Inlägg

Publicerat

FILMSPANARTEMA: ÖVERDRIFTER

Månadens tema var klurigt tycker jag. Överdrifter, vad skriver man om det? Vilken film ska man välja? Från vilken sida ska jag tackla det här ämnet?

Det skulle kunna gå att se nästan vilken ny film som helst som innehåller Jack Nicholson, Al Pacino eller Anthony Hopkins. Eller varför inte se om Django Unchained? Att se Leonardo DiCaprio kämpa sig blå för att framstå som ond kan utan tvekan ses som en överdrift. Men nej, det kändes på tok för enkelt. Jag gnuggade mina två små grå ett bra tag innan jag kom fram till *hysteriskt klappande* en ONUMRERAD LISTA! IGEN!

Jaförtusan, en sån lista får det bli. Det går ju att överdriva på så väldigt många sätt på film så varför koncentrera sig på ett när man kan sätta spotlighten på många. Listan är alltså utan inbördes ordning men punkten längst ner ser jag som ohotad etta.

Det här är alltså en lista på överdrifter gällande…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Målet i filmen Brakfesten (La Grand Bouffe, 1965) är att äta ihjäl sig. Det lyckas filmkaraktärerna med. En del äter så mycket att dom till och med bajsar ihjäl sig. Föga snyggt sätt att dö på och rätt så överdrivet om nån frågar mig. Det finns bättre sätt. Ålderdom till exempel.

 

 

 

 

Jim Carreys tånaglar i Dum och dummare är inte att leka med. Det krävs en vinkelslip för att få fason på otäckheterna. Kanske en smula överdrivet om man tänker efter. En liten figursåg hade varit att föredra.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Okej att jag dissade Calvin Candie i Django Unchained men Leonardo DiCaprio är en tacksam snubbe att ha med i ett tema som detta. I filmen J. Edgar har han blivit tilldelad en sån överdrift i dålig sminkning att det är omöjligt att ta honom på allvar som FBI´s chef J. Edgar Hoover. Han ser mer ut som en figur i Mupparna och DET är nog inte meningen. Eller var det det Clint Eastwood?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det går inte att göra en sånhär lista utan att ta med Movie 43 i någon form. Det är inget annat än överdrifter i filmisk form från början till slut.  Man kan säga att det är julafton i överdrifter. Halle Berry (till vänster) och Stephen Merchant får bli galjonsfigurer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte huuuur många gånger Daniel Day Lewis säger ”I´m an oil man you scheeeeeee” i Paul Thomas Andersons There will be blood men jag vet att varje gång retar mig. Det är en uppvisning i retoriskt överspel medelst ordet oil som jag varken sett förr eller senare på film.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Christian Bales förvandling till Trevor Reznik i The Machinist är banne mig en överdrift i viktnedgång.

 

 

 

 

 

 

 

Nu är han här igen, Leo! Det råder viss oenighet om hur många gånger Leonardo DiCaprios rollfigur Jay Gatsby i The Great Gatsby egentligen säger ”Old sport” men många är det. Irriterande många. Tröttsamt många. Överdrivet många.

.

.

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kiera Knightley i A dangerous method. Övriga yttranden överflödiga, det är ju bara att beskåda bilden och/eller försöka se filmen. Strävar hon efter huvudrollen i Hajen 5 eller vad?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag håller helt och hållet med Henke i hans resonemang kring Jonah Hill och masturberingsscenen i The Wolf of Wall Street – snorren är helt enkelt ”orimligt stor”. Men det är klart Jonah passar på när han får chansen, det kanske finns nån kvinna eller man därute som tror att könsorganet är hans på riktigt. Dock inte jag. Det här är en icke trovärdig överdrift.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den största filmiska överdriften av dom alla. Vad jag än tycker om filmen Rambo (från 2008), 236 döda på 92 minuter gånger ÄR en överdrift. Ingen film behöver så här många mord. Ingen. En snittdödlighet på 2,59 döda/minut gör dessutom att liken bara flimrar förbi till i-n-g-e-n nytta whatsoever. Superkorkat och dumt i en för övrigt underhållande film.

 

 

 

 

Except Fear

Filmparadiset

Flmr

Fripps Filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

 

Publicerat

ENTER THE VOID

Det var alldeles mörkt ute. Svart skulle man kunna säga. Det var dom där timmarna mellan midnatt och morgon då det känns som att alla andra sover utom jag när man är vaken.

