FILMÅRET 2004

2004 är ett udda år för mig, jag märker det nu när mina favoritfilmer ska listas. Jag har tio filmer som alla skulle förtjäna en pallplats! Troligtvis skulle jag kunna snurra runt dessa tio filmer på listan många gånger om men jag har helt enkelt gått på magkänslan.

Alla tio filmer är filmer jag ofta och gärna ser om så jag vet att min åsikt om dessa tio är intakt och för evigt men ändå, hur ofta händer det att det är tio i princip lika bra filmer som ska rangordnas? 2004 kan vara det svåraste året hittills att lista rättvist men jag gör ett försök.

10. SHAUN OF THE DEAD
(Regi: Edgar Wright)

Min ”recension” av Shaun of the dead lämnar en hel del i övrigt att önska, så pass mycket att jag tänker att jag måste se om den igen och inte enbart för att den är jättebra. Shaun of the dead är den första filmen i Cornetto-trilogin där Hot Fuzz är den andra och The World´s End den tredje. Alla tre är regisserade av Edgar Wright och har Simon Pegg och Nick Frost i huvudrollerna. I min värld är Shaun trilogins klarast lysande stjärna.

.

.

.

9. COLLATERAL
(Regi: Michael Mann)

Iskallt och med assnygga nattliga vyer. Collateral är Michael Manns hittills bästa film och både Tom Cruise och Jamie Foxx är alldeles strålande.

.

.

.

8. MILLION DOLLAR BABY
(Regi: Clint Eastwood)

Jag vet många som struntat i att se Million Dollar Baby av anledningen att det är en ”vanlig jävla boxningsfilm”. Jag blir asirriterad när jag hört sånt trams. Million Dollar Baby är en film som handlar om allt annat än boxning men som utspelar sig i en boxningsmiljö. Filmen handlar om utanförskap, om vänskap och om att veta vad man vill och vara redo att göra allt som står i ens makt för att nå dit.

.

.

.

7. SIDEWAYS
(Regi: Alexander Payne)

Alexander Payne regisserade, Paul Giamatti briljerade och Rolfe Kent skrev ett av världshistoriens bästa soundtrack. Sideways gör mig sugen på att dricka vin, att göra misstag, drömma, bli förälskad. Det är en mustig historia, ytlig och djup på en och samma gång men framförallt är det otroligt mysig film.

.

.

.

6. DAWN OF THE DEAD
(Regi: Zack Snyder)

Zack Snyders Dawn of the dead-remake är en av dom bästa zombiefilmer som finns. Kanske den allra bästa till och med.

.

.

.

5. …OCH SÅ KOM POLLY
(Along came Polly, Regi: John Hamburg)

Hahahaaahaaaa! Jag älskar den här filmen! ÄLSKAR DEN! Varenda scen är LEGENDARISK! Philip Seymour Hoffman som alltid är överjordiskt bra lyckas göra något alldeles överjävligt härligt av sin roll som narcissistiska Sandy Lyle i sina grånoppiga mysbyxor och flottdroppande pizzaslices. Och Ben Stiller är kanon. Och Jennifer Aniston är klockren. Och Missi Pyle…och Hank Azaria…och Alec Baldwin….och Bryan Brown.

.

.

.

4. EUROTRIP
(Regi: Jeff Shaffer, Alec Berg och David Mandel)

Det är First Blood, Rocky IV, Spanarna, Hajen och Eurotrip som är dom fem filmer jag sett flest gånger i mitt liv. Jag törs knappt räkna, inte ens mellan tummen och pekfingret, hur många gånger jag sett dessa filmer. Det kan vara tjugo, det kan vara trettio, det kan vara fler. Men att Eurotrip – som är en komedi – fortfarande håller efter SÅ många tittningar vittnar om vilken HÖJDARE det är!

.

.

.

3. SAW
(Regi: James Wan)

Leigh Whannell och James Wan gjorde film av sitt manus detta år, en story som det jobbats hårt för att urvattna med så många uppföljare att det nästan känns löjligt. Men den allra första Saw-filmen är en skräckklassiker ända ut i fingerspetsarna, eller tånaglarna om man så vill. Otroligt spännande, klurigt och läskigt.

.

.

.

