Sex bröder och en syster lever instängda i en lägenhet tillsammans med sina föräldrar. Dom går aldrig ut. Dom har aldrig gått ut. Dom har levt hela sina liv inomhus och det enda sällskap dom haft förutom varandra är….film.
Dom leker film, lever film, skapar filmscener, härmar skådespelare, tillverkar Batmandräkter och Jasonmasker och klär upp sig som Mr White, Mr Pink och dom andra herrarna i Reservoir dogs.
Familjen Angulo är verkligen inte som andra och dokumentärfilmaren Crystal Moselle har lyckats komma dom riktigt nära, kanske lite för nära om man betänker att det trots allt är socialt dysfunktionella personer som (kan man tycka) borde vara både avvaktande och kanske lite rädda för utomstående. Som en av bröderna säger i filmen så är Crystal den första människan utanför familjen som någonsin besöker lägenheten och jag känner en hel del klockor ringa, magkänslan säger att det är nåt som inte stämmer, eller nåt förresten….ganska mycket.
Jag inser att berättelser även i dokumentära filmer slipas till för att filmen ska bli ”bättre” men jag kan inte låta bli att tänka en hel del kritiska tankar när det kommer till den här filmen. Som pappans beteende. Han sätter sju barn till världen men tänker leva efter sin egen övertygelse om att han inte vill jobba. Nähä. Okej. Men hur får familjen pengar? Barnen är hela, rena, har kläder och ser ut att äta sig mätta, sånt kommer inte gratis. Dom bor i en visserligen sunkig men ändock lägenhet i New York, det kommer verkligen inte gratis. Och alla filmer som äger, prylar dom har, var kommer pengarna ifrån? Har dessa sju barn aldrig varit sjuka och behövt besöka en läkare? Dom hemskolas av mamman (som jag förstår det), okej, men har samhället ingen som kontrollerar detta, nån socialsekreterare som gör hembesök och kollar att allt går till som det ska?
Det finns som sagt en handfull (minst) frågor jag har som inte får svar i filmen MEN det jag tar med mig allra mest efter att ha sett den är kanske inte familjens historia i sig utan det faktum att vi är många runt om i världen som i perioder, ofta eller för det mesta lever våra liv just genom film.
Vi lär oss hur världen ser ut genom att se på film, inte genom att besöka den. Vi lär oss hur relationer fungerar, inte genom att ge oss in i dom och uppleva verkliga känslor utan genom att på tryggt avstånd beskåda andras romantiska vedermödor. Vi pratar och diskuterar via filmer vi sett och om den vi pratar med inte förstår så är det hen det är ”fel” på, inte oss.
Att vara kunnig och snabbt kunna droppa populärkulturella referenser är i många vardagliga situationer mer värt än att vara högt utbildad så har man sett mycket film kan man glida igenom vilket mingelparty som helst och komma ut helskinnad på andra sidan. På så sätt finns det en liten Wolfpack-broder i många av oss.
Som helhet är The Wolfpack en mycket intressant och sevärd film men för att betyget ska bli högre hade jag velat bena ut fler frågetecken kring det mest basala i familjen. Tankarna jag bär med mig efteråt, funderingarna kring mitt eget filmtittande, känns dock som fem plus. I alla fall för mig i min egen hjärna.
Ett paket levereras till en villa i förorten. En kvinna öppnar dörren, tar emot paketet och säger tack. Hon öppnar locket och det säger BANG, halva huset och hela kvinnan har bombats sönder.