Ibland kan det vara jobbiga timmar om man inte sover, ångestfyllda timmar, en nedräkning till mobilens alarmskrän och en viss panik i kroppen infinner sig för att man kommer vara utomkroppsligt trött dagen efter. Ibland kan det vara härligt att vara den ensamma vakna i världen. Sen finns det den där tredje varianten av nattlig vakenhet, den när en input av något slag gör att man hamnar i en annan dimension, nästan som i ett förtrollat tillstånd. Så var det när jag såg Enter the void.

Klockan närmade sig 02 och kroppen ville sova men hjärnan sa nej. Inte en lampa lyste varken inne eller ute, det blåste storm och jag låg nån meter från ett plåttak som jobbade hårt för att parera nedfallande smågrenar. Jag öppnar min laptop och ser att jag har en film som jag inte sett. Enter the void. Den där konstiga knarkfilmen som andra antingen hatar eller älskar men aldrig tycker är ”bara okej”, den där filmen jag väntat med att se för att tillfället aldrig känts helt rätt. Plötsligt gör det det. Det är klart jag ska sitta i mörkret med en laptop i knät och titta på Gaspar Noés Enter the void nu. Precis just nu ska jag göra det och ingen annan gång.

Jag vet inte om jag blinkar på 160 minuter. Jag vet inte om jag andas, sväljer eller rör mig alls. Bara förtexterna gör att jag hamnar i nån slags hypnos och det är en hypnos där jag så gärna stannar kvar. Ögonen knarkar. Ögonen knarkar så jävla hårt att hela huvudet tror på det. Jag hallucinerar, jag flyger, jag mår illa, jag fascineras, jag fasar och jag får vara med på värsta trippen, värsta fyllan men utan tillstymmelse till baksmälla.

160 minuter efter att filmen börjat vaknar jag till medvetande igen. Slår ihop datorn, fattar inte riktigt vad jag varit med om men lägger mig ner och somnar. Sover drömlöst och lugnt i det fortfarande nattmörka och blåsiga.

Jag tror jag gjorde det. Jag tror att det var just enter the void jag gjorde. Klev in i tomrummet och kom ut igen.

Publicerat

Veckans Cruz: THE GOOD NIGHT

Gary Shaller (Martin Freeman) skriver musik och drömmer om att få in en fot i filmmusikbranschen. Än så länge är det mest jinglar och det är kanske inte helt….givande.

Garys polare Paul (Simon Pegg) har lite mer räkmacka i livet och Gary börjar känna sig så smått avundsjuk. Åren går och han vill komma nånstans i livet, det liksom bara lunkar på och känslorna mellan honom och frun Dora (Gwyneth Paltrow) är väl kanske inte jättepassionerade längre (för att uttrycka det diplomatiskt).

Gary börjar drömma. Han drömmer härliga men konstiga drömmar om en mörk skönhet som heter Anna (Penelope Cruz) och som kommunicerar utan att prata. Gary hör var hon säger och förstår vad hon menar men hon är helt tyst, hon bara ler.

Han försöker på nåt sätt komma vidare i sin åldersnoja/livskris och söker upp en drömtydare (Danny DeVito) men Anna fortsätter dyka upp i hans undermedvetna, naken, påklädd, förförande, vis, omtänksam. Allt som Dora inte är. Everything you need to make it great is in you, viskar Anna i hans öra och han försöker lyssna men vill inte förstå. Annas röst är Doras men det hör han inte.

Filmen är skriven och regisserad av Gwyneths yngre bror Jake Paltrow (är han inte otäckt lik Gwyneths äkta man Coldplay-Chris Martin?) och manuset är bitvis briljant. Bland annat finns en scen när Michael Gambon sitter i en fåtölj och berättar en anekdot, en liten kort scen men helt briljant. Annars är det svårt att utläsa om filmen är riktigt bra eller om det är alla sköna skådisar som gör filmen bra men å andra sidan har bra skådespelarprestationer räddat mer mediokra filmer än denna så why not?

The Good Night är Jake Paltrows första film och i år, sju år efter denna, kommer hans andra – Young Ones. Och nästa måndag kommer en ny film med Penelope Cruz.

Publicerat

ANTIVIRAL

Filmen handlar om nåt – men jag kan inte riktigt förklara vad.