 

2. LEMONY SNICKETS BERÄTTELSE OM SYSKONEN BAUDELAIRES OLYCKSALIGA LIV
(Lemony Snicket´s A series of Unfortunate Events, Regi: Brad Silberling)

Det här är en RIKTIG familjefilm. Det är en film som är liiite för läskig för dom minsta barnen, alltså funkar den på oss vuxna. Det är en film som är fantasieggande och barnslig utan att bli larvig. Vi får se stora kända vuxna skådespelare spela skjortan av sig själva (Jim Carrey, Jude Law, Meryl Streep, Billy Connolly och Catherine O´Hara), vi får se en barnskådis som kom att bli riktigt stor några år senare (Emily Browning) och två andra som inte alls bör skämmas för sina insatser (Liam Aiken och tvillingarna Shelby och Kara Hoffman som spelar lilla Sunny). Humorn är svart som sot men jag gillar det. Heja Lemony Snickets!

.

.

.

1. FYRA NYANSER AV BRUNT
(Regi: Tomas Alfredson)

Om det var svart humor på andra plats så är det ingenting mot vad det är på första. Killinggängets försök att göra en långfilm slutade med ett tretimmar och tolv minuter långt skruvat familjedrama som är bland det bästa Sverige producerat i filmväg. Den här filmen gör ont, den är jobbig, jag skrattar men skrattet fastnar i halsen samtidigt som den får mig att må bra, att tänka efter, att känna efter och att inse att den dagen jag lever med någon som vill inreda TV-rummet med två identiskt lika fåtöljer, varsin läslampa och att vi simultant ska läsa samma bok då är det bara att kasta träskorna och börja springa.

.

Bubblare: Dagboken, Sky Captain and the world of tomorrow, Ängel i New York, Man on fire, Bara en dag och The Grudge.

.

Idag är vi fler filmbloggare som listar favoritfilmerna från 2004. Klicka dig vidare för att få fler filmtips.

Flmr

Filmitch

Jojjenito

Filmmedia

Movies-Noir

Spel och film

The Nerd Bird

Fripps Filmrevyer

We could watch movies

Rörliga bilder och tryckta ord

 

Sammanfattning: SAW-TEMAT

 

Under sju fredagskvällar har bloggen invaderats av tortyrredskap, kreativa mordmetoder, spänning, kroppsdelar, blod och allmänt äckelpäckel.

Saw-filmerna är verkligen ingenting som passar alla, den här tortyrporrsgenren är bra sjuk om jag ser på det objektivt, ändå finner jag det häpnadsväckande underhållande. Som franchise inom skräckfilmsgenren känns Saw som en guldgruva och jag ser inte hur det någonsin kommer sluta komma uppföljare (även om jag kanske kan hoppas att det vore nog nu).

Den första filmen hade en budget på 1,2 miljoner dollar, en budget som sedan bara ökade och ökade fram till 2010 och 3D-filmens 20 miljoner. Filmserien är således ännu ett bevis på att originella idéer och ett toppenbra slutresultat inte alltid har med pengarna att göra.

Jag känner att det tärt lite på psyket att se sju såhär pass kolsvarta filmer under en väldigt kort tid och samtidigt känns det skönt att kroppen faktiskt reagerar. Men liiite glad är jag ändå att temat är slut. Nu blir det enkom Disneyfilmer fram till midsommar. Närå. Skojjar bara.

Saw (2004)

 

Saw II (2005)

 

Saw III (2006)

 

Saw IV (2007)

 

Saw V (2008)

 

Saw VI (2009)

 

Saw 3D – The final chapter (2010)

 

SAW

När man ger sig in i Saw-världen måste man ha EN sak klar för sig, den första Saw var något heeelt nytt när den kom. Det är nämligen lätt att tänka att det är ett illaluktande skräckfilmsträsk man ska klegga sig igenom både när man – som jag – ska se om alla filmerna igen och som du om du läser recensionerna. Men det finns mycket med Saw-filmerna som är speciellt och riktigt bra, att serien inte håller samma höga klass hela vägen är knappast överraskande.

Men för att börja från början, Saw var en lågbudget-indieskräckis som visades på Sundancefestivalen 2004. Den köptes upp av filmbolaget Lionsgate som verkligen trodde på filmen och en stor anledning till att den gick så bra var att den blev en snackis. Alla som sett den pratade om den och ingen som sett den glömde den. Jag vet med mig själv att jag tvingat en handfull skeptiker (eller två, eller tre) att se filmen, flera av dessa hade svårt med nattsömnen efteråt men ingen var arg (konstigt nog).

