Inlägg

Publicerat

Fredagsfemman #190

5. The last man on earth säsong 2

På söndag kör säsong 2 igång av en av det senaste årets bästa serier: The last man on earth. Jag har verkligen längtat efter idioten Phil Miller (Will Forte) och hans egocentriska förehavanden som en av få överlevande kvar på jorden.

.

.

.

4. Hela Sverige skramlar

På tisdag kommer Globen att fyllas av artister och publik som gör gemensam sak för att samla in pengar till människor på flykt. För mig är det en självklarhet att köpa biljett och se det på plats men har du inte möjlighet till det så kommer skrammelkvällen visas live på SVT1 20-22.45 (men även på TV3 Play, TV4 Play, Kanal5 Play, Aftonbladet TV, Expressen TV, Dagens Nyheter, Dagens Industri, Sydsvenska Dagbladet, Helsingborgs dagblad samt Sveriges Radio). Här är annars länken till att köpa sig en egen biljett (fast jag tror det är utsålt…) och därmed också skänka en slant till UNHCR, FN:s flyktingorgan.

.

.

.

3. Jorden runt på sex steg

Är det sant att alla människor är sammankopplade med varandra genom sex steg? På onsdagar (i Kanal5) beger sig Filip och Fredrik runt världen för att bevisa den tesen och det är SÅ HIMLA UNDERHÅLLANDE! Sen gillar jag det greppet med att köra tvåtimmarsavsnitt för att ”göra klart” en resa i taget. Det är modigt i dessa myror-i-brallan-tider.

.

.

.

2. Martina Haag

Idag har filmen Glada hälsningar från Missångerträsk premiär, baserad på boken med samma namn skriven av Martina Haag och med samma Martina i huvudrollen. Men det är inte därför hon hamnar på min fredagslista. Hon hamnar här för att hon verkar vara en sån jäkla cool människa och hon är en sann inspirationskälla för mig. Hade jag inte hittat hennes krönikor i tidningen Mama (när det begav sig) hade jag aldrig fattat (och trott på) att det gick att skriva även på ”mitt sätt” och få folk att läsa texterna. Så jag har Martina Haag att tacka för mycket, i alla fall vad gäller ”bloggmässiga framgångar”.

.

.

.

1. Mr Robot

Alltså….första avsnittet av Mr Robot är fem plus för mig! Det var visserligen första avsnittet av True Detective säsong 2 också men vafan, den här gången kanske det går bättre? Jag hoppas och tror det.  Skådisarna, musiken, fotot, manuset, MUSIKEN, allt är helt suveränt! Ikväll kl 22 på SVT1 visas andra avsnittet (men det finns såklart på SVTPlay också).

.

.

Publicerat

SNACKA OM FILM #3 – ”Steffo Bruckheimer”

Flmr-Steffo och jag har alltså en podcast ihop som heter Snacka om film. Vi tycker det är ett bra namn, bättre än till exempel Matlådan, Cykelpumpen eller Bromsspåret, podden heter nämligen precis det vi gör: vi snackar om film.

I veckans avsnitt (som kommer ut idag) pratar vi om filmkaraktärer vi skulle vilja vara, om en ny svensk komedi med omständig titel, om Ed Harris som spelar ryss i en ubåtsfilm från 2013, vi försöker bena ut varför vi ser filmer som vi på förhand vet är skräp och så ska jag redovisa uppdraget jag fick förra veckan: att se en film med min hatskådespelare John Cusack i huvudrollen samt berätta varför han är så perfekt i rollen. Sen ger jag Steffo ett uppdrag till nästa vecka OCH vi spikar vad våra betyg ska heta. Ett fullmatat avsnitt med andra ord.

Podden kan lyssnas på där poddar finns men annars finns vi lite överallt. Följ oss gärna på det ställe som passar dig bäst.

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster och Podkicker: Sök på Snacka om film

 

Publicerat

COFFY

Häromdagen läste jag Carls recension av hiphopfilmen Straight Outta Compton.

