Kategori: drama

Publicerat

FÖRR ELLER SENARE EXPLODERAR JAG

Filmen är två timmar och sex minuter lång, jag grät i två av dem och jag började redan innan det blev sorgligt.

Jag som skriver heter Filippa, det här är min mammas blogg. Jag har sett en film min mamma inte fixar att se (säger hon) och det här är mina tankar kring The fault in our stars, som på svenska heter Förr eller senare exploderar jag.

Det började rinna redan när Augustus Waters (Ansel Elgrot) kom in i bild och log, varpå jag hörde mina två vänner i biostolarna bredvid mig säga ”men förfan det är ju inte ens sorgligt än”. Jag försöker därefter förklara mig själv med att mumla fram ett ”men han är ju såååååååå fin jag döööööör” mellan hulkningarna men dem bara skrattar åt mig, ända tills dem själva och dem resterande i biosalongen börjar gråta i takt med mig. Och snora, mycket snor blev det.

The fault in our stars kan vara den finaste och sorgligaste filmen jag sett i hela mitt sjuttonåriga liv. Nej, stryk det, den ÄR den finaste och sorgligaste filmen jag någonsin sett, och antagligen den finaste jag kommer se innan jag dör. Nu kanske inte det säger dig så mycket eftersom jag är så pass ung och att jag ”inte har så mycket att jämföra med än”. Men hallååå, tänk nu efter vems dotter jag är. Precis, jag har alltså liiiite koll i alla fall.

Efter filmen satte jag och mina två vänner oss på en gul bänk intill Hötorget. Ingen av oss visste varför och det var ingenting vi hade bestämt, vi bara satte oss där. Helt tysta var vi också. Alla böjde vi våra huvuden ner i händerna, mådde illa av sorg och en av oss andades i en påse. Vi kände oss så otroligt mottagliga för all skit i världen och vi var såååå svaga.

Det finns dock dagar då jag känner mig starkast i världen. Som dag två efter min pappas död då jag begav mig till skolan och mötte alla tusen blickar som riktades mot mig sekunden efter att jag stigit in i skolkorridoren. Sen finns det dagar jag känner mig som den svagaste människan i hela universum, även om jag inte gråtit ögongloberna torra på en biograf. Dagar då jag enbart ligger i min säng, känner mig ledsen, drömmer mig bort till Ally McBeals liv i New York och trycker i mig choklad. Antalet sådana dagar är definitivt för många för att jag ska kallas stark, särskilt om man ska jämföra med huvudkaraktärerna i filmen, Augustus Waters och Hazel Grace.

Det de två besitter är mental styrka bortom alla gränser. En styrka som inte ens gör att vetenskapen om att döden väntar runt hörnet skrämmer dem tillräckligt för att ända in i sluttampen av sina liv kämpa för en kärlek som inte alls kommer få leva speciellt länge. Dem båda vet att en av dem kommer lämnas kvar inom kort, ensam, hjärtekrossad och helt knäckt och själv döende förstås. Dem vet också att dem måste säga hejdå till varandra på en kyrkogård med den ena liggandes i en kista och dem vet att dem inte har något val än att precis innan döden få sina hjärtan krossade i miljoner småbitar, småbitar som dem dessutom vet aldrig kommer hinna läka oavsett om döden väljer att komma och hämta dem nu eller sen. Dem hittade kärleken och dem levde sin oändlighet, för det var ju faktiskt så att dem älskade varandra ända till slutet, slutet var bara närmare för dem än för många andra. Till och med närmare än för min låtsasmamma och min pappa.

Men en sak är säker, äkta kärlek dör aldrig och alltid, alltid, kommer Augustus Waters och Hazel Grace ha kvar minnet av en fantastisk slutperiod i livet full av kärlek. Det är det som är det otroliga – oavsett vad så kommer dem aldrig leva i glömska, inte för varandra och inte heller för mig. Det låter väl okej?

Okej.

På en betygsskala mellan 1-5 får filmen:

Publicerat

NIGHTS AND WEEKENDS

Mumblecore är en filmgenre som enligt Wikipedia utmärks genom användandet av amatörskådespelare, har en mycket låg budget och en naturalistisk dialog. Jag skulle vilja lägga till ett par punkter.

Mumblecore är en filmgenre som kräver överljudskänslig hörsel för att höra vad skådespelarna säger, det uppvisas nakenhet på ett sällan försnyggande vis, man får alltid se närbilder på födelsemärken och om Greta Gerwig är med kommer hon visa sig spritt språngande näck.

Jag vet att det finns många som rätt av avskyr denna genre, jag vet även ett par som tycker det motsatta. Själv tycker jag egentligen ingenting. Vissa mumblecorefilmer är bra, vissa är det inte, det är ungefär som vanligt med all typ av film.

Om Greta Gerwig är lite av en mumblecoredrottning så måste man säga att Joe Swanberg är mumblecorekung. Jävlar i min lilla låda vad han är produktiv den mannen! Sen 2005 har han regisserat femton långfilmer (varav sex stycken 2011!), fyra kortfilmer och två TV-serie-episoder samt skrivit manus till hela klabbet. En av hans filmer är Drinking buddies, en av mina favoriter från 2013.