Filmens manusförfattare och regissör heter James Wan och nu är han ett stort namn men det var han inte då. Nu känns han igen med filmer som The Conjuring och Insidious 1 och 2 men innan Saw hade han endast gjort en kortfilm. Man kan säga att Saw var för honom vad Duellen var för Steven Spielberg och vad Fucking Åmål var för Lukas Moodysson.

Nu var det några år sedan jag såg Saw sist (har kanske sett den tjugo gånger totalt) och det är både med förväntan och viss rädsla jag sätter mig i soffan för att se den ännu en gång. Mina minnen av den är så goda, jag vill inte spoilera nåt men jag vill heller inte skriva en recension baserad på gamla (men goda) minnen. Så jag ser den. Igen.

Jag behöver bara se den inledande scenen med badkaret för att hamna rätt igen. Adam (den kanske inte överdrivet skådespeleriutbildade Leigh Whannell) och den bleksminkade doktorn Lawrence Gordon (Cary Elwes) är fastkedjade i ett smutsigt och helkaklat utrymme och mellan dom ligger en död man, skjuten i huvudet. Någon har satt dessa två män där av en anledning. Allt man gör i livet har en mening, likaså allt man inte gör. Manuset är så smart och så fullt av små tankeställare och twister att det är rena rama julafton för såna som jag som annars brukar gnälla på att filmer i denna genre ofta saknar både sans, vett och logik.

Saw är otäck, spännande, välgjord och med ett manus som håller hela vägen. Hela filmen är ett bevis för att med tillräckligt goda och hållbara idéer spelar budgeten mindre roll. Hur det gick med uppföljaren kan du se nästa fredag.

Originaltitel: Saw

Produktionsår: 2004

Regissör: James Wan

Manus: James Wan och Leigh Whannell (japp, den mediokra skådisen som spelar Adam)

Budget: Ca 1,2 miljoner dollar

Bodycount: 6 döda

Mest kreativa scen: Jag skulle kunna säga scenen som innehåller kombinationen såg och fot men det är lite för enkelt. Hela filmen är nämligen kreativ in i minsta detalj och sågprylen är visserligen den mest spekulativa (i alla fall för icke skräckfilmsvana tittare) men inte den mest kreativa. Så jag måste säga slutet. Slutet är helt enkelt förjääävla bra.

 

 

.

Fredagsfemman #109

5. Fredagsskräckisarna är tillbaka

Jag har saknat Jason Vorhees så mycket på fredagkvällarna att jag tänker dra igång ett språjlans nytt skräckistema ett gäng veckor framöver. En ny otäck snubbe är i fokus, en snubbe som kanske inte dödar fullt lika många som Jason men han är betydligt mer kreativ med sina baktankar och mordmetoder. Framåt kvällen kommer första filmen. Det finns sju.

.

.

.

4. Äntligen biopremiär för Dallas Buyers Club!

Många har väntat länge på den här helgen, jag har redan sett filmen och förstår peppen. Gå och se den, gå och se Matthew McConaughey och Jared Leto briljera och om du är frisk – njut av det och sluta leta problem! (Här är min recension)

.

.

.

3. Jag var astronaut i 90 minuter!!

I onsdags var jag en av tolv personer som fick se Gravity i 3D i tyngdlöst tillstånd, det vill säga i totalt mörker, liggandes i saltvatten i en floatingtank. Jag undrar om jag kommer få vara med om en mer annorlunda filmvisning – någonsin. Jag vill verkligen även här på bloggen tacka Warner Home Entertainment för denna inbjudan, denna chans att få vara först att se film på ett nytt, kreativt och supercoolt sätt. Hela arrangemanget var väldigt påkostat och besöket avslutades med den kaxigaste goodiebagen jag någonsin fått. Jag kommer minnas den här dagen resten av mitt liv så mycket är säkert.

.

.

.

2. Mellofinal

Melodifestivalveckorna går så fort, för sex veckor sedan började hela tjottafräsen och nu är det alltså final. Jag skulle ljuga om jag sa att årets Mello har bjudit på nån större komik mellan låtarna men det har funnits många mycket sämre år rent musikmässigt och det är det som räknas, väl? Det är ändå en MUSIKtävling vi pratar om, ingen mänsklig rättighet att HELA Sveriges befolkning ska känna sig oavbrutet underhållna mellan 20 och 21.30 på lördagarna? Eller? Jag har dessutom bestämt mig för vem jag tror vinner. Jag känner mig ap-säker faktiskt. Sanna Nielsen med Undo. Jag förtränger att jag är balladintolerant.