Carl besitter en förmåga som jag oftast totalt saknar: förmågan att lugnt och nyanserat analysera det som händer och sker och detta både när det gäller film och sånt som händer verkligheten.

Man kan visualisera det som att om jag ligger i ett betongrör, sparkar mig trött och fräser ur mig mina kanske-inte-alltid-så-genomtänkta-och-oftast-svordomskryddade tankar så sitter Carl uppepå nämnda rör och dinglar med benen, tittar lite till höger, lite till vänster, ler och hummar eftertänksamt, silar alla inputs genom finurliga hjärnceller och ut kommer En Smart Nyanserad Åsikt.

Det vore en överdrift att säga att Carl och jag har liknande filmsmak men självklart lyssnar jag när han kommer med tips. I ovan nämnda recension skrev han om ”Pam Grier-pärlan Coffy” och då tändes en liten glödlampa i skallen. Jag gillar Pam Grier, jag gillar filmpärlor och Carl är klurig, hur skulle jag kunna låta bli att leta upp Coffy?

Nej, precis. Klart jag letar upp Coffy!

Pam Grier spelar denna Coffy, så jävla stenhård donna alltså! När hon ger sig fan att hämnas så gäller det att inte vara den som gjort henne eller hennes närmaste illa. Hennes lillasyster har nämligen dött thanks to stadens droghandlar-as till män och en efter en ger hon sig efter dessa.

Männen framställs inte direkt som goda människor, mer fula, tjocka, äckliga svin som tänker med snorren och SOM Coffy utnyttjar det! Ja, inte bara hon förresten, ALLA kvinnor i filmen utnyttjar det faktum att det bara är att sära på blus-urringningen så får dom som dom vill. Att filmen är från det BH-lösa 1973 hjälper också till såklart, det blir lite enklare att flasha behagen när det inte är en massa push-ups, wonderbras och balconettes i vägen.

För vänner av naturliga bröst är Coffy rena rama julafton. För fans av tuffa-kvinnor-som-inte-tar-skit är det också toppen. Hon är bra jäkla cool, Pam Grier! Att själva historien inte är den mest engagerande får ses som en bisak. Det är Pam Grier man vill se, Pam Grier som skjuter onda män sönder och samman! Tack Carl för tipset!

Publicerat

DARLING COMPANION

Diane Keaton, Kevin Kline, Mark Duplass, Richard Jenkins, Dianne Wiest, Sam Shepard och Elisabeth Moss i rollistan.

Regisserad av Lawrence Kasdan.

Åsså handlar filmjäveln om en hund!

Bland det sämsta skit jag sett i år.

 

.

.

.

Publicerat

TRE OM EN: GRIZZLYFILMER

GRIZZLY MAN (2005)
Regi: Werner Herzog

Werner Herzogs dokumentär om Timothy Treadwell är antagligen jättebra men jag tycker den är otroligt sömnig. Hur kan jag tycka det kanske du frågar dig? En film som handlar om en man som är besatt av grizzlybjörnar, en man som blir UPPÄTEN av sådan, hur tusan kan det vara tråkigt? Jag har egentligen bara ETT ärligt svar på den frågan: jag tycker inte om djur. Jag tycker det är helt ointressant med djur och kanske ännu mer ointressant med människor som lever sina liv enbart med och för djur.

Den fullt rimliga följdfrågan blir därför: varför ser jag då TRE filmen om och med grizzlybjörnar? Beats me. Jag fick ett ryck bara. Ett grizzlyryck. Så kan det bli ibland.