2008 skrev han manus och regisserade Nights and weekends tillsammans med Greta Gerwig och man skulle kunna tro att det är en match made in heaven. På sätt och vis kanske det är det men på sätt och vis inte. Som manusförfattare och regissör inom sitt gebit är Joe Swanberg säkerligen genialisk men som skådespelare…noooohooooo.

Han har ett utseende som inte kan kallas fotogenisk, han har en utstrålning som påminner om en kudde man glömt på balkongen under ett spöregn och han skådespelar med en icke existerande lätthet. Motsatsen till Joe är Greta. Hon är ett yrväder, jättecharmig och bedårande trots morgonrufsigt småflottigt hår, noll smink och rätt fula kläder i varenda scen. Så hur bra manus dessa två än skrivit så blir filmen ganska svajig eftersom dom är i bild tillsammans i princip hela tiden.

Jag tror filmen hade vunnit mycket på en annan manlig skådespelare och kanske aningens mindre pinsamma sexscener.

Henke har också sett filmen, klicka här för att läsa vad han tycker. Tio spänn på att han skriver att Greta är härli.

Publicerat

BLODSBAND

I måndags när min gästbloggande son tittade i programmet till Peace&Love Filmfestival och läste om filmen Blodsband la han huvudet på sned och sa ”vi åker tillbaka hit på torsdag va? Jag vill se den här filmen.” Vilken filmgalen mamma kan säga nej till nåt sånt? Nej, precis, inte jag i alla fall.

Blodsband är en fängelsefilm som utspelar sig enbart i ett fängelse, en typ av film som jag oftast inte brukar kasta mig över med jättefrenesi och därför är det extra kul att konstatera att sonens magkänsla var rätt, filmen var verkligen bra.

Unge Eric Love (Jack O´Connell) har blivit starred up – uppgraderad – från ungdomsfängelse till ett vanligt på grund av extremt våldsamma tendenser och han hamnar nu på samma avdelning som en riktig fängelseräv vid namn Neville….Love…..Erics pappa (Ben Mendelsohn). Mer än så behöver man nog inte veta om handlingen, det räcker bra.

Relationen pappa-son fortsätter gå som en röd tråd genom bloggen den här veckan och ja, faktiskt, det kommer en film imorgon med som sätter punkt för både veckan och detta ofrivilliga tema.

Blodsband har biopremiär 22 augusti och det enda jag kan säga är: se den. Se den även om du inte är överförtjust i testosteronfyllda kriminella män i diverse åldrar som sitter i fängelse för god-knows-what. Det kan hända att du blir positivt överraskad av filmen, precis som jag blev.

Såhär tycker min gästbloggare M om filmen:

Jag hade jättehöga förväntningar på filmen och den var precis lika bra som jag trodde, kanske bättre till och med. Filmen var välgjord, det var väldigt bra tempo, det hände saker hela tiden och blev aldrig tråkigt, det var en bra story och bra skådespelare. Bakom allt det hemska som hände så fanns det en tanke, relationen mellan killen och pappan var intressant. Han som spelade huvudrollen var perfekt, han såg ut som en stöddig tonåring (han spelade 19).

Jag hade inga problem med det blodiga våldet, det gjorde bara filmen mer verklig. Jag tror filmen hade känts mindre som på riktigt om den varit amerikansk. Nu var den engelsk.

Publicerat

SOUTH IS NOTHING

Som av en händelse är det här tredje filmen på raken på bloggen som behandlar ämnet ”hur en pappa beter sig när en son försvinner”.

I måndags var det James Stewart som skulle fixa biffen i westernmiljö, igår var det en indisk pappa och idag en italiensk dito (Vinicio Marchioni) som sörjer sin sons död och ska försöka vara en bra pappa till dottern Grazia (skådespelerskan med det italienskt klingande namnet Miriam Karlkvist). Fast till skillnad från dom första två filmerna är det inte pappan som är i fokus här, det är dottern.

Grazia är en ”pojkflicka”, en tonåring tjej med ett sådant pojkaktigt utseende att inte ens klasskompisarna är säkra på vad som gömmer sig i underbyxorna. Grazia själv verkar bry sig föga, hon kör sin moppe, jobbar extra i pappans fiskaffär och mår allmänt dåligt. Hon skär sig, försöker dränka sig men en ”vålnad” i brodern Pietros gestaltning dyker alltid upp och räddar henne. Pietro försvann liksom bara, en dag var han borta och ingen berättade nåt för henne, allra minst pappan. Han försvann han med på sitt sätt, blev tyst och inbunden och Grazia tvingades till en ensamhet endast hennes farmor kan rädda henne ifrån.

South is nothing är den andra filmen vi såg på Peace&Love Filmfestival och regissören Fabio Mollo fanns på plats för en trevlig Q&A. Innan filmen pratade han en kortis om att filmen var väldigt tyst och att den på nåt sätt skulle beskriva maffians metod att använda tystnad som maktmedel. Han berättade även att filmen inte var en lågbudgetfilm utan en NOLLbudgetfilm. Jahaja, tänkte jag lite bittert, det här blir ju lajbans. Ett torftigt och tradigt drama med underliggande maffioso-symbolism, fy fan, jag kan hålla mig för garv här. Lätt.

