Fredagsfemman # 67 – Musikaliska nedslag i mitt liv

5. Lyssnar på King och känner mig som en drottning

Ibland kommer det en låt som får mig att känna mig som en fågel. Som att jag kan flyga, som att jag kan lyckas med allt jag företar mig, som att det inte gör nåt om bilrutorna sprängs av basgången – spela roll liksom, jag är drottning i mitt eget liv! Petters King från nya skivan Början på allt är en sån låt. Jag tror den kommer spräcka många trumhinnor, mina är i alla fall bra uttänjda nu.

 

4. Som en liten film

Ibland springer man på musikvideos som är som små filmer. Konstnärligt, snyggt och udda är den här lilla pärlan som andas David Lynch tycker jag. Sen går det inte att sitta still när man hör den heller. Jag vill bara åka till….Berlin.

3. Burt Wonderstone, Steve Carell och Imagine Dragons

Jag har precis sett The incredible Burt Wonderstone och med det blivit en musikalisk filmscensfavvo rikare. On top of the world med Imagine Dragons i kombination med en Steve Carell-fining i hockeyfrilla och puderkakor tjocka som limpmackor i ansiktet, det går inte att göra annat än att le och att lyssna på låten om och om igen. Jag blir bara så jäkla glad!

 

2. Eurovison Song Contest-finalen i Malmö

Malmö. Malmö. Malmö. Jag är jättearg på Malmö men det kommer gå över. Fick avboka mitt hotellrum då jag inte tänker åka över halva Sverige för att titta på storbilds-TV, jag gör det på hemmaplan istället. Men imorgon är det FINAL – wohoooow – och för många veckor sedan satte jag tjugo spänn på den låt jag tror och hoppas ska vinna. Nu är det inte hans starkaste sida att sjunga live, det ska erkännas, men ändå. Lyssna bara. Tralla, dansa, pausa, fika. Gör var du vill men sjung meeeed. Waiting for the bitter pill, give me something I can feel, cause love kills over and over, love kills over and over again. Finalen blir i Belgien nästa år.

 

1. Filmspanarträff imorgon

Fördelen med att jag inte är i Malmö imorgon är att jag kan vara med en bra stund på filmspanarträffen. Vad vi ska se för film tillsammans avslöjar jag inte här och nu men det är en av höjdpunkterna med träffarna, filmen, den som ibland blir en flipp, ibland en flopp och ibland nåt mittemellan. Men det är roligt att se film som andra väljer, tvingas vidga sina vyer ibland och inse att allting inte alltid är som det ser ut att vara. Precis som på film.

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa film

Nio filmer tävlar om en Oscar för Bästa film på söndag. Nio väldigt olika filmer, både när man ser till handling och till mina betyg.

Amour

(Mitt exakta betyg 3,0)

 

 

Argo

(Mitt exakta betyg 3,8)

 

 

Beasts of the southern wild

.
.

(Mitt exakta betyg 4,0)

 

 

 

Berättelsen om Pi

(Mitt exakta betyg 4,0)

 

 

Django Unchained

(Mitt exakta betyg 4,6)

 

 

Silver Linings Playbook (Du gör mig galen)

(Mitt exakta betyg 3,0)

 

 

Les Miserables

(Mitt exakta betyg 4,8)

 

 

Lincoln

(Mitt exakta betyg 1,7)

 

 

Zero dark thirty

(Mitt exakta betyg 4,8 och ja, jag vet, det finns ingen logik i att den här filmen fick en fyra och Les Misérabes en femma men ibland blir det så. Magkänslan liksom – och mängden tårar.)

 

Min vinnare: Jag hoppas att Oscarsjuryn vågar vara modiga och ge statyetten till Zero Dark Thirty.
Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa regi

Michael Haneke (Amour)

Att Michael Haneke skulle behöva bli 71 år gammal innan han fick sin första oscarsnominering känns ganska skumt. Han har gjort bra film i många år och för mig är Amour varken den bästa eller på långa vägar den mest intressanta men visst är han förtjänt av uppskattning och uppmärksamhet.