 

GRIZZLY PARK (2008)
Regi: Tom Skull

När ett gäng missanpassade äldre tonåringar tvingas åka bussresa till – och bo i – en typ av lägerskola belägen i en grizzlybjörnstät skog så vill man (läs jag) ingenting hellre än att björnjäveln ska gå bärsärk på byket och käka upp dom allihop. Så känner jag från filmens första bildruta till den sista och flera av filmens tråkigaste och längsta scener (plus eftertexterna) är ackompanjerade av nån jäkla barnvisa (”campfire song”) som heter I Met a Bear som sätter sig i huvudet som utkletat smaklöst tuggummi och sen bara kliar.

Som skräckfilm är den kass, som ungdomskomedi är den kass och som grizzlyfilm är den kass. Det finns helt enkelt noll anledningar till att se den. Tro mig på mitt ord, please.

.

 

 

INTO THE GRIZZLY MAZE (2015)
Regi: David Hackl

När det radas upp skådespelarnamn som James Marsden, Scott Glenn, Thomas Jane, Piper Perabo och Billy Bob Thornton i förtexterna känns det som att det ligger mer i manus än den lökiga titeln antyder. Att Billy Bobs namn hamnar efter Bart The Bear får man strunta i då det ju egentligen är Bart som är The Main Man i hela den här grizzly….soppan.

Fast soppan är rätt god, ska tillstås. Lagad med både omtanke, kärlek och koll på ingredienserna som krävs av en djurskräckis för att bli mer än en ”läskig affisch”. Här finns faktiskt en stabil grundstory, det finns karaktärer med (visst) djup och det finns effekter som inte skäms för sig.

Vackra vyer över Alaskas vildmark, vyer som får naturklaustrofobikern i mig att svettas ymnigt och spännande tajta scener mellan människa och blodtörstig björn gör också att filmen höjer sig utöver det vanliga. Det som gör att betyget ”bara” stannar på en mycket stark trea är att jag inte tycker björnar är så speciellt otäcka. Ormar, spindlar, hajar, krokodiler….jafan….GÄDDOR är läskigare!

Tydligen kom denna film redan 2014 under namnet Grizzly (alternativ titel Red Machine) men om detta finns ingenting skrivet på ImdB längre ( recensionen finns dock att läsa hos Flmr). Men nu är det Into the Grizzly Maze och 2015 som gäller (och söker man på Red Machine kommer man till samma film).

Publicerat

HORRIBLE BOSSES 2

Vissa filmer ska man helst inte se sittandes i ett flygplan. Filmer som frammanar ljud som passagerare runtomkring kanske inte helt uppskattar. Näää, jag tänker inte på ”vuxenfilm” nu, jag tänker på tokroliga komedier, något som Horrible Bosses 2 ändå måste klassas som.

Det är svårt att misslyckas helt med en film som har Jason Bateman, Jason Sudeikis, Charlie Day, Christoph Waltz, Chris Pine, Jamie Foxx, Kevin Spacey och Jennifer Aniston i rollistan. Klart det är många roliga scener, klart det är charmigt, klart skådisarna är avslappnade och sköna, det känns som dom improviserar ibland, speciellt när en del scener blir så sjukt långa att grundskämtet som säkert var kul känns heeeelt urvattnat.

Vid närmare eftertanke känns hela filmen som en tämligen blek kopia av första filmen. Den var roligare. Den här filmen har sina stunder men det var ganska långt mellan skratten. Jag undrar om flygplanspassagerarna i min närhet tyckte detsamma…

Publicerat

CUBIC

[Eftersom jag brukar ha den svenska filmtiteln som överskrift på mina inlägg får det bli så även idag. Filmen är annars mer känd som Equilibrium fast den heter Cubic på Netflix.]

Den här filmen hamnade på plats 1 på Sofias lista över favoritfilmer från 2002, på plats 4 hos Christian och plats 9 hos Filmitch. Hos mig var den ett svart hål, en film jag sett skymta förbi när jag letat sci-fi-thrillers på Netflix men som lockade mig minimalt. Men när tre bloggvänner listar den bland sina favoriter kände jag att jag var tvungen att ge den en ärlig chans. Sagt och gjort. Så fick det bli.