Men.

Men.

Det här var jättebra! Vilken film! Färgerna, ljuset, musiken, tempot, historien, skådespelarna, det går inte att förstå att dom unga skådespelarna är helt novisa i sammanhanget, ingen har skådespelat förut, det är helt obegripligt! Och då det inte fanns en enda budgeterad sekin till att fixa artificiellt ljus så har det tänkts kreativt och använts befintligt ljus på sätt som skulle få mindre begåvade filmarbetare att bli gröna i fejset av avund.

En av filmens bästa scener utspelar sig på ett nöjesfält – bland radiobilarna – och Fabio Mollo berättade om inspelningen, att det är improviserat, att det är inspelat rätt upp och ner på tjugo minuter med musik från hans Iphone och att det är en av dom första scenerna (kanske DEN första?) Miriam Karlkvist gjorde framför kameran. Om vi säger såhär, denna Miriam kommer vi att få se i MÅNGA filmer framöver.

South is nothing är på många sätt en typisk ”filmfestivalfilm”. Det är en ganska smal film som antagligen inte skulle hitta sin publik om den gick upp på ”vanliga biografer”, samtidigt är det synd för jag unnar verkligen både filmen och Fabio Mollo alla framgångar han kan få.

Jag satt och tänkte på regissören Andreas Öhman under filmens gång, att han och Mollo är samma typ av filmskapare. Båda skulle kunna göra en bra och stämningsfull film med hjälp av en lök och en femhunka och DET är det banne mig inte många som skulle klara av.

Såhär tyckte min 15-årige gästbloggare M om filmen:

Jag fattar själva grejen men filmen var för komplicerad….för skum för mig. Det var en massa olika scener, olika personer som bara dök upp helt utan anledning, eller det fanns säkert en anledning men jag förstod inte den. Sen var hennes ansikte i profil och närbild säkert hundra gånger, varför då liksom?

Det jag förstod av filmen var hennes syn på alltihop, men jag vet inte om jag förstod det heller förresten, jag kanske bara tror att jag förstår? Äsch det här blev inge bra.

Publicerat

Sommar-Stewart: 7 TAPPRA MÄN

Charlie Anderson (James Stewart) är en man som inte vill någon något ont. Det enda han vill är att leva sitt liv med sin familj, sköta sin gård och sina grödor. Kriget mellan Nord och Syd som pågår bara en gevärssalva bort vill han inte kännas vid. Det skulle aldrig falla honom in att ha slavar, han vill ta reda på sin egen lort och inte utnyttja någon annan, alldeles oavsett hudfärg. Men den åsikten ses inte med förstående ögon i Shenandoah, Virginia på 1860-talet.

Efter många år tillsammans dör Charlies fru och lämnar honom ensam med den stora och i princip vuxna barnaskaran. Sex söner, en dotter och en sonhustru bor med Charlie under samma tak och det är en mysig familj. Dom umgås, dom pratar med varandra om viktiga saker och det känns som om kärnan i hela familjen är en sund människosyn. Charlie som patriark borde vara en förebild för pappor både då och nu.

Jag brukar säga att jag inte gillar westernfilmer men egentligen är det kanske lite dumt att generalisera, jag har trots allt sett en handfull filmer i denna genre som jag tycker är väldigt bra. Det är nog smartare att säga att jag sällan trycker in en westernfilm i DVD-spelaren med förväntningarna på max. Jag gjorde inte det den här gången heller men ska jag gräva ner mig i James Stewart så ska jag gräva där han stod och han stod en hel del och ganska ofta i westernmyllan.

Jag förväntade mig en långsam ”vanlig” westernfilm med torr sand, mockajackor som galoppfladdrar i vinden och tysta vindpinade män med isblå blick men fick nånting heeelt annat. Jag fick ett familjedrama i westernmiljö, jag fick intressanta tankegångar om slaveriet och jag fick en manlig huvudroll som är väldigt lätt att känna med och för.

En ensam förälder utan någon annan vuxen att förlita sig på, en situation han inte själv valt, problem som måste lösas med intuition, en 16-årig son i fokus. Det är oro, kärlek och respekt inslaget i en vettig förälders kropp och filmen gör mig på riktigt glad. Om någon enda man såg den här filmen när den kom i mitten på sextiotalet och tänkte att ”jag vill bli som James Stewart” så är jag nöjd. Det här är liksom ”på riktigt”. Ska man jämföra filmen med någon från modern tid blir det Taken med Liam Neeson men det är också en jävla jämförelse. Liam Neeson är hästlängder ifrån James Stewart på så väldigt många plan och Taken är en ytlig bagatell jämfört med 7 tappra män men jag kan se att det finns nåt liiiitet gemensamt mellan filmerna. En pappa som inte ger upp kanske.

Det finns så många scener i den här filmen som sätter sig som skrapsår på hjärtat, sista tjugo minuterna är makalöst bra och mina tårar bara rinner. Charlie Anderson är en sån mänsklig man så western eller ej, jag kan inte värja mig, det kan inte bli annat än full pott!

