skiljer sig?

Michael har en annan. Lucy. En mycket yngre kvinna. Balettdansös. Hon är allt för honom som fru Mary inte är. Det är sex och känslor all over the place, i alla fall hos henne. Svartsjuka. Passion. Höga berg och djupa dalar. Han ljuger oavbrutet. Totar ihop historier. Försöker hålla näsan ovanför vattenytan. Han vill ju lämna Mary men vågar inte ta steget. Och snart kommer sonen och hälsar på också, innan dess vill och kan han inte göra nåt. Sen kanske han inte vill göra Mary ledsen heller.

Mary har en annan. Robert. En mycket yngre man med T-shirt och författarambitioner. Han är allt för henne som Michael inte är. Det är  sex och känslor all over the place, i alla fall hos honom. Svartsjuka. Passion. Höga berg och djupa dalar. Han vill att hon lämnar sin man. Han tjatar. Kräver. Hon lovar. Ljuger. Vågar inte riktigt ta steget. Och snart kommer sonen och hälsar på också, innan dess vill och kan hon inte göra nåt.

Mary och Michael är alltså lika goda kålsupare båda två. Det går inte att ondgöra sig för den där otrogne skitstöveln – bara. The Lovers är en jättebra film på det sättet, den tar inte ställning, den försöker inte förklara, den bara…är. För filmen är mer än det jag beskrev, den snurrar till det många varv innan eftertexterna rullar och allt är bra. Manus är bra. Skådespelarna riktigt toppen. Det finns ingenting att klaga på annat än att jag hade velat bli lite mer investerad i karaktärerna, känt lite mer. Tänkt ”nämen hur ska det gåååååå” nån enda gång. Jag vet inte om det är filmens fel eller mitt eget att jag inte nåt dit men hur som helst kan det inte bli högre betyg än en stark trea för denna – trots allt – fina, vuxna, filmen.

Det här var tredje filmen av fyra på Filmspanarnas heldag på Stockholms filmfestival. Vad övriga i gänget tyckte? Recensionslänkar kommer när texterna är publicerade.
Henke
Sofia
Jojje

OH LUCY!

Setsuko Kawashima (Terajima) är en medelålders (?) uttråkad storrökande kontorsråtta och tillika hoarder som saknar sociala spärrar och, för att dra till med en klyscha – ett liv. Hennes systerdotter tipsar om en engelskakurs hon borde gå, en kurs som hålls i ett överpiffat hotellrum i något som känns som en bordell och läraren är en over-the-top-jobbig amerikansk kramig man vid namn John (Josh Harnett).

Setsuko får dra en lapp ur en låda som John sträcker fram och på lappen står det Lucy. Det blir alltså Setsukos amerikanska namn under dessa kurstillfällen. Men en dag ställs kursen in, det finns ingen lärare får hon veta. John har slutat, han ska åka tillbaka till USA. Setsuko ser hur John hoppar in i en taxi – med SYSTERDOTTERN! – och som den otäcka stalkerkvinna hon är så åker hon efter. Inte för att hon engagerar sig i systerdotterns rymning till ett annat land utan för att hon kärat ner sig i John.

Ju mer jag tänker på den här filmen ju mindre gillar jag den. Setsuko är en kvinna som det är hopplöst svårt att tycka om och filmen har ganska många likheter med den japanska festivalfilmen från 2014, Kumiko, The treasure hunter. Den gången fattade jag inte att Kumiko var psykiskt sjuk, jag trodde bara att hon var allmänt udda men den här gången kan Setsuko försöka agera ”bara” knepig hur mycket hon vill, jag genomskådar det. Hon ÄR galen på riktigt och jag tycker inte om henne alls. Hon är otäck och jag bryr mig inte om henne. Jag börjar tänka på en regntunna igen faktiskt. Skulle vilja doppa henne i den. En snabbis bara.

Och sen vet jag inte om det känns fräscht och nyskapande eller bara äckligt med en scen som skulle kunna få en man att skriva #metoo på sin facebooksida.