.
I landet Libria är känslor förbjudet. Regeringen har sett till att eliminera dessa och i och med att inga känslor finns existerar varken krig eller kärlek. Allt som kan ge känslomässig input är olagligt – musik, böcker, ja allt.

Det som gör att medborgarna kan stängas av känslomässigt är en medicin, en drog som kallas Prozium. Den måste tas dagligen, det är lag på det. För att hålla koll på invånarna och deras medicinering finns agenter, stenhårda iskalla angivare, som rapporterar avvikelser och ser till att människor som slarvar med pillren avrättas på stubben. Dessa agenter existerar i alla sorters mänskliga skepnader, dom är till och med barn.

Huvudrollen John Preston spelas av Christian Bale och han är precis lika iskall som rollen kräver. För filmen är just det, iskall. Metallisk, betongig, blågrå och visserligen jättesnygg MEN när allt blir sådär kallt precis hela tiden tappar filmen mig lite. Christian Bale är som sagt klockren att spela känslomässigt avstängd men när han börjar fuska med medicinen och därmed bli lite mer ”öppen” och känslosam så är han fortfarande samma gamla isbit. Tröttsam skådis det här.

Jag tycker premissen i filmen är intressant, jag tycker den är visuellt snygg men jag saknar allt som gör att jag blir engagerad och/eller berörd. Personkemin mellan Christian Bale och Emily Watson är inte heller nåt att skriva hem om.

Jag förstår vad mina bloggkollegor ser i filmen men den funkar inte riktigt för mig tyvärr. Men nu är den i alla fall sedd och DET känns skönt!

Publicerat

Fredagsfemman #189

5. Danskjävlar

Alltså, dom ÄR grymma på att göra TV-serier, danskarna. Jag har – sist på bollen – tuggat mig igenom första säsongen av Arvingarna och det var inte särdeles energikrävande. En liten familjs öden och vedermödor efter att matriarken, den stora konstnärinnan, gått och dött kanske känns oengagerande på pappret men skådespelarna gör hela jobbet, det är imponerande bra! Nu längtar jag efter säsong två som snart landar på mitt hallgolv OCH säsong tre som tydligen är på väg att spelas in.

.

.

.

4. Emily Blunt

Här har vi en skådis som är alldeles briljant i allt hon gör MEN som man ändå inte riktigt tänker på. Det är spännande tycker jag. Hon smyger liksom in från sidan och tar över showen på ett sätt som känns väldigt modernt, väldigt mycket…NU. Och idag går det att se henne på bio som FBI-agenten Kate Macer i Sicario.

.

.

.

3….och jag har sett om Ett päron till farsa…

…och den var LIKA BRA ANDRA GÅNGEN! Så strunta i alla sågningar du läst, gå och se filmen NU. Om ETT gott skratt förlänger livet så lär jag bli 150 år nu.

.

.

.

2. Andra avsnittet av Snacka om film!

Då var det andra avsnittet av Steffos och min podcast Snacka om film ute för allmän lyssning. Den här veckan avhandlar vi bland annat Sicario, betygssättningen av Jag är Ingrid, den gamla godingen De vilda gässen och så ska förra veckans uppdrag förhoppningsvis redovisas. Podden finns på Acast, Itunes, hemsidan eller för nedladdning/rss här.

.

.

.

1. Denis Villeneuve

Vilken otrolig begåvning han besitter, den kanadensiske regissören Denis Villeneuve! Idag har hans nya film Sicario biopremiär och även om jag inte tror den kommer bli en lika stor publikmässig framgång som Prisoners så hoppas jag att massor med människor kilar iväg till biograferna och ser den här filmen. För den är bra. Mycket bra. Och Denis Villeneuve visar än en gång att han är en av dom allra bästa!

Publicerat

SNACKA OM FILM #2 – ”Man sågar inte en ikon!”

Första skälvande podcastavsnittet är avklarat och nu ger vi oss ut på böljan den blå i en eka vi döpt till ”Avsnitt 2 – Man sågar inte en ikon!”.