Publicerat

TRACKS

Robyn Davidson (Mia Wasikowska) är en ung kvinna som får ett ryck. Hon får för sig att hon ska vandra genom den australiensiska öknen från Alice Springs som ligger mitt i landet till kusten i öster och hon tänker göra det med endast fyra kameler och en hund som sällskap.

Robyn känns om möjligt mer trött på mänskligheten än jag kan göra dom dagar jag önskar att jag bodde på månen men då min önskan aldrig kommer bli mer än en dröm fullföljer Robyn sin idé. Hon tar anställning hos en kamelfarmare för att lära sig allt hon behöver kunna om dessa egensinniga djur och åtta månader senare snuvas hon på den enda lön hon blivit lovad – en egen kamel.

Men motgångar tycks rinna av Robyn som vatten på en gås. Hon är otroligt målmedveten, envis in absurdum skulle man kunna säga och det är helt klart positiva personlighetsdrag även om det ibland innebär att ett varmt socialt beteende inte direkt hamnar som första prio. Den som råkar ut för Robyns ”sämre sidor” vad gäller det sistnämnda är Rick (Adam Driver) som är anställd av National Geographic för att fotografera hennes strapats.

Jag såg filmen på en förhandsvisning i april, en visning som verklighetens Robyn Davidson närvarade vid och den efterföljande frågestunden var väldigt intressant. Den numera 63-åriga Robyn fick bra frågor och svarade både hjärtligt, charmigt och eftertänksamt och för egen del var den halvtimmen mycket mer givande än filmen. Att höra hennes tankar om filmen, om att se Mia Wasikowska som sig själv, om skillnaden mellan hur filmen blev och hur den hade blivit om hon själv fått bestämma och om sitt hemlands syn på aboriginer, jag tror inte jag varit på så många Q&A´s där intervjuobjektet varit lika öppen som här, hon var skönt bjussig.

I filmen förklaras hennes önskan att rymma från omvärlden med att hennes mamma tog sitt liv när Robyn var liten. I verkligheten var det inte så. I verkligheten fanns det ingen självklar anledning till äventyret men som Robyn själv beskrev det, hade hon varit man hade ingen ifrågasatt hennes längtan efter ett galet mål och/eller ensamhet men nu är hon kvinna, då måste det letas upp en anledning, hittas en förklaring. Jag satt där och kände mig lite träffad. Under filmens gång kände jag nämligen ett behov av att få reda på mer om varför men med  IRL-Robyn-kött på benen släpper jag den tanken.

Visst finns det mål och mening med vår färd men det är vägen som är mödan värd.

Jag undrar om Robyn Davidson läst Karin Boye, jag hade i alla fall gjort det när jag var i Australien och stampade mig fram i öknen mellan Alice Springs och Ayers Rock. Med svår dödsångest, ormfobi och totalt uppäten av vidriga insekter i sovsäcken så hörde jag ingenting annat än att det var farligt att vistas där. Jättefarligt. Det kryllade av dödliga ormar, insekter och dingos men av dessa får man se föga under den här nästan två timmar långa filmen. Jag som satt på helspänn och bara väntade på ett hugg eller ett stick eller en hungrig morrande dingo vid lägerelden, jag kände mig nästan lite besviken. Jag såg mer av dessa djävulens påfund under mina tre dagar i öknen än Robyn verkar ha gjort på ett halvår och jag vet inte om det var hon som hade tur eller om det var min Crocodile Dundee-ish ökenranger som gillade att skrämmas men sanningen kanske ligger nånstans mitt emellan.

Hur som helst så blev jag inte direkt berörd av filmen. Den hade ett enda score filmen igenom, såndär given plinketiplonk-hitta-sig-själv-flum-musik och det var väldigt många närbilder på fräsande kameler och deras garnityr. Däremot kunde jag tänka tillbaka och känna värmen från skållhet röd sand under fötterna och jag kunde förnimma känslan av dom där stjärnklara nätterna under bar himmel med stjärnor som sov på min hand när jag sträckte ut den (dom där nanosekunderna jag vågade göra innan det klev nåt rassligt med många fötter över handflatan).

Det är kanske så att vi alla har våra egna Tracks att klara av, våra egna mål att nå med eller utan en av omvärlden godkänd anledning. Det räcker gott att man fattar själv.

Jag såg filmen tillsammans med Jojje, Henke och Joel. Klicka på namnen för att läsa deras syn på filmen.

Publicerat

Svensk söndag: S/Y GLÄDJEN

På gymnasiet var Inger Alfvén en stor författarfavorit för mig. Jag släpade runt på hennes böcker – inbundna såklart – på lektioner, bussar och fik och njöt av att läsa om vardagstragedier och livsbeslut som kändes väldigt långt bort från min tonåriga hjärna. Det var som att läsa om en annan värld. Skulle nån erbjuda mig en Inger Alfvénbok idag skulle jag nog hellre be om en Kalle Anka-pocket.

S/Y Glädjen var kanske favoritboken över dom alla då när det begav sig. Två familjer, fyra livsöden, en båt. När jag såg filmen på bio 1989 tyckte jag den var för lättvindig jämfört med boken och nu när jag ser filmen tänker jag fy fan vilket mörker, vilken tragedi, vilken sjutusan till SORG. Aldrig i helvete att jag skulle läsa om boken nu, jag skulle hellre….äta en burk majs med sked och det är bland det sista jag frivilligt någonsin skulle göra.