Det här var en av filmerna under Filmspanarnas heldag på Stockholms filmfestival. Länkar till övriga filmspanares recensioner kommer när dom är publicerade.
Henke
Sofia

 

THE BOY DOWNSTAIRS

Diana (Zosia Mamet) dejtar Ben (Matthew Shear) och det går rätt bra. Dom har flow, det känns fint. Personkemin dom emellan går kanske inte ut ”genom rutan” men hey, vem är jag att bedöma att dom inte verkar kära bara för att det inte sprudlar om dom? Eller för att Ben är introvert och hipsterskäggig Diana är så omständigt indie-anal hela tiden? Dom funkar och det är ju bra.

Eller?

Diana gör hux flux slut. Hon ska åka till London och ge sitt skrivande en ordentlig chans och väljer att inte ta med sig Ben. Så göra slut är enda utvägen. Så hon gör det, åker och kommer sedan tillbaka. Då behöver hon nånstans att bo och hon charmar en äldre fd skådis som äger en hyresfastighet (vi pratar New York nu alltså) och hon får förstahandskontrakt på en lägenhet som ser betydligt större och finare ut än något man rimligtvis borde kunna betala med lönen från en butikstjänst i en bröllopsbutik. Men hey, vem är jag att ifrågasätta hur mycket man tjänar som klänningskrängare i NY? En trappa ner bor i alla fall en kille. En skäggig kille. En skäggig kille som ser ut som Ben. En kille som…..hör å häpna ÄR Ben!

The Boy Downstairs är skriven och regisserad av Sophie Brooks och hela filmen är gjord efter indiefilmernas Formulär 1A. Intetsägande men ändå inte jättetrist.

Jag såg den här filmen på Stockholms Filmfestival tillsammans med Sofia. Hennes recension av filmen hittar du här.

THELMA

Thelma (Eili Harboe) är en ung tjej som precis flyttat från sina kontrollerande och djupt religiösa föräldrar till en lite större stad. Hon har börjat studera men har lite svårt att hitta vänner och det dagliga telefonsamtalet hem är lite av hennes livlina.

I sakta mak märker hon hur hon tar efter sina studentkamrater och det här med festande blir mer och mer intressant och med det även den fysiska dragningskraften från andra. I Thelmas fall är det inte en kille som väcker hennes känslor, det är en tjej, Anja (Kaya Wilkins). Problemen hopar sig när hon både smakat alkohol och känner köttslig lust och alla regler och måsten hon är itutad från barndomen behöver otvetydigt silas genom hennes egen hjärna. Vem är hon i sina egna ögon? Hur mycket makt ska föräldrarna ha över henne? Och vad är det för konstiga saker som händer?

Jag vill inte skriva mer om filmens handling för den tjänar verkligen på att man ingenting vet men Joachim Trier har med sin fjärde långfilm verkligen gett sig in i genre han inte varit i närheten av med vare sig Repris, Oslo 31 augusti eller Louder than bombs. Den här smått övernaturliga coming-of-age-historien är sällsamt berättad med fint skådespeleri och snygga effekter. Filmen påminner mig en hel del om den svenska versionen av Låt den rätte komma in, främst på grund av användandet av furu och simbassänger och i mina ögon är det positivt.

Jag såg Thelma på Malmö Filmdagar och här hittar du mina filmspanarvänners tankar om filmen:
Henke

Nu visas den på Stockholms Filmfestival och är du sugen på den så är det visningar den 15:e och 16:e november.

THE PARTY

Som ALLTID är det en ynnest att titta på en film och vara helt blank till sinnes. Nu menar jag inte att det är en fördel att vara filmnörd och samtidigt svårt lobotomerad, jag menar att det är ett smart drag att inte läsa på om en film, att inte se trailers utan att helt enkelt bara…åka med.

The Party blev min allra första film på Malmö Filmdagar och det enda jag visste var att den var blott sjuttio minuter lång, att Sally Potter låg bakom den, att underbara Patricia Clarkson hade en roll och att filmen var svartvit. Kanske just därför blev ALLT jag såg ett plus. Skådespelarna som äntrade scenen en efter en, kända ansikten jag tycker om, en hyperventilerande Cillian Murphy, en överklassig Kristin Scott Thomas och Bruno Ganz som var så långt ifrån Hitler som en skådespelare någonsin kan komma. Jämförelsen kommer sig av att han spelade Hitler i Undergången, det kanske är på sin plats att jag förklarar det om någon undrar, det är inte jag som blivit helt kokkobanan i skallen. Samtidigt märker jag nu att jag inte skrivit någon recension av den filmen. Mycket konstigt. Det kommer vad det lider, ska bara trycka lite ångestdämpande och se om den först.