Filmer har nåt – men jag kan inte sätta fingret på det.

Filmen är snygg men olidligt långsam. Den har en intressant grundhistoria men berättas på ett tråkigt vis och den är finurlig men har alltför genomskinliga skådespelare för att jag ska orka engagera mig.

Jag tror det här är en science fiction-film som vill vara skräck men som blir ganska…fånig. Ska jag jämföra med någon annan film blir det som av en händelse Shivers från 1975 (Frossa på svenska), en av David Cronenbergs första långfilmer. Antiviral är nästa generation Cronenbergs första långfilm. Brandon Cronenberg.

Jag är inte så värst imponerad av filmen men kommer hålla ögonen öppna framöver. Snubben heter ju Cronenberg, hur skulle jag inte kunna göra det?

Publicerat

Svensk söndag: SÅNT ÄR LIVET

Det var en iskall kväll i slutet av oktober 1996, riktigt jävla tok-kall var den. Sånt är livet hade premiär och vi hade biljetter på Saga 1. Vi just den kvällen var jag, min dåvarande man, hans närmaste kollega och dennes fru.

Jag vet inte riktigt varför jag minns den där kvällen så himla tydligt men allt kommer tillbaka när jag nu sitter i soffan för att se om filmen för första gången på arton år. Jag minns känslan av första-kvällen-med-vantar-och-mössa, jag minns att jag hamnade i nån form av julstämning av filmen, jag minns diskussionerna efter filmen om Marie Fredriksson är överskattad eller underskattad, jag minns att vi pratade om vanskligheten med att improvisera fram ett manus, jag minns att vi höll varandra i handen, två par som levde i nuet men som trodde sig ha en lång, lysande och lycklig framtid framför sig utan vägbulor, knivigheter, problem och motgångar. Vi var så unga, så naiva. Det känns som igår men det var eoner sedan.

Jag sitter i soffan och tittar på Tintin (Helena Bergström) som är barpianist i figurnära klänningar, jag tittar på (Rolf Lassgård) som försöker prata känslor, på Paul (Jakob Eklund) som inte vill binda sig. Jag hör Marie Fredrikssons musik, jag ser den vintriga miljön, snön ute i skarp kontrast mot det varma ljuset i inomhusscenerna och jag känner tårarna rinna nedför kinderna. Jag är inte ledsen, inte ens nostalgisk, det bara slår mig som ett bollträ i magen att sånt är livet.

Senaste gången jag träffade biosällskapet från Sånt är livet var för snart ett år sedan. Våra blickar möttes när vi med varsin blomma i hand gick runt en obegriplig kista i Katarina kyrka och tog farväl av han som höll mig i handen den där oktoberkvällen 1996. När begravningen var över kramades vi länge – och mindes. Mindes bröllop och födelsedagar och skidsemestrar och när barnen var små. Tänk om vi hade vetat då vad vi vet nu. Tänk om vi den där oktoberkvällen hade förstått att livet är sånt. Livet kan ta slut och det tar slut, livet är lika oberäkneligt som det är sorgligt, vidrigt, underbart och vackert.

Det är svårt att objektivt recensera en film som rör upp så mycket minnen. Jag tittar i min filmbok och ser att jag gav filmen en trea när det begav sig. Det känns rimligt. Det är en bra film, den håller fortfarande. När jag hör R.E.M´s låt Everybody hurts mot slutet av filmen slår det mig att det är det enda av filmen jag inte minns. Jag trodde nog inte på texten då. Det gör jag idag. Tyvärr.

When your day is long and the night
The night is yours alone
When you’re sure you’ve had enough of this life, well hang on
Don’t let yourself go
Everybody cries and everybody hurts sometimes

Publicerat

Tre om en: SPORTFILMER

WE ARE MARSHALL (2006)

1970 kraschade ett flygplan med ett hela Marshall University Football Team ombord. 37 lagmedlemmar, tränare och anhöriga dog. Otroligt läskigt, otroligt sorgligt och vilket jobb bara att bygga upp laget igen, jag blir trött bara av att tänka på det. Och ledsen.