Annika och Klas (Lena Olin och Stellan Skarsgård) har förlorat ett barn och försöker lappa ihop förhållandet mitt i sorgen. Dom bestämmer sig för att köpa en båt och därmed få nåt annat att fundera på. Båten heter S/Y Glädjen och har förut tillhört familjen Skoog. Mamman Maja-Lena (Viveka Seldahl), pappan Herbert (Hans Mosesson) och deras två barn. Av den familjen finns bara hälften kvar. Två är döda.

Annika blir som besatt av Maja-Lena, hon läser artiklar om vad som hänt och ringer till och med på deras hus. Det blir nån slags självterapi i hennes depression kan jag tro. Klas är sådär macholassigt icke-ledsen och försöker upprätthålla sin fasad men dom bråkar mest. Det är mycket manligt och kvinnligt här, hur det ”ska” vara och hur det ”brukar” vara. Ganska intressant egentligen om nu filmen inte vore så jädra mörk så hjärnan orkade tänka i analyserande banor.

Filmen får samma betyg som den fick 1989, men av en lite annan anledning. Den är välgjord, den är känslomässigt hemsk att se och jag påminns om hur tomt det är utan en Viveka Seldahl i den svenska filmvärlden. Hon fick en Guldbagge för Bästa kvinnliga huvudroll för den här filmen, en MYCKET välförtjänt sådan.

Publicerat

DEAD MAN

Jag såg Jim Jarmuschs Dead Man av två anledningar, en ganska vanlig och en lite konstig.

Den vanliga anledningen var att en kollega tipsade om den och sa att det var en av hans absoluta all-time-high-favoritfilmer. Såna tips är alltid intressanta. Den konstiga anledningen var att jag såg filmen som en av förberedelserna inför sommarens Neil Young-konsert som går av stapeln i början av augusti.

Neil Young improviserade nämligen fram musiken till filmen när han såg den alldeles ensam i en studio och den är helt instrumentell. Inget Heart of gold-sjungande här inte alltså. Så som inlyssningsövning i Neil Youngs musikstil och låtskatt är denna film rätt icke fungerande men å andra sidan borde jag kunna se förtjänster i en film av Jim Jarmusch även om jag inte bara lyssnar på musiken – och det är klart jag gör.

Johnny Depp spelar Bill Blake, en revisor med backslick, rutig kostym och enkla glasögon. Han åker tåg genom ett ganska intetsägande amerikanskt landskap och målet är en liten stad där han fått jobb. Väl där visar det sig att han kom för sent, att brevet var daterat två månader tidigare och att jobbet redan är tillsatt. Han blir kvar i staden över natten, träffar en tjej och när han vaknar på morgonen startar en dag som förändrar hans liv för evigt.

Dead Man är filmad helt i svartvitt vilket är extremt behagligt. Det blir suggestivt och vackert per automatik och känslan av att befinna mig i en en ny värld är påtaglig, nästan som att ha en plastpåse över huvudet som sitter åt lite för hårt. Men trots detta och att Johnny Depp är s-u-v-e-r-ä-n i sin roll så rullar filmen förbi min näthinna utan att egentligen lämna några spår. Den ger helt enkelt eftersmakssmaken ”ganska tråkig”.

Jag tycker fortfarande att The Painter är den bästa låt Neil Young gjort och att Broken flowers är den bästa film Jim Jarmusch gjort. Det härliga är att jag inte vet vad framtiden har i sitt sköte. Kanske kommer jag tycka nånting helt annat när jag sett Neil Young live och kanske blir Jim Jarmuschs nästa film en ny favorit för mig? Sånt vet man aldrig.

Every night and every morning, some to misery are born. Every morning and every night, some are born to sweet delight. Some are born to sweet delight, some are born to endless night.

Publicerat

Svensk söndag: DET ENDA RATIONELLA

När man är liten tänker man att vuxna som grupp beter sig på ett visst sätt, att vuxna ”beter sig vuxet”.

När man blir lite äldre inser man att begreppet ”uppföra sig vuxet” kan ha lika många betydelser som det finns människor som använder uttrycket. Tänk på orden en liten stund, att uppföra sig vuxet. Vad betyder det – för dig? Betyder det betala räkningar, vara snäll, ha bruna skor, kamma håret istället för borsta, dricka kaffe utan mjölk och socker, prata tydligt, uppskatta att ha tråkigt, ha glasögon på nästippen, kissa med öppen dörr, längta efter hund, ha morgontidning, köpa kvällstidning, tycka om sill, prata om dåtid med dimmig blick, irriteras på ”dagens ungdom”?

Äktenskapscoachen Erland Fjellgren (Rolf Lassgård) har i alla fall sin syn klar på vad vad det betyder att bete sig vuxet och han vill verkligen göra det även om han satt sig själv inte bara på pottkanten utan faktiskt trillat i – och pottan är inte tömd.