Vi pratar om Jag är Ingrid-filmen och den konstiga betygssättningen, jag har sett Sicario och Steffo har varit på en nostalgitripp bland vilda gäss, vi listar tips som kan göra hösten lite lättare och Steffo ska redovisa uppdraget: att se Enemy och analysera/förklara filmen på två minuter.

Podden kan lyssnas på där poddar finns men annars finns vi lite överallt. Följ oss gärna på det ställe som passar dig bäst.

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster och Podkicker: Sök på Snacka om film

 

Publicerat

SICARIO

Det är riktigt ordentligt och snyggt spacklade gipsväggar för att vara i en trashig fattig förort i Arizona hann jag tänka några minuter in i filmen.

Det är nog den första gången i mitt filmtittarliv som underarbetet gör mig tveksam. Konstiga val av tapeter, javisst, det händer, men att någon varit för ordentlig med spacklingen för att jag ska köpa det, DET har aldrig hänt.

Men för att ta det från början.

Sicario var den enda av filmerna som visades på Malmö Filmdagar som jag på förhand var superpepp på. Jag hade inte sett trailern, inte läst så värst mycket om den men i min värld räcker det att Denis Villeneuve är regissör så går jag liksom ner i split (eller ja… så mycket det nu går innan nånting krasas sönder och jag behöver assistans för att komma upp på fötter igen). Det sköna var att mina höga förväntningar till trots så var jag inte orolig när filmen började. Jag var helt lugn. Ett enda litet böööööööööööööö [tänk monotont ödesmättat bakgrundsljud] och jag var hemma. Det där ljudet alltså, eller ”musiken” eller vad man nu ska kalla det, det låg som en stickig otäck filt över hela filmen och JÄVLAR vad den är mitt i prick!

Emily Blunt är FBI-agenten Kate Macer som är filmens nav. Runt henne ”dansar” diverse CIA-män av lite olika anledningar men Josh Brolin (iklädd strandtofflor) och Benicio Del Toro har dom största rollerna. Mexicos undre värld spelar också en viktig roll – och knark. Och dom där spacklade väggarna spelar en annan roll än min arbetsskadade hjärna först trodde. På ett bra sätt. Jag behövde inte bli arg på scenografer med dålig koll för är det nånting Denis Villenuve och hans crew har så är det JÄRNKOLL. På allt. Jag behöver inte oroa mig för att bli lurad eller besviken för den här mannen kan göra film!

Jag vill inte skriva mer om handlingen och kanske inte heller om skådespelarnas prestationer men det jag VILL är att se om filmen i ett tillstånd av utsövdhet och full med energismoothies och gott kaffe för jag lyckades tyvärr sona ut några minuter under filmens mest spännande del och det stör mig som fan. Jag kan ärligt skylla på att detta var den nionde av tio biofilmer jag såg på tre dagar men det hindrar mig inte från att känna mig både förvirrad och förtvivlad. Sätter jag rätt betyg? Filmen var bra som fan men är den en fyra eller en femma?

Jag gör såhär. Jag sätter en fyra nu för det var så det kändes direkt efter visningen. En fyra med guldstjärna. Sen återkommer jag när jag sett om filmen. Det kommer inte dröja.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med några filmspanarvänner. Här är deras recensioner (klickbara länkar när texterna är publicerade).
Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord och Jojjenito.

Är du nyfiken på Denis Villeneuves tidigare filmer, klicka här för att komma till mina recensioner.
Maelström
Un 32 août sur terre
Polytechnique
Nawals hemlighet
Enemy
Prisoners

Vill du höra mig prata mer om Sicario (eller….ja….så himla mycket mer kanske jag inte säger egentligen)? Men, ja, okejdå, om du ändå vill höra, klicka in dig på sofpodden.se och lyssna på avsnitt 2.