 

 

 

 

Ang Lee (Berättelsen om Pi)

Ang Lee nominerades i den här kategorin redan 2001 för Crouching Tiger Hidden Dragon och 2006 vann han för Brokeback Mountain. I år är han alltså nominerad för en film där en animerad tiger spelar huvudrollen. Jag vet inte om det känns helt rätt. Det är effektmakarna som ska premieras för det dom har gjort är alldeles obegripligt bra.

Ang Lee är blott 59 år gammal, en pojkvasker i dessa sammanhang. Han får fler chanser, han borde inte vinna för den här filmen..

 

 

 

 

David O Russell (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Blott 55 år gammal är han, denne regissör som oscarsnominerades för boxarfilmen The Fighter 2011 och nu är det dags igen. Lika obegriplig denna gång.

 

 

 

 

 

Steven Spielberg (Lincoln)

Det är knappt jag orkar lista alla Oscarsnomineringar denne regissör fått men rätt ska vara rätt. 1978 nominerades han för Närkontakt av tredje graden, 1982 för Jakten på den försvunna skatten, 1983 för E.T och 1986 för Purpurfärgen. 1994 vann han med Shindler´s List och 1999 med Rädda menige Ryan. 2006 nominerades han för München, förra året för War Horse och nu för Lincoln.

Herregud. Må denne man inte vinna. Inte för denna film. Och han blir 67 år i år.

 

 

 

 

 

 

Benh Zeitlin (Beasts of the southern wild)

Benh Zeitlin fyller 30 i år och bara DET är en bedrift. Han har tagit sig in bland åldermännen och han förtjänar att vara här (till skillnad mot ett par av dom andra som jag gärna skulle byta ut).

Beasts of the southern wild är hans första långfilm och det ska bli väldigt spännande att följa hans yrkesliv framöver.

 

 

Min vinnare: Eftersom jag räknade ut medelåldern i denna kategori förra året och det även detta år är en rent gubbavälde (trots att 2012-års  solklart bästa regissör är kvinna och heter Kathryn Bigelow) så har jag räknat även i år. 56,4 är medelåldern i år jämfört med 62,2 förra året. Heja Benh Zeitlin! Jag hejar på dig!
Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa kvinnliga huvudroll

Jessica Chastain (Zero Dark Thirty)

CIA-agenten Maya känns i Jessica Chastains gestaltning både som en mänsklig och en omänsklig kvinna. Jag kan bara anta att det är precis så verklighetens Maya är, Maya som finns men som heter nåt annat och som fortfarande jobbar kvar inom organisationen.

Ibland är det enkla det svåra och Jessica Chastain lyckas med minimala medel få oss som ser filmen att förstå hur hon känner. Snyggt gjort. Imponerande. En oscarsvinnare? Ja, kanske.

Förra året fick hon en nominering för Bästa kvinnliga biroll för filmen Niceville/The Help men vann inte.

 

 

 

Jennifer Lawrence (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Som den unga ledsna och trasiga Tiffany har Jennifer Lawrence ännu en gång gjort ett fint avtryck på filmduken. I ett trovärdigt samspel med Bradley Cooper lyckas hon maximera sin roll och visst gör hon det bra, visst tusan gör hon det men hon borde inte kunna vinna, inte om logiken får bestämma.

Jennifer Lawrence nominerades för sin roll i Winter´s Bone 2011.

 

 

 

Emmanuelle Riva (Amour)

Emmanuelle Riva är född 1927 och hon hennes skådespelarkarriär började redan i slutet på 50-talet. Ingen kommer bua om hon får en Oscar för sin roll som den åldrade och sjuka Anne och kanske vore det rättvist ur många synvinklar. Det är ingen lätt roll, hon vänder ut och in på sig själv och trots att filmen inte är någon favorit för mig så kan jag mycket väl se storheten i hennes agerande.