Erland har sedan många år varit gift med Maj (Stina Ekblad) och tillsammans föreläser dom om konsten att hålla mångåriga äktenskap vid liv. Erlands bäste vän Sven-Erik (Claes Ljungmark) har inte mått bra en längre tid men är nu på banan igen och livet känns lite roligare. Sven-Erik är gift med Karin (Pernilla August).

På Sven-Eriks 51-årsfest klickar det mellan Erland och Karin och en stormande passion inleds. Men då Erland är en tänkande man och Karin en känslostyrd kvinna kallar dom till familjeråd för att försöka lösa problemet. Det enda rationella är väl kanske att rida ut stormen? Att låta passionen så att säga ”ha sin gång”? Att inte skiljas utan att bo tillsammans, alla fyra?

Filmen börjar som en ganska svag dramakomedi, fortsätter som en ganska svag men twistad dramakomedi för att sluta som ett starkt svart drama med lagom få komiska inslag. Härligt med en sådan utveckling! Det är även härligt att se stora skådespelarnamn leverera. Rolf Lassgård känns genuin på ett bra sätt (inte som i *host* Den fördömde), Pernilla August känns vanlig på ett bra sätt och Stina Ekblad har ett par scener som kommer klassas som filmhistoria i mitt huvud. Bland annat hennes sista scen i filmen.

Claes Ljungmark vann en Guldbagge för Bästa manliga huvudroll 2010 för sitt porträtt av Sven-Erik och har du inte sett filmen kan jag bjussa på en snabb fördomsanalys av vem Sven-Erik är.

Jag tror att Sven-Erik är en man som läser i Aftonbladet att Creedence Clearwater Revival kommer till Sverige, att dom ska spela i idrottshallar i Hedemora, Sölvesborg och Älmhult och han blir så glad att han tar semester en vecka, hyr en minibuss så att gänget kan åka tillsammans bara för att komma på att han inga vänner har och när det väl närmar sig åker han ensam halva Sverige runt i en alldeles för dyr bil bara för att nynna sig igenom Creedence Best-of-tour iklädd skjorta av dressmanflanell längst bak på parkett. Sven-Erik är ingen ordens man, ingen kama sutra-mästare, han är så tystlåten, så snäll och så vanlig att han är otroligt lätt att känna igen band folk man mött genom åren. Guldbaggen till Claes Ljungmark var ytterst välförtjänt!

Manuset är skrivet av Jens Jonsson, mannen som även skrivit manus till Vi, Ping-Pongkingen, Ciao Bella och Snabba Cash – Livet Deluxe. Dom sista tre filmerna har han även regisserat.

Publicerat

LIFE DURING WARTIME

Todd Solondz Life during wartime är en film som legat på min ska-se-lista i flera år. När filmårslistan för 2009 skulle skrivas ihop slog det mig – ingen lista utan Todd! Jag var helt enkelt tvungen att se den innan någonting av värde skulle sammanfattas. Imorgon kommer 2009-listan upp här på bloggen och om denna film finns med eller inte får du se då. He he.

1998 skrev och regisserade Solondz filmen som jag inte kan benämna som någonting mindre än ett mästerverk: Happiness. Sen dess har jag haft min radar inställd på denna ångestens Kung Midas och försökt se hans alster med ohajpade ögon. Det gick okej med Dark horse, det gick riktigt bra med Storytelling och inte alls med Palindromes. Life during wartime har på nåt sätt känts som ”sista chansen” att få återuppleva Happiness igen och med facit i hand – HÄÄÄÄÄHÄÄÄÄÄÄ, wohooooy, det var nära, riktigt nära!

Första scenen sätter tonen, den klockrena, den obehagliga, den som gör att jag vill vrida mig ut ur huden och tvätta den i 90 grader i klorin. Jag fattar inte riktigt hur han gör men han lyckas skrapa på ytan på ”normala” människor och få fram det där man misstänker (och vet) rör sig i större eller mindre doser innanför allas pannben: mörker, ångest, obearbetade trauman och minnen, sexuella mer eller mindre accepterade fantasier, dåligt självförtroende, skev självbild och diverse rädslor.

Alla vuxna är knepiga (och kanske lite äckliga), alla barn är knepiga (och kanske lite äckliga) och man vet aldrig åt vilket håll historien drar. I Happiness var pedofili/incest en stor del av grundhandlingen och i Life during wartime är det någonting liknande. Det sexuella visas sällan (eller aldrig) som någonting fint och naturligt i Todd Solondz filmer. Jag undrar vad han själv varit med om som barn.

Life during wartime är som en åka till en liten stad man inte visste att man ville besöka men på väg hem är man lite visare, känner att resan var mödan värd och man är samtidigt ofantligt glad att komma hem igen.

 

Publicerat

Veckans Cruz: KAPTEN CORELLIS MANDOLIN

Jag var så jäkla besviken på den här filmen när den kom. Kanske var min hjärna inställd på nåt enbart mysromantiskt bland terracottakrukor, olivträd och grekisk fårostsallad och sen handlade den om….krig. Samtidigt kan man tycka att det är orättvist att anklaga filmen för att jag själv är orutinerad och icke påläst meeeeeeeen  vadååååå, måste man alltid vara det när man sätter sig i en biosalong? Jag tycker nog inte det.