Men The Party alltså. Vilken vitamininjektion! Vilken härlig film! Vilka bra skådespelare, vilket bra manus, vilket swung i dialogen! Även om orden ibland kändes väldigt skrivna så funkade dom i munnen på rollfiguren som sa dom. Det här är ett absolut filmtips i vintermörkret och om inte annat så är det ett bra plus att det inte tar en halv dag att se den.

Några av mina filmspanarvänner såg också filmen i Malmö och här är deras tankar:
Henke

Blir du sugen på filmen så visas den två gånger (till) under Stockholms Filmfestival (den första gången var igår): ikväll (12/11) samt 18/11.

 

THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI

Den underbara känslan av att se en Film-Film. Det är inte mycket som klår den känslan med kläderna på. Här har vi en film som börjar med synen av tre stora reklamtavlor mitt ute i spenaten och bara där fattar man att det inte är en vilken-som-helst-film man kommer att få se. Det budskap som tapetseras upp på dessa tre skyltar utanför Ebbing, Missouri ger eko i hela den lilla staden.

Martin McDonagh har alltså skrivit och regisserat tre långfilmer i sitt liv, In Bruges, Seven Psychopaths och dagens film. Vilken jävla track record! Tre filmer som alla är 4/5 i min bok. Annorlunda, skruvade, välskrivna manus med karaktärer som är invecklade men som utvecklas och som alla är rent igenom mänskliga. I Three Billboards är det Mildred Hayes i Frances McDormands gestaltning som är navet utifrån vem händelserna kretsar, mer eller mindre.

Det är sheriffen Bill Willoughby (spelad av Woody Harrelson som jag tror karriärspeakar 2017 med sex filmer och lika många outstanding prestationer), det är Dixon, en av hans anställda och mer moraliskt tveksamma poliser (spelad med den äran av Sam Rockwell), den är den kortvuxne James (Peter Dinklage) som gillar Midred mer än Mildred gillar honom och det är Mildreds exman (John Hawkes) som verkar konversera mest med knytnävarna. Sen tillkommer en handfull roller till som har betydelse för handlingen men jag tycker det räcker såhär.

Jag tror jag har lyckats få fram att det här är en otroligt bra film, en film man MÅSTE se om man säger sig tycka om film, det här är en film vars titel kommer dugga tätt bland nomineringsklasserna på Oscarsgalan nästa år och det här är definitivt en film som höjer Martin McDonagh till skyn på riktigt.

Men varför inte en femma kanske du frågar dig? Ja, det är en rimlig fråga. Det är SÅ nära en femma som en film kan komma utan att få en. Den saknar det där lilla lilla som gör att den stannar som en smäll i magen eller låter tårarna trilla. Men som sagt, det är gränsfall och vid en omtitt är det inte alls omöjligt att jag höjer den ett snäpp. Otroligt bra är den hur som helst!

Jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar och den har inte vanlig biopremiär förrän i början på 2018 MEN den visas 12, 13 och 14 november på Stockholms filmfestival. Passa på att se den! Ja, passa på oavsett när du vill passa på. Även om det blir nästa år. Henke och Jojje såg den också i Malmö (OCH JOJJE HAR BYTT HEADER!) och Christian passade på på filmfestivalen.

Fredagsfemman #301

5. Chris Hemsworth

Jamenförtusan. Grabben är Thor OCH gör skön reklam för parfym på TV, klart han ska få vara med på listan.

.

.

.

.

4. KOM IGEN NU SVERIGE!

Ikväll kl 20.45 är det Sverigetröjan på, då är det vimplar, hejjarop och nerverna utanpå kroppen när Sverige möter Italien i första play-off-matchen inför VM. På måndag samma tid är det match nummer två och sen vet vi om det blir nåt Sverige i nästa års fotbolls-VM eller inte. Fi satan vad spännande. Fotboll alltså. Bäst!