Publicerat

STRAIGHT OUTTA COMPTON

”You are now about to witness the strength of street knowledge”

Så börjar låten Straight Outta Compton med gangsterrapbandet N.W.A, en grupp som jag innan jag såg denna film hade noll relation till.

Självklart vet jag vilka Dr Dre, Ice Cube, Eazy-E, MC Ren och DJ Yella är, herregud, Ice Cube har ju en stor roll i en av mina favorit-jätteorm-filmer, bara en sån sak! Men hur mycket jag än känner till detta gäng så har jag aldrig riktigt lyssnat på deras musik.

Jag satte mig därför i biosalongen en tidig morgon under Malmö Filmdagar, morgonen efter ett mingelparty (och väldigt lite sömn) med noll förväntningar annat än att kanske få slumra till en stund där i mörkret. Men se, där fick jag tji!

Straight Outta Compton visade sig nämligen vara en riktigt bra film! Skönt flow, ball musik, jättebra skådespelare som är otroligt porträttlika verklighetens rapstjärnor: Jason Mitchell som Eazy-E, Corey Hawkins som Dr Dre och O’Shea Jackson Jr som Ice Cube. Att den sistnämnde skådisen är i det närmaste otäck lik Ice Cube KAN bero på att iskuben är hans pappa.

Jag såg alltså filmen på Malmö Filmdagar MEN jag såg den igen i lördags, på filmspanarträffen. Carl valde film och det var ett bra val. Men att SF inte sätter in personal i salongen är fanimej ett SKÄMT. Hela visningen var ”gangsta” med kepsprydda personer som verkade vara där enbart för att höras och jävlas och sällan har jag hört så många olika människor unisont ropa ”Håll käften” till folk som är högljudda under filmen.

När jag och Cecilia gick och pratade med personalen efter visningen visade det sig att filmen är ”stämplad” som en film under vilken det ofta blir bråk i salongen. Ändå håller sig personalen långt därifrån under filmens gång.  ”Vi har faktiskt 14 salonger!”, sa SF-tjejen.  Ja, men bara EN som visar just denna film som ni VET är ”stämplad”!

Som grädde på moset fick vi såklart höra den där trötta kommentaren som man ALLTID får höra av biografpersonalen:  ”Ni ska komma ut under filmens gång för att säga till, inte efteråt.” Jovisst. Men nu sa vi inte till för att få ersättningsbiljetter (vilket vi fick ändå), vi sa till för att 21-visningen kanske kunde få bli lugnare för biobesökarna än vår visning var. Och vad skulle en stammande 20-årig biografpersonal kunna göra för skillnad inne i en salong med femtio kepsprydda ungdomar som uppenbarligen enbart hade ”jävlas som fan” på agendan? In med riktiga vakter, in med folk med stake och befogenheter att plocka ut dessa skithögar till biobesökare!

Hur som helst och bortsett från det jag just skrev,  Straight Outta Compton är en KANONFILM som var ÄNNU bättre andra gången! En 2,5-timme lång film som jag vill se om direkt när eftertexterna rullar trots att jag redan sett den två gånger, såna filmer kryllar det inte av.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Jojje, Henke och Sofia. I lördags såg jag den igen på månadens filmspanarträff med Carl, Jennifer, Jojje, Cecilia och Sofia. Även podden Den perfekta filmen har sett filmen.

Publicerat

KÄLLAREN

Nåt som slår mig ganska ofta är hur konstiga människor är. Alltså SÅ himla knepiga!

Nåt som slår mig efter att ha sett den här filmen är att människor jag upplever som knepiga i vardagen antagligen är betydligt konstigare än jag ens kan fatta OCH jag vill inte besöka en källare till någonsin mer.

Ända sedan jag var liten och växte upp i en villa med glassfrysen i källaren (som vaktades av en stor jävla spindel) har jag haft ett tveksamt förhållande till denna boyta. Eller biyta. Källare är kalla, fuktiga, luktar betong och smakar kattsand. Ja, det gör det. Jag kände en tjej som hade kattsandscravings när hon var gravid och hon sa att det smakade källarvägg. Jag får helt enkelt lita på informationen då jag inte tänker prova för att bevisa nån form av motsats.