.

.

.

1.ÖÖÖREBROOO BÄJBYYY!

Äntligen är det dags för en av vårens stora höjdpunkter. En skam för Sverige med Soran Ismail och Magnus Betnér ska ses, skrattas och funderas över och sen är det mellofinal. En mysig helg i mina favoritörebroares sällskap och en helg som känns väldigt välbehövlig för oss allihop.

Fredagsfemman # 103

5. Sweeney Jöback, Peter Todd

Det här med filmer som blir musikaler och musikaler som blir film kan vara tricky. Sweeney Todd började som musikal, hade premiär på Broadway redan 1979 och blev sedan film med Johnny Depp och Helena Bonham Carter framför kameran och Tim Burton (nähä??) bakom. Filmen var inte helgjuten då jag var (och är) ganska trött på den där trion (min recension hittas här) men nu har jag varit på Stockholms Stadsteater och sett Peter Jöback i rollen som Johnn….f´låt Sweeney och Vanna Rosenberg som Fru Lovett och det var inte en helgjuten upplevelse det heller. Men det är alltid härligt att se teateruppsättningar live på scen. Även en 3/5-musikal är värd vartenda öre.

.

.

4. Oldboy-sort-of-besvikelsen

Idag skulle den amerikanska versionen av Oldboy haft biopremiär om inte SF bara helt sonika plockat bort den från repertoaren. Jag och kollegan hade planerat detta biobesök sedan långt innan jul. Vi skulle se om det magnifika originalet och sen gå på bio och toksåga remaken, det var liksom redan bestämt. Vi skulle alltså göra som den amerikanska biopubliken redan gjort. Dom få som såg den. Oldboy är alltså en av förra årets största floppar men samtidigt, för att klassas som en flopp, kräver det inte att någon är förvånad?

.

.

3. Fittstimmet

”Sverige är enligt alla mätningar ett av världens mest jämställda och välmående länder. Kanske ska vi vara tacksamma för att vi slipper strida för vår överlevnad. Därför finns det också utrymme för feminister att sväva iväg, högt ovanför dom grundläggande frågorna. Men det blir kanske för spektakulärt när könsrollerna ska suddas ut helt, för långt ifrån verkligheten, från människors riktiga problem.” Orden är Belinda Olssons. På SVT går just nu en programserie som heter ”Fittstim – Min kamp” där Belinda ”tar tempen” på dagens feminism. Jag häpnar. Är detta på riktigt? Är serien gjord enbart för att reta gallfeber på folk, driver hon med oss eller vad fan handlar detta om? Och vad har en mamma som inte vill berätta könet på sitt barn för någon med feminism att göra? Det är väl inte feminism, det är galenskap.

.

.

2. Den nyfunna filmtittarmoralen

Det går en film på biograferna nu, en liten anspråkslös kortfilm med okända namn i rollistan som heter The Wolf of Wall Street. Nåja. Tvärtom såklart. Men ingen filmintresserad människa har kunnat undgå snacket efteråt, tankarna om det eventuellt ickemoraliska i att som Martin Scorsese  göra en film om detta prakt-as Jordan Belfort som faktiskt finns på riktigt och som tjänar pengar på att filmen blir en flipp. Bland svenska bloggar har det även diskuterats kring det eventuellt omoraliska i att faktiskt gilla, hylla och bli underhållen av en film som denna. Min tanke idag är varför inte samma diskussioner kom upp gällande Pain & Gain? En vidrig och SANN historia som togs till vita duken av en annan välkänd regissör (Michael Bay), en historia som blev till en twistad actiondramakomedi med charmiga snubbar i huvudrollerna, glassigt, ballt och snyggt filmat, men där männen inte ”bara” lurat folk på pengar och varit moraliskt förkastliga gällande annat (som Belfort och gänget), dom kidnappade, torterade och mördade folk och dömdes till döden för sina handlingar. Vad beror skillnaden i? Varför blev det inte liknande diskussioner om Pain & Gain? Beror det enbart på att färre personer har sett den eller är det något annat?

.

.

1. Gillian Anderson

Det bästa jag sett på mycket mycket länge är TV-serien The Fall med Gillian Anderson i huvudrollen. Jag hyperventilerade när avsnitt 5 tog slut och det visade sig att det inte fanns fler. Det är frustrerande så det fradgar sig i munnen, spännande, kolsvart, välgjort och JAG VILL HA MEEEEEEER. NUUUUUUUU.