Nu fick jag i alla fall chansen att inför detta tema se om filmen och det var riktigt trevligt. Dels visste jag nu vad filmen handlar om och dels fick jag återuppleva Nicolas Cage i sin glans dagar innan han började träna för VM i överspel. Här är han jättebra trots att han ska prata engelska med italiensk brytning och på ett trovärdigt sätt kunna leda nån form av manskör bestående av enbart soldater.

Den lilla grekiska ön Kefalonia blir ockuperad av både tyskar och italienare under andra världskriget. Den unga grekiska kvinnan Pelagia (Penelope Cruz) är förlovad med Mandras (Christian Bale), en trevlig men ganska omogen ung man som ryckt in i armén och krigar långtbortistan nånstans. Han är borta så länge att Pelagia tror att han är död, vad ska hon tro när hon aldrig får så mycket som ett livstecken från honom trots alla brev hon skriver?

Men Mandras kommer tillbaka med otäckt tilltygade fötter och ett psyke som vittnar om att mycket krigiskt skit flutit under broarna. Han kommer tillbaka ungefär samtidigt som kapten Corelli (Nicolas Cage) och hans förband kommer till byn. Pelagia slits mellan sin lojalitet till Mandras och sin attraktion till den italienske soldaten och hur historien utvecklas kan ett dagisbarn gissa sig till.

Penelope Cruz känns så otroligt ung i filmen men hon är trots allt 27 år. Självklart tycker jag hon är bra, hon är en njutning att beskåda. Annars imponerar Christian Bale stort som Mandras. Han är smutsig och lite bakom och ser genuint glad ut när han är glad och riktigt sorgsen ut när han är det.

Filmen var betydligt mysigare nu än jag mindes den och även om den inte känns som en turistfilm för Greklands övärld (jämför med Mamma Mia) så blir jag väldigt sugen på att både bada, resa och frossa i tzatsiki – och fortsätta mitt Cruz-tema en vecka till – eller två.

Publicerat

Svensk söndag: BAMSE

Olof Palme sa redan vid ett tal julen 1972 som handlade om USA´s bombning av Hanoi att ”man måste kalla saker vid dess rätta namn”. Arne Mattsson och Elsa Prawitz tyckte uppenbarligen inte att detta var lika viktigt när dom flera år före Vietnamnkriget skrev manus till filmen Bamse.

Att kalla en film som denna för Bamse är bland det dummaste man kan göra, speciellt i kombination med bilder som dessa på affischen. Bamse är  gjord tio år före Fäbodjäntan annars hade man lätt kunnat tro att den här filmen ville porrsurfa lite på falukorvsvågen. Men så var det inte. Bamse har ingenting att skylla på, ingenting annat än att titeln helt enkelt är rent vansinnigt feltänkt.

En man som heter Christer dör i en bilolycka. I en närliggande slänt hittas en teddybjörn som flugit ut genom fönstret på bilen. Teddybjörnen heter Bamse. Christer begravs, han sörjs av fru och son med det fantasifulla namnet Christer men han sörjs även av en annan kvinna, Barbro (Grynet Molvig).

Filmen handlar om vem denna Barbro är, den handlar om hemliga förbindelser, den handlar om kärlek, svek och irrvägar, den handlar om mycket men den handlar INTE om Bamse.

Tack för filmen Henke. Jag vet att du fastnade för den när den gick på TV av anledningen att ”Grynet var häli”. Du har helt rätt, hon ÄR härlig. Jättesöt, bedårande faktiskt och hon har en utstrålning som faktiskt förvånade mig då jag inte sett så många filmer med henne som riktigt ung. Hon gör sin roll som Barbro med den äran.

Men det var just det. Barbro. Varför kunde inte filmen få heta det?

Klicka här för att komma till Henkes recension av filmen. Han skriver om den idag som en av filmerna i projektet Decennier som nu är framme vid 60-talet.

Publicerat

Veckans Cruz: ELEGY – SKÖNHETENS MAKT

Jag förundras hur en roman vid namn The Dying Animal kunde förvandlas till en film med titeln Elegy. Så djup är jag.

Penelope Cruz är bra men för vacker i slutet av filmen sett till den kvinna hon ska gestalta.

Ben Kingsley är slemmig.

Patricia Clarksson är ljuvlig.

Filmen är inge vidare.

Det går inte att vrida ur mig nåt vettigare än såhär om Elegy.

Tyvärr.

 

Publicerat

Svensk söndag: ELVIRA MADIGAN

Förra söndagsfilmen Godheten med en mycket nutida Thommy Berggren i fokus fick mig att sugna till på en film som stått i min bokhylla en längre tid – Elvira Madigan.

När Thommy Berggren spelade huvudrollen löjtnant Sixten Sparre i den här filmen var han trettio år gammal och Pia Degermark var blott arton när hon iklädde sig rollen som den danska lindanserskan Elvira Madigan. Som par betraktat ser dom tämligen jämnåriga ut och dom är otroligt fina tillsammans.

När jag var 9-10 år sådär drömde jag om att få lära mig spela piano. Det fick jag inte. Jag fick en klarinett. Men jag gav mig inte så för egna ihopsparade pengar lyckades jag köpa en brun elektrisk plastorgel, en som dånade svagt när jag tryckte på ON-knappen. Jag hade lärt mig noter i skolan och med envishet och någorlunda gehör gav jag mig fan på att lära mig spela på den där orgeln.

