Fredagsfemman # 121: OMTAG

5. Antichrist

Filmens prolog, filmens första fem minuter och fyrtiofyra sekunder, skulle kunna vinna VM i kortfilm vilket år som helst. Jag tycker så nu och jag tyckte det när jag såg filmen vintern 2010. Antichrist fick betyget 1 av mig då, det får den inte nu och jag tror att den stora skillnaden mellan då och nu heter Nymphomaniac. Jag tror jag behövde höra Charlotte Gainsbourg prata i fyra timmar för att jag skulle klicka med henne och Antichrist känns som ett förspel till swingersorgien Nymphomaniac. 1/5 blev efter ett omtag 3/5.

.

.

.

4. Prisoners

Precis lika bra andra gången, precis lika spännande att se den hemma på TV:n som på bio. 4/5 är fortfarande en 4/5 och hade jag använt mig av plustecken i mina betyg hade den fått ett sådant både nu och då. Men jag FATTAR INTE att det inte snackas mer om Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman och deras fenomenala skådespelarprestationer i filmen. Dom golvar mig, båda två.

.

.

.

3. Django Unchained

Filmens första halva är vrålstark, sen går det sakta men säkert utför tycker jag. När jag såg filmen första gången kändes den mer stabil än nu, jag tyckte till exempel inte att Leonardo DiCaprios Calvin Candie var skrattretande vid första tittningen – det tycker jag nu. Men som helhet är Django Unchained klart godkänd fortfarande. 4/5 vid första tittningen blir 3/5 nu.

.

.

.

2. Avengers

Jag vill så gärna tycka bättre om Avengers än den 3/5-film jag tyckte den var på bio (inkl rätt kass 3D-visning). Nu är det andra gången jag ser om den hemma och andra gången jag känner likadant: den blir inte bättre än en trea och inte ens en stark sådan. Jag borde tokälska den här filmen men jag tror att det blir för mycket av ”instruktionsvideo” av det hela. Presentationen av mina MARVEL-kompisar blir för lång. Nånting säger mig att Avengers 2 kommer passa mig bättre. Dessutom är effekterna i flera scener rent bedrövliga när man ser filmen på vanlig DVD.

.

.

.

1. The life aquatic with Steve Zissou

Jag såg The Grand Budapest Hotel och kände att Wes Anderson kom, sågs och segrade. Efteråt kände jag en otrippad lust att se om några av hans filmer som jag inte tyckt direkt jättebra om förut. Jag vågade inte mig på en omtitt av The Darjeeling Limited – inte än – men Steve Zissou-filmen fanns på Netflix och den kunde jag bara inte låta bli. Det var ett bra val. En svag 2/5 vid förra titten har växt till en okej 3/5 nu. Det är ingen omvälvande upplevelse, ingen Budapest Hotel, men jag retade mig betydligt mindre på allt det snygga denna gång. Jag kanske HAR avkodat Wes Anderson, jag kanske HAR släppt sargen?

FILMÅRET 2013

Nu är det dags att offentliggöra min egen personliga lista med förra årets bästa filmer.

När jag väljer ut filmerna till den här listan går jag inte efter betyg, jag går efter magkänslan. Jag scrollar mig inte igenom bloggen för att försöka minnas vad jag sett, jag tänker efter och jag tänker hårt, jag känner efter och jag lyssnar på det som känns. Filmerna som poppar upp och som fortfarande känns i magen är dom filmer som förtjänar att vara med och vilka betyg filmerna fick är egentligen ganska ointressant.

Jag tycker 2013 var ett riktigt bra filmår, kanske det starkaste på mycket länge?

Uppdaterad 2014-05-02. Her fick lämna plats 9 och hamnade utanför listan.

Uppdaterad 2014-07-24. Big Bad Wolves fick lämna plats 9 och hamnade utanför listan.

Uppdaterad 2014-08-12. Gravity (plats 10) fick lämna listan.

Uppdaterad 2014-12-07. Wrong Cops (plats 10) och Elysium (plats 9) hamnade utanför listan.

Uppdaterad 2015-01-11. Det blåser upp en vind (plats 10) ut från listan.

.

.

.

 

10. Jakten
(Jagten, Regi: Thomas Vinterberg)

Den där stenhårda boxhandsken mitt i magen som jag fick när jag såg Jakten, känslan av den har inte släppt än. Det är som att ha fått tusen nålar i april och eftersvedan håller i sig elva månader senare. Hur ofta händer sånt?

.

.

.

.

9. Prisoners
(Regi: Denis Villeneuve)

Det var som att se världens bästa TV-serie i långfilmsformat. Prisoners är en thriller som inte tillåter att man går på toa, kokar kaffe, snyter sig, hostar eller blinkar. Prisoners är en film som kräver full uppmärksamhet – och får det – och filmen får det för att den är så bra, så tung, så svart, så välspelad och välskriven att man inte vill pausa. Man vill bara att den ska hålla på för evigt och samtidigt ta slut för den är så jävla jobbig. En ovanlig film, helt klart.

.

.

.

.

8. Enough said
(Regi: Nicole Holofcener)

Det behövs inte en massa svindyra effekter, det behövs inga flådiga kläder eller modellsnygga skådespelare. Det som behövs för att göra en riktigt bra film är ett utomordentligt manus, perfekt casting och en regissör som kan klämma ut det allra finaste och mest personliga ur dom utvalda skådespelarna. Nicole Holofcener fick in en fullträff med Enough said, en fullträff på ALLA plan som finns.

.

.

.

7. Joe
(Regi: David Gordon Green)

Nicolas Cage gör sin bästa rollprestation hittills i karriären som den skäggige, sympatiske, ensamme mannen Joe med ett mörkt förflutet men som med beslutsamhet försöker göra rätt.

.