Skolans rektor (David Straithairn) lägger ner ett jättejobb på att hitta en ny coach men alla säger nej och till slut har han ringt alla namn på listan. Men som av en händelse eller bra slump får han kontakt med Jack Lengyel (Matthew McConaughey), en charmigt egensinnig man med till synes obegränsad mängd energi i kroppen. Jack vill inget hellre än att ta sig an uppgiften och han packar ihop familjen och flyttar till staden (Huntington? Hette den det?).

Det här är superamerikanskt, det är flaggviftande, det är trummor och cymbaler och stråkar och det är en fanatisk laganda som i en viss demonstrationsscen blir nästan för mycket även för mig. Men nånstans håller sig filmen på den schyssta sidan, det ÄR ju en ofattbar tragedi, det ÄR ledsamt, historien berör mig men kanske inte så mycket som jag trodde den skulle göra.

Matthew McConaughey är sig lik men ändå inte, jag antar att nån del i ansiktet är omgjort för att han ska bli så lik verklighetens Jack Lengyel som möjligt. Men han är bra – såklart – och Matthew Fox passar fint i keps.

Vill du få fler tips på filmer om amerikansk fotboll, läs Henkes lista här eller om du vill läsa en längre recension av denna film så skriver Henke om den idag. Här.

 

 

 

COOL RUNNINGS (1993)

Det är en charmig liten film det här, att den är halvgalen och till stora delar sann gör inte saken sämre. Konstigare saker har väl skett än att några snubbar på Jamaica drömmer om att tävla i OS och när drömmarna om sommar-OS grusas bestämmer dom sig för att starta ett boblag och ställa upp i vinter-OS i Calgary 1988 istället. Javadåliksom? Kom igen, allt är möjligt, bollen är rund, matchen är nittio minuter och man behöver inte alls öva på is för att åka bob. Det räcker väl med en….lådbil?

Jag mindes Cool Runnings som en solklar fyra från när jag såg den senast (=länge sedan). Nu såg jag om den och tycker fortfarande det är en fyra MEN det är en irriterande fyra. DESSA JÄVLA OLJEFAT! Måste det spelas västindiska oljefat genom hela filmen? Genom HELA filmen? Är det Disney som lagt sig i här, att det måste kännas som en tokrolig familjefilm från början till slut och att det där klinketiklånket på nåt sätt skulle förhöja skrattstämningen, få oss att ännu mer förstå det tooookiga i att fyra svarta killar som inte är vana vid en medeltemperatur under 25 grader plötsligt ska till Kanada och frysa?

Äsch. Filmen behöver inte det där. Filmen är bra ändå. Och kanske kan dom göra en remake nu efter att Jamaica var med i OS i Sotji – fast denna gång i tvåmansbob.

 

 

 

9 MAN OCH EN FLICKA (TAKE ME OUT TO THE BALL GAME, 1949)

Baseballaget The Wolves ärvs av en tjomme vid namn K.C Higgins. Spelarna är skeptiska såklart, förändringar är väl aldrig kul? Jag menar, dom tänker hur ska det bli, vad är det där för rikissnubbe som hux flux ska börja bestämma och ha sig?

För det första så är det ingen snubbe som är lagets nya överhuvud, K.C Higgins är en kvinna. För det andra vet hon mer om baseball än alla dom manliga spelarna tillsammans. För det tredje är hon skitsnygg.

Jag säger det på en gång, jag tycker det här är en alldeles underbar film. När jag ser den känns det i kroppen som att jag tagit en C-vitaminbrustablett i frisbeestorlek, lagt den i en halvliter iskallt vatten och dricker upp alltihop i ett svep. Hur kan man tycka så om en baseballmusikal från 1949 kanske nån undrar? Hur kan man inte tycka så om en baseballmusikal från 1949 säger jag. Frank Sinatra och Gene Kelly är som Piff och Puff med sina polkagrisrandiga kostymer, sitt glada dansande och steppande och alla pratar jättefort och på gränsen till hysteriskt engagerande och Esther Williams är stencool som lagledaren som ingen av grabbarna kan sätta sig på.

Det är en väldigt befriande icke-homofobisk känsla i laget. Jag kan inte låta bli att tänka om The Wolves istället var AIK, Real Madrid, Manchester United, PSG eller nåt annat nu existerande fotbollslag. Tänk att få se Cristiano Ronaldo spexa loss som Gene Kelly eller Wayne Rooney som Frank Sinatra. Jag har svårt att tänka mig att taket skulle vara tillnärmelsevis lika högt i nutida existerande lag (och ja, jag vet att filmen är en påhittad historia men man får väl fantisera lite?).