Källaren är alltså en dokumentärfilm gjord av Ulrich Seidl som handlar om ett gäng österrikare och deras källare. Vi får liksom en inblick i deras källarliv, vad den används till. Och det är inte biljardhäng om man så säger. Det är ormar, nazistsammankomster, gynstolar, trumrum, S&M-sessioner, pistolskyttebanor, barer och pungtvingar. Mycket av det sistnämnda. Den där hårige slavmaken har lite att stå i om man så säger.

Jag förundras. Jag häpnar. Jag fnissar. Jag blir lite skraj. Men trots att det är många redigt knepiga människor jag får se så mår jag mest illa av nassarna som sitter och super med Hitler-porträtt på väggen.

Ulrich Seidl har verkligen hittat en salig blandning österrikare och han visar återigen att han är en filmare att hålla koll på. Hans Paradistrilogi var otroligt bra och Källaren gräver sig in under huden på precis samma sätt som trilogin gjorde. Det är liksom…obehagligt men mänskligt. Kan man säga så? Ja, det kan man. Visst?

Publicerat

THE MIDNIGHT MEAT TRAIN

Leon (Bradley Cooper) är en fotograf som drömmer om en utställning. Han tar bilder runt om i New York men hittar liksom inte riktigt ”sin grej”, inte förrän han börjar fota i tunnelbanan nattetid. En av kvinnorna han fotat dyker upp i tidningen någon dag efteråt. Hon är försvunnen. Leon ger sig återigen ut i natten och möter Mahogany (Vinnie Jones), en man med en obeveklig hobby.

Regissören Ryûhei Kitamura har gjort en grymt snygg film av Clive Barkers novell och blodfobiker göra sig ej besvär för maken till mängd blod har jag sällan sett i en och samma film. Gillar du inte att se ögon ploppas ut i närbild eller naglar som avlägsnas med tång eller andra grafiska våldsamheter ska du också med fördel skippa den här filmen för den är ordentligt brutal.

Bradley Cooper ser ut att knappt vara torr bakom öronen, Vinnie Jones är perfekt som iskall mördare OCH han har nån form av suspekt svampodling på bröstkorgen vars utväxter han klipper bort och sparar i glasburkar i kylen. En helt klart udda liten film det här.

Vill du veta mer om filmen? Jag och Flmr-Steffo pratar en del om det här kött-tåget i podden Snacka om film (avsnitt 1). Klicka här för att komma till poddens hemsida.

Publicerat

EAGLE EYE

OM DU INTE HAR NÅGRA PROBLEM MED ETT MANUS SOM SER UT SOM EN SCHWEIZEROST ELLER MÄNNISKOR SOM SKRIKER OAVBRUTET I TVÅ TIMMAR SÅ ÄR EAGLE EYE ETT LAGOM HJÄRNDÖTT FILMTIPS EN TRÖTT SÖNDAGKVÄLL.

PRATAR JAG HÖGT? TYCKER DU? JA, JAG HAR FAN INGEN ANING, JAG HAR TINITUS NU, DET BARA RINGER I ÖRONEN. MEN SHIA LABEOUF VAR BRA. MICHELLE MONAGHAN MED. HO-HO, HÖRS DET VAD JAG SÄGER? EFFEKTERNA VAR PÅKOSTADE OCH COOLA OCKSÅ, SPECIELLT UNDER FÖRSTA HALVAN AV FILMEN. UNDER ANDRA HALVAN HÖRDE INTE PROGRAMMERARNA VAD REGISSÖR OCH ANNAN KREATIV PERSONAL SA UTAN KÖRDE SITT EGET RACE OCH JAG SATT MEST OCH SKRATTADE ÅT DEN UNDERMÅLIGA TV-SPELS-KÄNSLAN I VISSA SCENER.