 

 

 

Quvenzhané Wallis (Beasts of the southern wild)

Motsatsen till Emmanuelle Riva måste bli denna lilla tjej, motsatsen på ALLA sätt och vis. Quvenzhané Wallis är född 2003 och rollen som Hushpuppy är hennes första. Självklart är det inte den sista, hon är som klippt och skuren för att bli skådespelare även när hon ”blir stor” och senare i år kommer vi få se henne i Twelve years a slave, Steve McQueens nya film (efter Shame)  där hon spelar mot Michael Fassbender och Brad Pitt.

Hon är grym men jag tycker inte hon bör få en Oscar, inte i år.

 

 

 

Naomi Watts (The Impossible)

Naomi Watts spelar thailandsturisten Maria som hamnar mitt i tsunamikatastrofen tillsammans med sin familj. The Impossible är en gripande film och Watts är svinbra.

2003 nominerades hon för sin roll i 21 gram och blev hon inte ens nominerad för sin roll i Mullholland Drive så vetetusan om hon har en chans nu.

Min vinnare: Jag HOPPAS att Jessica Chastain vinner!

 
Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa manliga huvudroll

Bradley Cooper (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Den här nomineringen är lika otippad och lika kul som att  Melissa McCarthy blev nominerad för Bridesmaids i fjol.

Startfältet är sjukt starkt och det finns absolut ingenting som tyder på att Bradley Cooper kommer gå hem med en guldgubbe under armen men nånstans spelar det nog honom ingen roll. Han har visat att han förtjänar mer cred för sin talang än han hittills fått, en talang som många trott enbart är hans blå ögon och bländvita leende. Okej, han är skitsnygg även när han joggar iklädd soppåse men han är MER än det.

 

 

Daniel Day-Lewis (Lincoln)

Att jag kommer sucka högt om Daniel Day-Lewis vinner innebär inte att han inte förtjänar det, det innebär bara att det är gäspans förväntat.

Han är sjukligt porträttlik president Abraham Lincoln och tacksamt lågmäld i sin framtoning men likväl, han är Daniel Day-Lewis, mannen som bara kravlar fram när det osar storfilm och garanterad oscarsnominering.

 

 

 

Hugh Jackman (Les Miserables)

Här är en man som kämpat hårt för att ”komma i karaktär”. Han måste ha gått ner många många kilon för att passa in i scenerna som den utmärglade sjungande fången Jean Valjean.

Hallå! Detta är Wolverine! Kom igen, Wolverine!!

 

 

 

 

Joaquin Phoenix (The Master)

Joaquin Phoenix ser alltid ut som Joaquin Phoenix, ändå är han en filmisk kameleont. Här är han avmagrad, kutryggad, munnen ser ut att vara halvsidesbedövad och han är så bra, så bra, så BRAAAA!

 

 

Denzel Washington (Flight)

Det är ingen enkel roll att spela missbrukarpilot men Denzel Washington klarar det fint. Dock borde han inte ha en chans på vinst i det här sammanhanget. Dessutom tycker jag hans plats borde ha överlåtits till John Hawkes i The Sessions/Mitt längtande hjärta.

Min vinnare: Jag hoppas på Hugh Jackman men tror på Daniel Day-Lewis.

 
Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa kvinnliga biroll

Amy Adams (The Master)

Det är kanske lätt att vara bra med Joaquin Phoenix och Philip Seymour Hoffman som motskådespelare men det är banne mig inte enkelt att glänsa. Amy Adams gör sitt absolut bästa när hon spelar frun till sektledaren Lancaster Dodd men glänser som en oscarvinnare tycker jag inte att hon gör.

 

 

Sally Field (Lincoln)

Hon är ju så jäkla rar, Sally Field. Det går inte att tycka illa om henne, det går heller inte att skriva nåt illa om henne.

Visst är hon bra i Lincoln, hon är ju Sally Field, men hon är fortfarande bara Sally Field fast i gamla kläder.