Hur som helst, alla som gillar musikaler borde se den här filmen. Alla som inte gillar men ändå står ut med musikaler borde se den här filmen. Alla som inte gillar musikaler men ändå vill bli glada på ett annorlunda sätt bör se filmen. Och ja, Ester Williams badar litegrann – OCH sjunger samtidigt!

Publicerat

SAW

När man ger sig in i Saw-världen måste man ha EN sak klar för sig, den första Saw var något heeelt nytt när den kom. Det är nämligen lätt att tänka att det är ett illaluktande skräckfilmsträsk man ska klegga sig igenom både när man – som jag – ska se om alla filmerna igen och som du om du läser recensionerna. Men det finns mycket med Saw-filmerna som är speciellt och riktigt bra, att serien inte håller samma höga klass hela vägen är knappast överraskande.

Men för att börja från början, Saw var en lågbudget-indieskräckis som visades på Sundancefestivalen 2004. Den köptes upp av filmbolaget Lionsgate som verkligen trodde på filmen och en stor anledning till att den gick så bra var att den blev en snackis. Alla som sett den pratade om den och ingen som sett den glömde den. Jag vet med mig själv att jag tvingat en handfull skeptiker (eller två, eller tre) att se filmen, flera av dessa hade svårt med nattsömnen efteråt men ingen var arg (konstigt nog).

Filmens manusförfattare och regissör heter James Wan och nu är han ett stort namn men det var han inte då. Nu känns han igen med filmer som The Conjuring och Insidious 1 och 2 men innan Saw hade han endast gjort en kortfilm. Man kan säga att Saw var för honom vad Duellen var för Steven Spielberg och vad Fucking Åmål var för Lukas Moodysson.

Nu var det några år sedan jag såg Saw sist (har kanske sett den tjugo gånger totalt) och det är både med förväntan och viss rädsla jag sätter mig i soffan för att se den ännu en gång. Mina minnen av den är så goda, jag vill inte spoilera nåt men jag vill heller inte skriva en recension baserad på gamla (men goda) minnen. Så jag ser den. Igen.

Jag behöver bara se den inledande scenen med badkaret för att hamna rätt igen. Adam (den kanske inte överdrivet skådespeleriutbildade Leigh Whannell) och den bleksminkade doktorn Lawrence Gordon (Cary Elwes) är fastkedjade i ett smutsigt och helkaklat utrymme och mellan dom ligger en död man, skjuten i huvudet. Någon har satt dessa två män där av en anledning. Allt man gör i livet har en mening, likaså allt man inte gör. Manuset är så smart och så fullt av små tankeställare och twister att det är rena rama julafton för såna som jag som annars brukar gnälla på att filmer i denna genre ofta saknar både sans, vett och logik.

Saw är otäck, spännande, välgjord och med ett manus som håller hela vägen. Hela filmen är ett bevis för att med tillräckligt goda och hållbara idéer spelar budgeten mindre roll. Hur det gick med uppföljaren kan du se nästa fredag.

Originaltitel: Saw

Produktionsår: 2004

Regissör: James Wan

Manus: James Wan och Leigh Whannell (japp, den mediokra skådisen som spelar Adam)

Budget: Ca 1,2 miljoner dollar

Bodycount: 6 döda

Mest kreativa scen: Jag skulle kunna säga scenen som innehåller kombinationen såg och fot men det är lite för enkelt. Hela filmen är nämligen kreativ in i minsta detalj och sågprylen är visserligen den mest spekulativa (i alla fall för icke skräckfilmsvana tittare) men inte den mest kreativa. Så jag måste säga slutet. Slutet är helt enkelt förjääävla bra.

 

 

.

Publicerat

Fredagsfemman #109

5. Fredagsskräckisarna är tillbaka

Jag har saknat Jason Vorhees så mycket på fredagkvällarna att jag tänker dra igång ett språjlans nytt skräckistema ett gäng veckor framöver. En ny otäck snubbe är i fokus, en snubbe som kanske inte dödar fullt lika många som Jason men han är betydligt mer kreativ med sina baktankar och mordmetoder. Framåt kvällen kommer första filmen. Det finns sju.

.

.

.

4. Äntligen biopremiär för Dallas Buyers Club!