.

.

.

3. Grotesco säsong 3 är igång!

I say no more! Kolla på SvtPlay, bara gört! En musikal om flyktingkrisen! Det här kommer gå till TV-historien, jag lovar!! U.N.D.E.R.B.A.R.T!

.

.

.

.

2. Frances McDormand

Denna skådespelare är högaktuell i Martin McDonaghs film Three Billboards Outside Ebbing, Missouri, en film jag såg när jag var på Malmö Filmdagar i september. Nu är den en av alla filmerna som går upp på Stockholms filmfestival och imorgon kommer min recension av filmen här på bloggen. Men håll koll på Frances McDormand, speciellt när det vankas Oscarsnomineringar i början på nästa år. Har hon någonsin varit såhär bra? Var hon ens såhär bra i Fargo? Och där var hon underbar. Ju.

.

.

.

1. Filmspanarna goes Stockhholms Filmfestival

Imorgon är det dags för årets mastodont-filmspanarträff när Filmspanarna teamar upp för en HELDAG bland filmerna på Stockholms Filmfestival. Tre filmer är på schemat men flera av oss klämmer in en fjärde. All in-alltså. Recensioner på filmfestivalfilmer kommer under hela kommande veckan här på bloggen. Vi ses imorgon filmspaners!

.

.

Fredagsfemman #297

5. Jessica Chastain får mig att lida med nöje

Jag undrar om inte Fröken Julie kan vara den tråkigaste pjäs någonsin skriven. Jag har aldrig förstått storheten i den trots att jag gett den en chans på teaterscenen och flera på film. MEN. Så dök Miss Julie upp på Netflix. Regisserad av Liv Ullman och med Colin Farrell och Jessica Chastain i huvudrollerna. Över två timmar lång. Det går inte att se allt i ett svep, då går man ihjäl, men jag kommer beta av filmen i sakta mak. Jag tycker fortfarande berättelsen är otroligt tråkig men Jessica Chastain är en sån jävla QUEEN att till och med bajs som detta glimrar till ibland. Recension kommer. När jag sett klart.

.

.

.

4. Grattis Kazuo Ishiguro!

Tänka sig, här är årets Nobelpristagare! Mannen som skrev böckerna som blev kanonfilmerna Återstoden av dagen och Never let me go. Roligt! Och grattis!

.

.

.

.

3. Drömmer du om att vara med i en film eller teaterpjäs?

Nu finns en helt ny castingtjänst där du själv kan lägga upp din profil och göra dig redo för ett skådespelarjobb – eller åtminstone nå ut på ett lätt och bra sätt och på en sammanlänkad plattform. Tjänsten heter Take25 och här kan du logga in om du känner dig nyfiken. Så….vad väntar du på? Guldbaggegalan nästa….kanske?

.

.

.

2. På tisdag släpps programmet! Och tävla! Passa på nu!

8 november kör årets upplaga av Stockholms Filmfestival igång och på TISDAG släpps programmet och biljetterna. Skulle du vilja vinna ett medlemskort OCH en gratis biljett till en festivalfilm (värde 360 kr!)? Lyssna på avsnitt 110 av Snacka om film-podden. Sista datum (och tid) för inmejlande av tävlingsbidrag är söndag kl 15. Alltså nu på söndag. Tjopp tjopp, snabbt skare gå. (Länk till podden——–> HÄR!)

.

.

.

1. Jo Nesbø

Idag har Snömannen biopremiär, filmen som är baserad på Jo Nesbøs första roman om polisen Harry Hole, här gestaltad av ingen mindre än Michael Fassbender och filmen är regisserad av den stabile Tomas Alfredson. MEN, det stannar inte där. Jo Nesbø är nämligen The Kille To Be i Hollywood just. Inte mindre än FEM filmer baserad på hans hjärna och penna ligger i pajpen! Kolla bara:
* Headhunters – en amerikansk version av den toppenunderhållande norska filmen Huvudjägarna
* Blood in snow – Tobey Maguires regidebut baserad på Nesbøs roman Blod på snö
* Jackpot – ett originalmanus av Jo Nesbø regisserad av Will Bluck (Easy A) och med skådespelare som Mila Kunis, Bryan Cranston, Armie Hammer och Jennifer Garner
* I am Victor – Här är det islänningen Baltasar Kormákur som håller i regipinnen och bara DET är intressant!
* The Son – Regi: DENIS VILLENEUVE!!!!! Huvudroll: JAKE GYLLENHAAL!!!! JAG DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR!!!!