1980 vann hos en Oscar för sin roll i Norma Rae och 1985 för En plats i mitt hjärta. Självklart tycker jag att hon borde fått åtminstone en liiiiten guldgubbe för roll som mamma till Forrest Gump men livet är inte rättvist och inte heller filmvärlden.

 

 

Anne Hathaway (Les misérables)

Scenen när Anne Hathaway som den fattiga franska flickan Fantine sjunger I dreamed a dream kommer gå till filmhistorien som en såndär magisk filmscen likt när E.T sitter i cykelkorgen och Elliot cyklar med månen som bakgrund. Det finns ingen skådespelare i året startfält som förtjänar en Oscar mer än hon. Jag är golvad.

Anne Hathaway var nominerad för en Oscar 2009 för sin roll i Rachel Getting Married, en roll som även den krävde en mycket tveksam kortklippt frisyr. Hon vann inte då men nu jäklar, nu SKA hon vinna!

 

 

Helen Hunt (The Sessions/Mitt längtande hjärta)

En visserligen välförtjänt nominering men WHAT THE FUCK, varför har inte filmen FLER nomineringar? Varför är inte John Hawkes nominerad som Bästa manliga huvudroll? Varför är inte filmen nominerad som Bästa film?

Att Helen Hunt är nominerad beror antagligen på att hon visar sig helnaken flera gånger i filmen, hon är således modig. Klart hon är. Hon ÄR modig. Hela filmen är modig – och JÄTTEFIN!


 

Jacki Weaver (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Vad är det med den här damen, hon kryper liksom fram ur skuggorna när det vankas Oscars och sen kryper hon tillbaka igen.

Hon är jättebra på det hon gör men hennes roll som mamma till Bradley Cooper och fru till Robert De Niro borde inte anses som så pass bra att hon har den minsta chans att vinna. I mina ögon borde hon inte ens ha blivit nominerad. Men det känns som ett svagt startfält i år med endast EN mycket lysande stjärna.

Min vinnare: ANNE HATHAWAAAAAAAAYYYY!!!

 

Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa manliga biroll

Nu börjar den där knasiga veckan på bloggen, den som är julafton för alla som älskar att goffa ner sig i oscarsnominerade filmer och skådespelare i spänd förväntan inför söndagens spektakel. Temat Veckans klassiker får alltså stå över en vecka.

Varje dag den här veckan kommer en ny kategori att presenteras på bloggen och idag börjar jag med Bästa manliga biroll. Sist i varje inlägg kommer jag att skriva vem som jag hoppas se som vinnare om det mot förmodan inte har framgått i texten innan.

 

Alan Arkin (Argo)

Här är mannen som har gett uttrycket Ar-go fuck yourself ett ansikte.

79 år gammal kan man tycka att han förtjänar en Oscar för lång och trogen tjänst men jag hoppas att det inte blir i år. Arkin har skådespelat sen i början på 60-talet, han har gjort massvis av bra rollprestationer i mängder av bra filmer men för mig förblir han farfar i Little Miss Sunshine, en roll han vann en Oscar för 2007.

 

Robert De Niro (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Den här mannen är nominerad för sin roll som pappa till Bradley Cooper med psykiska problem. Robert De Niro visar än en gång upp sitt bristfälliga register och fortsätter grumpa sig igenom ännu en roll. Vad han har i den här kategorin att göra förstår jag inte.

De Niro har inte vunnit en Oscar sedan 1980 och då för Tjuren från Bronx. 1974 vann han för sin roll som Vito Corleone i Gudfadern II. Det räcker.

 

 

Philip Seymour Hoffman (The Master)

I mina ögon är Philip Seymour Hoffman alltid en vinnare. I The Master spelar han Lancaster Dodd, jordens slemhög och vem kan göra det bättre än han?

2005 vann han en Oscar för sin rolltolkning av Truman Capote i filmen Capote och vilket annat år som helst skulle han kunna vinna för The Master. Men inte i år.