Många har väntat länge på den här helgen, jag har redan sett filmen och förstår peppen. Gå och se den, gå och se Matthew McConaughey och Jared Leto briljera och om du är frisk – njut av det och sluta leta problem! (Här är min recension)

.

.

.

3. Jag var astronaut i 90 minuter!!

I onsdags var jag en av tolv personer som fick se Gravity i 3D i tyngdlöst tillstånd, det vill säga i totalt mörker, liggandes i saltvatten i en floatingtank. Jag undrar om jag kommer få vara med om en mer annorlunda filmvisning – någonsin. Jag vill verkligen även här på bloggen tacka Warner Home Entertainment för denna inbjudan, denna chans att få vara först att se film på ett nytt, kreativt och supercoolt sätt. Hela arrangemanget var väldigt påkostat och besöket avslutades med den kaxigaste goodiebagen jag någonsin fått. Jag kommer minnas den här dagen resten av mitt liv så mycket är säkert.

.

.

.

2. Mellofinal

Melodifestivalveckorna går så fort, för sex veckor sedan började hela tjottafräsen och nu är det alltså final. Jag skulle ljuga om jag sa att årets Mello har bjudit på nån större komik mellan låtarna men det har funnits många mycket sämre år rent musikmässigt och det är det som räknas, väl? Det är ändå en MUSIKtävling vi pratar om, ingen mänsklig rättighet att HELA Sveriges befolkning ska känna sig oavbrutet underhållna mellan 20 och 21.30 på lördagarna? Eller? Jag har dessutom bestämt mig för vem jag tror vinner. Jag känner mig ap-säker faktiskt. Sanna Nielsen med Undo. Jag förtränger att jag är balladintolerant.

.

.

.

1.ÖÖÖREBROOO BÄJBYYY!

Äntligen är det dags för en av vårens stora höjdpunkter. En skam för Sverige med Soran Ismail och Magnus Betnér ska ses, skrattas och funderas över och sen är det mellofinal. En mysig helg i mina favoritörebroares sällskap och en helg som känns väldigt välbehövlig för oss allihop.

Publicerat

THE BROKEN CIRCLE BREAKDOWN

En mandolin, en banjo, en bas, en trumma, en fiol, en skäggig man, en tatuerad kvinna och en liten cancersjuk flicka. Det belgiska bluegrasskärlekcancerdramat The Broken Circle Breakdown kan beskrivas precis så enkelt.

Det är en enkel film, en liten film men den behandlar dom största frågorna som finns. Kärlek, hur gör man? Döden, hur gör man? Besvikelser, sorger, livets baksidor, hur står man ut?

Didier (Johan Heldenbergh) möter Elise (Veerle Baetens) på en tatueringsstudio och bjuder in henne till hans bands spelning. Hon går dit och kan inte slita blicken från den där skäggige sångaren med stora tänder. Filmen är en kärlekshistoria som börjar på en bluegrasskonsert och slutar någon helt annanstans och däremellan får vi följa med och se vad som händer dom båda och deras lilla dotter Maybelle (Nell Cattrysse).

Fattar man tycke för Didier och Elise kan jag tro att filmen är en fullpoängare och att den var värd sin oscarsnominering för Bästa utländska film. Når huvudpersonerna inte riktigt in i hjärtat kan man fortfarande se filmen som bra men kanske inte omtumlande. Gillar man inte bluegrassmusik, dödssjuka barn, skäggiga män och/eller väldigt tatuerade kvinnor ska man nog välja att se en annan film. Själv hamnar jag nånstans mittimellan. Jag tycker väldigt mycket om Elise men kanske inte Didier så mycket och musiken var mysig. Historien klipps mellan dåtid och nutid och tidshoppen funkar men så fort det hettar till och blir jobbigt/sorgligt/härligt så klipps det och känslorna kryper lite besviket in i magen igen.

Jag har varit rädd för den här filmen. Jag har sparat den till ett tillfälle när jag kände mig mentalt jättestark för jag var övertygad om att jag skulle bryta ihop helt av historien. Ibland orkar man liksom inte gråta. Jag blev därför en smula häpen när dom starka känslorna uteblev. Jag satt i soffan och liksom bara väntade med näsdukarna beredda men det var lugnt, ända till slutscenen var det lugnt. Sen var det inte så lugnt längre.