Fredagsfemman #282

5. Tom Holland

Det här är en kille som för bara några månader sedan fyllde 21 och som inte behöver vara orolig för varken pengar eller karriär ett bra tag framöver. Får man jobbet som Spider-Man är man rätt safe en stund kan jag tro. Nu idag lagom till frukost är det dags för pressvisning av Spider-Man: Homecoming och det är en film jag har noll förväntningar på (efter skittrista och superbarnsliga trailers och posters). MEN historien har ju lärt mig att låga förväntningar är en flickas allra bästa vän. Det kanske Tom Holland ska vara glad för.

.

.

.

4. Rebel Wilson designar ett eget klädmärke

Rebel Wilson är inte bara med Pitch Perfect 3 (som får svensk biopremiär dagarna före jul), hon är även rykande aktuell med sitt eget klädmärke REBEL WILSON X ANGELS.  Taglinen för kollektionen är ”Style has no size” och jag kan inte annat än hålla med. Tyvärr är inte filmrollerna hon får/tar direkt kantade av just ”style” och det är jättesynd tycker jag. Hon är en betydligt bättre skådespelare än hon får chansen att visa. Eller så gör hon preciiiiis det hon själv vill och har ingen önskan om andra typer av roller, sånt vet ju inte jag såklart. Jag vet bara att hennes nästa drömprojekt är att bygga en nöjespark och att kläderna är skitsnygga.

.

.

.

3. Det vankas utomhusbio på Bråvalla

Just saying. Ifall nån tröttnat på krökande, stökande och gökande. Det är knivigt att hitta info om vilka filmer som visas men det spelar kanske mindre roll? Det känns som att dom ansvariga verkar tycka det. Länk till hemsidan. Jag ids inte leta mer. (Infon om att utomhusbion ens existerar hittade jag på Flimmers instagram. Jag har inte drömt det.)

.

.

.

2. Utomhusbio – mest från 1988!

16-20 augusti är det dags för Stockholms Filmfestivals årliga utomhusbio i Rålambshovsparken och i år har dom fokus på 80-talsfilm. Och DÖM OM MIN ICKE-FÖRVÅNING när tre av fem filmer är från….1988! Jag säger ju att det är världens bästa filmår! Filmerna som kan ses är i tur och ordning: 16/8 Do the right thing (Spike Lee, 1989), 17/8 Min granne Totoro (Hayao Miyazaki, 1988), 18/8 Dirty Dancing (Emile Ardolino, 1987), 19/8 Det stora blå (Luc Besson, 1988) samt 20/8 Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (Pedro Almodovar, 1988).

.

.

.

1. Michael Nyqvist

Det känns tungt. Tomt. Obegripligt. Onödigt. Fan alltså, den där jävla cancern, den där JÄVLA döden. Det finns en dokumentär om Michael Nyqvist på SVT Play. Det kändes fint att se den samtidigt som det blir oerhört jobbigt att se någon så levande som faktiskt är död. Den där JÄVLA döden, varför tar den så många alldeles för tidigt och varför tar den människor som är så himla närvarande och bra? Är det för att ge oss som blir kvar en lavett – igen – och få oss att fatta att vi ska, vi måste, vara tacksamma för varje dag vi får här på jorden?

.

.

 

LOUDER THAN BOMBS

Ibland kan tystnad göra mer skada än en redig smäll. Kanske till och med mer än chocken efter en detonerad bomb. Alltså, jag vet, det är både jättesvårt och superdumt att blanda in bomber in denna jämförelse men det är inte någon terroristbombning jag menar nu, jag menar smällen, ljudvolymen, paniken, vidrigheten av en bomb och allt det en bomb kan förstöra.