SUMMA SUMMARUM, FRAM MED REVAXÖR OCH/ELLER FARFARSFARS GAMLA TRÄTRATT FÖR DOM HÄR ÖRONEN BETER SIG RÄTT ELJEST JUST NU. TÄNK OM JAG SETT FILMEN PÅ BIO, DET HADE BLIVIT KAOS OCH KATASTROF. NU SÅG JAG DEN PÅ TV:N OCH VOLYMKONTROLLEN STOD PÅ 2 (AV 100).

Publicerat

ETT PÄRON TILL FARSA – NÄSTA GENERATION

Det hände första gången 2004 med Along came Polly. Jag skrattade så jag halkade ner mellan stolsraderna på bion, låg på golvet och kippade efter andan. Två år senare var det dags igen och denna gång hette filmen Borat. Jag skrattade så kinderna låste sig i upp-läge och jag hade träningsvärk i flera dygn efteråt.

Det tog hela sju år tills jag skulle få en skrattattack av samma magnitud igen och denna gång var det till filmen Movie 43, denna kritikerhyllade publiksuccé. Nähä, var den inte det? Så konstigt. Fölk har förjävla konstig smak ibland och är uppenbarligen helt humorlösa men JAG älskar den filmen i alla fall, även om jag är ensam på jorden om just det.

Men nu är det 2015 och vem kunde ana att detta år skulle bjuda på en sån skrattupplevelse, en filmvisning på Malmö Filmdagar som blev nånting så alldeles hysteriskt galet over-the-top-kul att jag utan att tveka tjongar till med bloggens allra högsta betyg för Ett päron till farsa – Nästa generation.

Jag skrattade så jag grät och jag kunde inte sluta vare sig skratta eller gråta. Jag skrattade så det blev såndär ”baksugsljud” och ibland fick jag inte luft. Jag hade en t-shirt i väskan (oklart varför men det var tur) som jag torkade ögonen med och när filmen var slut satt varenda uns av smink på tröjan. Glasögonen var prickiga av saltvatten och utsmetad mascara och bredvid mig satt Henke och om han hade varit en välsminkad man i sina bästa år hade hans ansikte troligtvis varit lika rengråtet som mitt.

För att sätta betyget i någon form av perspektiv (annat än att jag hade jävligt roligt) så måste jag tillägga att jag inte är något fan av någon av dom gamla Ett päron till farsa-filmerna och anledningarna till det kan nog vara många. Kanske beror det på att jag har rätt svårt för Chevy Chase? Kanske såg jag dom när jag var för gammal, alltså, jag har ingen som helst nostalgi kopplad till filmerna? Kanske är dom helt enkelt inte kul? Hur det än är med den saken så tycker jag att den här nya filmen träffar HELT RÄTT i alla försök att både vara nyskapande OCH kärleksfullt blinkande mot föregångarna.

Ed Helms som Rusty Griswold, Christina Appelgate som frugan Debbie, Skyler Grisondo som äldste sonen James (I just love him!!!!), Steele Stebbins som den yngsta brorsan Kevin, Leslie Mann som Rustys syster Audrey, Chris Hemsworth som Audreys snubbe Stone  (jävlar vad han bjussar på sig själv här!) och – såklart – Beverly D´Angelo och Chevy Chase som Ellen och Clark Griswold – ALLA är toppenbra, ALLA är perfekt castade och jag vill gruppkramas med hela högen och åka i en blå albansk hyrbil till Walley World, bada i varma källor, kolla på tvättbrädor och träffa kor.

Men det jag ALLRA HELST VILL just nu är att se om filmen! Och det kommer jag göra. Många gånger!

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Henke från Fripps filmrevyer. Här är hans tankar om filmen.

Vill du även höra mig prata om filmen, klicka här för att komma till första avsnittet av filmpodden Snacka om film.