.

.

6. Locke
(Regi: Steven Knight)

Tom Hardy kör bil och pratar i mobiltelefon i 90 minuter. En helt underbar film. En helt underbar skådis. Ett jättebra manus och en känsla som omslöt mig som one-piece av fårskinn en iskall vinternatt. Eller en varm kram från nån som menar det.

.

.

.

.

5. The Wolf of Wall Street
(Regi: Martin Scorsese)

Vad säger man om den här filmen som inte redan är sagt mer än att just den här bilden symboliserar hela Jordan Belforts liv.

Tänk dig Margot Robbies och Leonardo DiCaprios kroppar som en graf över Jordan Belforts liv ritad med en penna på ett papper. Uppgång med nytt jobb på Wall Street (Margots huvud och rygg), börskraschfall (Margots rumpa), uppgång igen med nytt jobb (Margots ben), eget företag (Margots sko) och pengar rullar in som dom ska, det går bra nu (Leos huvud). Uppgången håller i sig (Leos rygg) och sen kommer tokfallet (från Leos rumpa till knän). Fallet som det inte går att resa sig ifrån på ganska länge (Leos underben fram till skon). Fan vad jag har för mycket fritid ibland.

.

.

.

4. Mitt liv med Liberace
(Behind the Candelabra, Regi: Steven Soderbergh)

När film är som allra bäst tar den mig in i en värld där jag aldrig varit och kanske lär den mig något nytt. Vad jag lärde mig av Liberace och hans unge älskare vete tusan men en ny värld presenterades för mig i alla fall. Alltså, det här är helt enkelt en SJUKT bra film och jag skiter i att den är gjord för TV – vadå gjord för TV? Jag såg den på bio, jag köpte den på blu-ray och går den nån gång på TV så tänker jag inte zappa bort den. Den får vara gjord för rumänsk dockteater vad mig anbelangar. Har du inte sett den, gör det. Har du redan sett den, se om den.

.

.

.

.

 

3. Hotell
(Regi: Lisa Langseth)

Jag rynkar lite på näsan åt Guldbaggenjuryn, jag fattar inte hur det kommer sig att Hotell blev så bortglömd som den blev, istället utbrister jag i ett fyrfaldigt leve för Hotell och delar härmed ut Fiffis filmtajms imaginära guldmedalj för Bästa svenska film 2013. Lisa Langseth, Alicia Vikander, Anna Bjelkerud, Mira Eklund, Henrik Norlén, David Dencik och Simon J. Berger, om ni inte redan vet hur otroligt bra ni är så säger jag det en gång till: Ni är inte bara bra, ni är banne mig BÄST!

.

.

.

 

2. Enemy
(Regi: Denis Villeneuve)

Kombinationen av regissören Denis Villeneuve, skådespelaren Jake Gyllenhaal och författaren José Saramago blev synnerligen lyckad. Så lyckad att jag såg filmen tre gånger på rekordtid och under samma tid höll jag på att få en mental kollaps för filmen släppte inte taget om min hjärna. Enemy är en galet bra film. Det är också en anspråkslös liten film, inga robotar, monster eller rymdkrig så långt ögat når. Det här är ett drama om det som finns mellan öronen på oss alla.

.

.

.

 

1. Still Life
(Regi: Uberto Pasolini)

Om jag skrev att Enemy är en anspråkslös liten film så är det ingenting jämfört med Still Life. Still Life är långsam, tyst, eftertänksam, lågmäld, mysig, mänsklig och underbar i all sin litenhet. Eddie Marsan briljerar i huvudrollen och det är första gången sedan gymnasietiden som jag på fullt allvar skulle vilja gifta mig med någon som bär på en brun portfölj. Jag älskar Still Life och jag älskar den ännu mer när jag inser att den detta superstarka filmår lyckas knipa förstaplatsen.

 

Toppenbra bubblare från 2013: Her, Det blåser upp en vindElysium, Wrong Cops, The place beyond the pines, Eskil & Trinidad, Drinking buddies, The Conjuring, Big Bad Wolves, Känn ingen sorg och Gravity.

Plox, Filmitch, AddepladdeHar du inte sett den (pod), Jojjenito, The Velvet Café, Fripps filmrevyer, Movies-Noir, From Beyond (pod), Thomas och Tomas filmpodcastRymdfilm, Monir Bounadi och Filmmixern (pod) har också summerat 2013. Och nu även Flmr, FilmitchRörliga bilder och tryckta ord och Filmnight.

 

PRISONERS

Ibland händer det att jag får frågan vilken som är min favoritfilmgenre. Jättesnabbt svarar jag alltid superhjältefilmer, det sitter liksom i ryggmärgen. Det är dessutom sant. Skräckfilm brukar hamna på andra plats, konspirationsteorithrillers på tredje. Men efter att jag sett Prisoners så undrar jag om inte smart kriminaldrama egentligen borde befinna sig däruppe på topp tre. Jag älskar ju denna typ av film och speciellt när det så välgjort och mörkt som här. Jag jublar inombords.

Jake Gyllenhaal har verkligen växt upp och blivit en mogen skådis. Här är han grävande och orädd polis med spännande tatueringar. Hugh Jackman är pappa. Arg, ledsen och frustrerad. Maria Bello är mamman, så bra, hon är alltid så bra.

Jag tänker inte skriva ett jota om handlingen,  den är viktig men det är inte viktigt att veta den innan du ser filmen. Kryp ner i biofåtöljen (eller soffan) och tillåt dig av njuta av filmkonst på en sån hög nivå att du inte för en sekund tänker att det är en film du ser. Alltså, det här är helt enkelt galet bra och väldigt väldigt nära en fullpoängare. Jag kommer definitivt se om filmen och jag misstänker starkt att betyget kommer höjas då.