Tystnad kan också förstöra, det kan paja en hel del och den tystnad man kan hamna i när man är i sorg kan vara svår att ta sig ur. Fråga Conrad (Devin Druid). Han är en helt vanlig men ändå ovanlig tonårskille, en sån som känner sig lite utanför, som drömmer om den snygga tjejen i cheerleadingtruppen, som fuldansar till hiphopp i hemlighet, spelar datorspel på nätterna och som inte har den minsta lust att lyssna när pappan vill prata.

Pappan Gene (Gabriel Byrne) är orolig. Han når inte fram till Conrad. Conrad är tyst och vill inte prata om mammans död. Det vill kanske inte Gene heller egentligen men det är ofrånkomligt att hans älskade fru och krigsfotograf Isabelle  (Isabelle Huppert) inte längre finns. Bilolyckan visade sig dessutom vara självförvållad och självmord är inget man pratar om i onödan. Är det kanske bäst att Conrad inget vet?

Äldste sonen Jonah (Jesse Eisenberg) har precis doktorerat OCH blivit pappa fast han känner sig lite för ung och hänger inte riktigt med i svängarna som livet tar. Han och mamman Isabelle stod varandra väldigt nära och saknaden är stor.

Med Louder than bombs har den norske regissören Joachim Trier (som bor i Danmark) lyckats göra en liten film om stora frågor som engagerar mig från första bildrutan till den sista PLUS att den är väldigt snygg. Att filmen vann Bronshästen på Stockholms Filmfestival 2015 kan jag verkligen förstå. Det finns dock vissa element som stör mig, inte mycket men tillräckligt för att filmen inte ska falla över på en fyra, men egentligen är det petitesser för filmen är verkligen bra.

Men om du insisterar så kan jag erkänna vad det är som retar mig. Devin Druid. Devin Druid är en skådespelare vars nuna irriterar mig till vansinne och han är med rätt mycket i bild. Tyvärr. En annan sak som slog mig är att Isabelle Huppert GÅR på film lika ofta som Tom Cruise springer, det vill säga jämt och när Isabelle Huppert går så är det som att se ett bäcken med huvud. Det är väldigt mycket bäcken när hon går (alltså bäcken i betydelsen pelvis på latin). Förutom den iakttagelsen är hon givetvis lika bra här som hon alltid är – även om det sällan låter naturligt när hon pratar engelska.

Jesse Eisenberg går däremot från klarhet till klarhet och Gabriel Byrne har väl aldrig sett så kär ut som här? Så….app app….seså….kolla in Louder than bombs nu.

Filmen finns att se på C More. Vill du ha en gratismånad är det bara att klicka här.

Jag pratar med om filmen i svanitt 91 av podcasten Snacka om film.

OTHER PEOPLE

En vuxen gaykille flyttar hem till byhålan när mamman diagnosticeras med cancer. Det är själva grund-premissen till den här filmen. Lite elände och sorg, lite vardagshumor och lite bögdrama, javisst, Other people är urtypen av en festivalfilm.

Affischen till vänster försöker skvallra om att det är något alldeles extraordinärt det här men det tycker jag inte alls att det är. Däremot är vissa av skådespelarprestationerna riktigt bra och det är speciellt Molly Shannon som mamman (som även kan ses i en finfin biroll i TV-serien Divorce) och Jesse Plemons som sonen David (precis, det var han som var med i Black Mass, han som kommer få alla roller som Philip Seymour Hoffman fick för femton år sedan).

Other people är en film man både kan ha och mista OM det inte är så att man själv lever/har levt under det tunga oket av att man har en väldigt sjuk familjemedlem i sin omedelbara närhet. Har man den erfarenheten kanske filmen kan funka lite mer som en skön filt för psyket än den gjorde för mig. För mig blev den nämligen bara en-film-som-alla-andra, en sån som rann av mig i samma sekund som den tog slut.

Det här är sista filmen av dom jag sett under Stockholms filmfestival. Det blev inte så många i år men bättre med några än inga alls tänker jag.

CHILD EATER

 

 

 

 

Med den isländske regissören Erlingur Thoroddsen på plats in da house visades hans film Child Eater som första filmen ut i årets Horror Night på Stockholms Filmfestival.