Med på köpet fick jag ett nothäfte och som jag minns det var det en enda låt med, vilket antagligen är ett konstruerat minne men det är så jag kommer ihåg det. Låten var Elvira Madigan skriven av Johan Lindström Saxon. Jag övade och övade och lärde mig spela sången men det som satte sig mest fast i minnet var texten, den hemska texten.

Sorgeliga saker hända än i våra dar minsann
Sorgeligast är dock denna, den om fröken Madigan.

Vacker var hon som en ängel: ögon blå och kind så röd
Smärt om livet som en stängel men hon fick en grymmer död.

När hon dansade på lina lik en liten lärka glad
Hördes bifallsropen vina ifrån fyllda bänkars rad.

Så kom greve löjtnant Sparre, vacker var han utav börd,
Ögon lyste hjärtat darre och hans kärleksbön blev hörd.

Greve Sparre han var gifter, barn och maka hade han,
Men från dessa nu han rymde med Elvira Madigan.

Så till Danmark styrdes färden men den tog ett sorgligt slut,
ty långt ut i vida världen tänkte de att slå sig ut.

Men se slut var deras pengar, ingenting att leva av!
För att undgå ödets strängar bygga de sitt bo i grav.

Och pistolen full av smärta greven tar och sikte tog
Mot Elviras unga hjärta, knappt hon andats förr’n hon dog.

Ack ni hör ni ungdomsglada, tänk på dem och sen er för
Att ni ej i blod får bada ni ock en gång, förr’n Ni dör!

Att se sig själv som en liten krabat med långa blonda flätor som sitter och spelar på ett brunt brummande plastinstrument och sjunger den sorgligaste av sorgliga sångtexter gång på gång på gång utan att mina föräldrar en enda gång vrålade LÄGG AAAAAAV FÖÖÖR HELVETEEEE är ett ganska konstigt minne men det är ett minne som blir väldigt levande nu när jag ser filmen om Elvira och Sixten.

Manuset till Bo Widerbergs film är nämligen skrivet utifrån denna sång (eller skillingtryck som den benämns som på Wikipedia, vilket får mig att känna mig som 180 år gammal. Jag satt alltså och sjöng SKILLINGTRYCK som liten, sug på den!) En enkel historia om det mest allmängiltiga av känslor: passion. Vad händer när passionen slår till och ingenting annat spelar någon roll?

Jag blir väldigt berörd av den här filmen. Den äter sig in i mig. Även om jag inte känt till historien via sångtexten så får man sig slutet serverat via textform till förtexterna och resten av filmen är myrsteg mot det oundvikliga. Vetskapen om detta ger ett mervärde till hela filmupplevelsen tycker jag. Sen har jag aldrig sett hallon och grädde ätas på ett mer inbjudande sätt än här.

Det är hårfint nära en fullpoängare. Vilken härlig film! Att både filmen och musikstycket är baserade på en verklig historia gör den inte ett dugg sämre.

Jojjenito, Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord har också sett filmen.

Publicerat

DARK HORSE

Todd Solondz är en regissör som är lika tydlig med estetiken i sin filmvärld som Wes Anderson är i sin, eller Tim Burton i sin. Det tar inte många sekunder förrän man känner igen persongalleriet i Dark Horse från Solondz tidigare filmer men det är inte så att det är replikor eller ens urvattnade fotostatkopior vi bjuds på, nejdå, här är det föga smickrande personligheter precis som vanligt men annorlunda varianter än förr.

Abe (Jordan Gelber) bor hemma hos mamma och pappa, samlar på leksaker i sitt pojkrum med 90-säng och Marimekkotapeter, han är överviktig, har missat det där med skillnaden mellan självförtroende och självkänsla och låtsas vara nån höjdare i och med att han fått jobb på pappans (Christopher Walken) företag. Allt detta skulle kunna vara rätt okej om det inte vore så att Abe faktiskt inte är speciellt trevlig.

På ett bröllop träffar Abe Miranda (Selma Blair), en kvinna som inte heller dansar. Miranda är inåtvänd, knappt konversibel med kolsvarta trötthetsringar under ögonen och ett mycket instabilt psyke. Abe blir såklart intresserad av henne direkt.

I Todd Solondz värld finns inga vinnare och han vänder inte ut och in på sina karaktärer för att visa deras bästa sidor. Det är skönt tycker jag. Som familjens ”dark horse” står Abe i den snygge läkarbroderns ständiga skugga (Justin Bartha) och den icke-så-ömma modern (Mia Farrow) gör ingen hemlighet av att hon tycker Abe är udda även om hon säger sig älska båda bröderna lika mycket. Jag tror inte på det, föräldrarna är inte heller några änglar.

Jag önskar att Todd Solondz gjorde mer film, att han hade Woody-tempo i produktiviteten och kom ut med en film om året. Jag tror det skulle behövas. Småskruvade dramakomedier om vanligt fölk gjorda på detta vis är rätt trevliga att titta på även om ångest är en del av eftersmaken.