Annars är det bästa med den här mannen att han är född 1967. Han har många år kvar inom det här yrket, många roller kvar att spela. Mums tycker jag.

 

 

 

Tommy Lee Jones (Lincoln)

Hahahaha. Det går alltså att få en oscarnominering bara man sätter på sig en missklädsam cancerperuk.

Tommy Lee Jones vann en Oscar 1994 för sin roll som polis i Jagad, han har varit tusen gånger bättre än han är i Lincoln många gånger i sitt liv. Om det går att köpa sig nomineringar så misstänker jag att människorna bakom Lincoln öppnat plånboken bigtajm i år.

 

Christoph Waltz (Django unchained)

Nu så. Nu snackar vi välförtjänt Oscarsnominering och en SOLKLAR vinst i min bok.

Christoph Waltz äger varenda scen han är med i i Django Unchained, han utskåpar samtliga, det är en njutning att beskåda hans skådespeleri.

2009 vann han en Oscar för sin roll i Inglorious Basterds och det vore väl själva faaaan om han inte knep en i år också för sitt porträtt av Dr King Schultz.

Min vinnare: Christoph Waltz. Hundra procent!

Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.


DU GÖR MIG GALEN!

Ja det gör du, du gör mig GALEN, du din jäkla skittitel!

Den är hemsk, det är en dyngdålig ”översättning” av Silver Linings Playbook, en titel som faktiskt syftar till att se det positiva i allt som händer, ”Every cloud has a silver lining”. Du gör mig galen! syftar snarare på den psykiska ohälsa som filmens huvudperson Pat (Bradley Cooper) uppvisar, något som gör hans närmsta omgivning….galen.

Att titeln dessutom gör filmen genremissvisande är också olyckligt då det knappast går att se filmen som nåt annat än en ordinär romcom, vilket det INTE är. Ett ganska svart drama, visserligen med komiska inslag och även en smula romantik, men nån romcom är det banne mig inte (och ja, jag vet att jag skrev om detta även i gårdagens fredagsfemma men det RETAR MIG!!)

Bradley Cooper har ÄNTLIGEN fått en roll värd namnet att bita i, något som kan visa världen att han faktiskt kan agera på andra sätt än bara genom sina knallblå ögon, sitt kritvita garnityr och tillsammans med en handfull bakfulla polare nånstans i världen. Här är han alltså Pat, en lärare som kom hem en dag och såg sin fru Nikki naken i duschen ihop med skolans skallige historielärare. Han fick spel kan man säga. Tokspel. Han gav sig på fruns älskare, slog nästan ihjäl honom och istället för fängelse fick han psykiatrisk vård. Åtta månader senare blir han hämtad av sin mamma (Jacki Weaver) som beslutat sig för att ta hem honom, dock utan att berätta det för sin man, Pats pappa (Robert DeNiro).

Jag tänker inte berätta så mycket mer om handlingen än det självklara, att det kommer in en tjej i Pats liv: Tiffany (Jennifer Lawrence). När, var, hur och varför får du se när du ser filmen, det blir bäst så.

Det finaste med filmen är att Bradley Cooper och Jennifer Lawrence funkar så jättebra ihop. Jag gillar dom båda som tusan även om jag kanske inte tycker att rollen som Tiffany är värd en oscarsnominering. Sen tycker jag att filmen är onödigt lång, den hade mått bra av att klippas ner en kvart. Jag tror nämligen att den långa speltiden gör att filmen känns så ojämn. Den står och stampar nånstans i mitten, det händer liksom ingenting.

Om filmens andemening är att vi som tittar ska ifrågasätta vad ordet ”normal” betyder eller om vi bara ska börja jogga iklädda svarta sopsäckar det vet jag inte. Kanske både och. Kanske ska vi bara bli underhållna för stunden? Det blev jag i alla fall.