Mina förväntningar på filmen var tyvärr ganska höga men alla förväntningar berodde på filmaffischen. Den är as-schysst ju. Den utstrålar många parametrar jag gillar i skräckfilmssammanhang: nån ensam person på ödslig plats, skog och sen nån rutten jävla monstermördare som grädde på moset. Den här är dessutom piffad med glajor som ser ut som en blandning mellan några Harry Potter skulle kunna ha och skyddsglasögon från kemilektionerna på högstadiet.

Helen (Cait Bliss) ska vara barnvakt till den lille pojken Lucas (Colin Critchley) en kväll och den lille pojken ser naturligtvis nåt läskigt i garderoben när det är sovdags. Han säger i och för sig att han är rädd på grund av den otäcke mannen han sett i skogen flera gånger samt att det finns en ingång i huset genom källaren som kanske ska vara hemlig men som egentligen bara är raka spåret rätt in i hemmet. Men som vanligt i skräckfilm är det ingen som lyssnar på rädda barn och som vanligt har barnet helt rätt.

Det finns så mycket med den här filmen som inte är bra men jag ids inte fokusera på allt detta. Istället kan jag säga att Cait Bliss sköter sig alldeles exemplariskt samt att förtexternas typsnitt i 80-talstappning gör mig lycklig. Annars, nä, not so much. Att filmen ändå får en tvåa skyller jag på att jag sett så himla mycket sämre skräp i denna genre men tvåan är verkligen inte stark.

Jag såg filmen tillsammans med Movies-Noir-Christian och han var inte nådig direkt efteråt. Här är hans text om filmen.

 

NOCTURNAL ANIMALS

Iskallt. Bubblande passion. Tystnad. Ögon som talar. Dyr konst, exklusiva saker, dött äktenskap.

Välputsade ytor, vackra människor. Distans. Resor, böcker, galleri.

Rödhåriga kvinnor, metrosexuella män, höga klackar, dansande tjocka kvinnor, kostymer, trä, kakel, tweed och lyx.

Att det här är en film av och med Tom Ford kan en blind se, speciellt om man sett En enda man (med Colin Firth och Julianne Moore) som han gjorde härom året. Känslan och färgerna går igen även om det är en helt annan berättelse som spelas upp den här gången, en historia med många lager och som tål att tänkas på – och SOM jag tänker – långt efter att sluttexterna rullat klart.

I Nocturnal animals är det Amy Adams som spelar ”den rödhåriga kvinnan” Susan, med Isla Fisher som sidekick (eller vad man nu kan kalla det). Jake Gyllenhaal spelar den manliga huvudrollen som Susans exman, Armie Hammer är hennes nuvarande man, Laura Linney är hennes mamma och Aaron Taylor-Johnson är en redneckjävel sminkad nästintill oigenkännlighet. En gedigen samling skådespelare alltså och alla – ja ALLA, till och med Mr Hammer – är alldeles perfekta. Väldigt fint agerande rätt igenom. Tom Ford är inte bara duktig på manusskrivande, berättande och det rent visuellt snygga, han är grym på personregi också.

Det här är en film som i vissa scener är så jobbig att jag märker att jag håller andan. Jag var så känslomässigt inne i filmen att det blev fysiskt jobbigt, jag spände mig i biofåtöljen, spjärnade emot, mådde dåligt. Samtidigt älskade jag upplevelsen. Såklart. Hur kan jag INTE göra det? Film som berör och som oroar, det är ju det man letar efter, i alla fall om man i det här fallet stavas jag.

Abel Korzeniowski komponerade den jättefina musiken i filmen och han är även mannen bakom musiken till En enda man, TV-serien Penny Dreadful samt den underskattade filmen W.E vars soundtrack gått varm hemma hos mig.

I min värld är Nocturnal animals en Riktig Film. Välgjord in i minsta detalj, den hänger kvar i mitt medvetande, jag grunnar och tänker och önskar att fler vänner går och ser filmen så vi kan diskutera den för just nu känner jag mig väldigt ensam med mina funderingar. Vad hände egentligen?

Jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 63 av podcasten Snacka om film.