Fredagsfemman # 54

5. Full prepp och fix inför oscarsveckan

Nästa vecka kommer ingenting bli sig likt på bloggen, sådär som det har varit varje år veckan före Oscarsgalan. Det är liksom full fokus på nominerade skådespelare, regissörer och filmer och jag har hunnit se samtliga nominerade filmer som jag rimligtvis ”borde” se (utom A royal affair och det STÖR mig). Även nästa fredagsfemma kommer bli oscarsinspirerad. Så glöm inte att vara med i tippa-rätt-vinnare-tävlingen OCH att göra mig sällskap när jag livebloggar hela galan igenom. Det vankas liksom julafton för oss filmnördar. Härliga tider!

 

4. Dags att skrota svenska titlar?

När jag var yngre tyckte jag att svenska titlar på utländska filmer ofta var rena dikeskörningar. Jättekonstiga, ibland helt obegripliga, som om hen som hittat på ”översättningen” inte ens sett filmen i fråga. Sen har det gått många år då jag tyckt att det varit helt okej. Svåruttalade filmer fick en svensk titel men ofta fick originaltiteln vara kvar. Men nu finns det två aktuella biofilmer vars titlar är heeeelt ute och cyklar, titlar som faktiskt förstör känslan av vad filmen faktiskt är. Silver Linings Playbook, ett drama med en del komiska inslag men ändå ett ganska relativt tungt drama, översätts till Du gör mig galen! och The Sessions får titeln Mitt längtande hjärta fast det mer korrekta vore Min bultande penis, Sexterapeuten eller Med stånd i järnlungan. Jag tror det finns en risk att besökare till Du gör mig galen! kommer bli besvikna om dom tror sig få se en tjommig romcom och jag tror att en promille av alla dom som skulle ha sett Sexterapeuten hittar till bion och väljer en film som heter Hans längtande hjärta. Till och med Hans vilda hjärta (från 1993) lät larvigt på svenska trots att originaltiteln är Untamed heart. Kanske är dags att låta filmtitlarna vara, i alla fall som engelska?

 

 

3. Är det nånsin en bra dag för att dö hårt?

Jag var på premiären av A good day to die hard igår kväll och jag var i princip ensam singel på en av nyförälskade-par-fullsmockad biograf en alla hjärtans dag. En intressant upplevelse. Kl 15 publiceras recensionen av filmen och jag gör en lite-lagom-analys av gå-på-bio-ensam-just-den-dagen-experimentet.

 

 

2. När det goda slår tillbaka

Jag har i flera veckor nu sett filmer som varit riktigt jäkla bra. Storfilmer, oscarsfilmer, kalasfilmer, högbetygsfilmer. Det har känts så väldigt lyxigt! Men nu har jag hamnar i nåt slags motsatslimbo. Jag suger i mig filmer som kämpar för att nå B…eller C….stadiet. Gärna slafsiga skräckisar. Gärna med skådespelare som aldrig gjort nåt av värde förut och antagligen inte kommer göra det sen heller. Jag har förstått att jag verkligen behöver båda världarna för att uppskatta helheten. Film kan vara så mycket. Himmel, helvete och allt där emellan. Just nu grottar jag ner mig i sophögar men jag tror det finns pärlor där med. Jag ger inte upp. Inte än.

 

1. Mello Del 3

Jag satt vid bordet bredvid melodifestivalaktuella Eddie Razaz på en restaurang härom veckan och blev inte det minsta starstrucked. Sekunden efter att jag får in min mat stampar Allan Svensson högljutt sönder sin ICA-påse i nån form av okontrollerad aggression några bord bort och då blir jag alldeles wooooooow. Pappan i Svensson Svensson gör alltså större intryck på mig än snygg-Eddie vilket kanske inte förvånar mig – egentligen. Å tredje sidan så är Martin Rolinski med i morgondagens deltävling och äntligen känns det som att tävlingen börjar på riktigt. För ingen kan väl på allvar tro att vi kommer skicka Sean Banan till stora finalen i Malmö?