Det var värt att se hela filmen för att komma fram till slutet men ett kanonslut gör å andra sidan ingen kanonfilm. Godkänt blir det, varken mer eller mindre än så.

Publicerat

1988 – VÄRLDENS BÄSTA FILMÅR

Jag tror inte någon som följt min blogg längre än en månad har kunnat undgå att jag helt förbehållslöst älskar filmåret 1988.

Det finns inget år varken förr eller senare som kommer i närheten vad gäller mängden fenomenal film och klassiker. Jag vet också att det finns en del människor där ute som inte tror mig, som tror att jag tappat en skruv och försöker trycka till mig med Pulp Fiction och Forrest Gump-året 1994 eller 1972 med Gudfadern, Den sista färden och Långt ner i halsen. Gaaaahh, säger jag, 1988 it is och nu ska jag försöka mig på en överbevisning. Häng med på en resa genom tolv månader som filmhistorien aldrig glömmer.

[Uppdaterad 2014-12-31: Rain man (plats 10) ut från listan ]

.

.

.

 

.

.

 

10. MIN GRANNE TOTORO (Tonari no Totoro, regi Hayao Miyazaki)

En animerad klassiker. Fantasifull och speciell sådär så man får varm bomull och/eller rosa sockervadd i hela bröstkorgen. (4/5)

.

.

.

.

9. FARLIGT BEGÄR (Dangerous Liaisons, regi Stephen Frears)

Det första – och kanske enda – kostymdramat som berört mig från yttersta hårstråna ända ner i småtårna. Glenn Close har visserligen kokat kaniner med den äran men ingen har på samma sätt som hon sminkat av sig i närbild, varken förr eller senare. (5/5)

.

.

.

.

8. RAMBO III (Regi Peter MacDonald)

Vad säger man? Världsklass! Grabben slåss mot hela den afghanska armén – och segrar. (4+/5)

.

.

.

.

7. ELDFLUGORNAS GRAV (Hotaru no haka, Regi: Isao Takahata)

Hjärtskärande. Hemsk. Jättefin. Sorglig. Mänsklig. Fantastisk musik. (5/5)

.

.

.

6. SKJUT FÖR ATT DÖDA (Shoot to kill, regi Roger Spottiswoode)

En superpännande thriller i med två skådespelare i världsklass. Tom Berenger och Sidney Poitier är en exemplarisk duo – dessutom mycket roligare än man kan tro. Den här duon kan lätt utmanövrera Dödligt vapen-killarna i kategorin Bästa Personkemi. (5/5)

.

.

.

.

5. DUBBELGÅNGARE (Dead Ringers, regi David Cronenberg)

David Cronenberg var i sitt esse när han regisserade Jeremy Irons mot Jeremy Irons i den här mycket suggestiva och mycket smala subgenren som kallas gynekologthriller. En ganska så äcklig film i all sin skruvade fantasifullhet. (5/5)

.

.

.

4. MISSISSIPPI BRINNER (Mississippi burning, regi Alan Parker)

Det här byhålerasistdramat bara växer och växer ju fler gånger jag ser det och är ständigt lika aktuell. Tyvärr. Se gärna filmen med Alan Parkers kommentatorsspår. Jag lovar dig, du vill aldrig att han ska sluta prata. (5/5)

.

.

.

 

3. DIE HARD (Regi John McTiernan)

Hur kan man inte älska en barfota, blodig och förbannad John McClane? Die Hard visade var actionfilmsskåpet skulle stå och jag har sällan varit lika svettig i en biosalong som jag var efter att ha sett den här filmen. Det var knappt det räckte med LP-skivor under armarna. (5/5)

.

.

.

.

2. FÖRRÅDD (Betrayed, regi Costa-Gravas)

Tom Berenger och Debra Winger i en sån JÄVLA bra film! Och så underskattad. Och så bortglömd. Och så….bra. (5/5)

.

.

.

.

1. DET STORA BLÅ (Le grand bleu, regi Luc Besson)

Luc Besson har gjort den enda film jag gett betyget högre-än-max och jag har svårt att tro att någon film kan nå in till mig på samma sätt igen. Det går inte att göra film bättre än såhär. Det är filmisk fulländning och det är klart att det hände 1988. (6/5)

Anklagad, Besökarna, Beetlejuice, Big, Bull Durham, Cinema Paradiso, Den nakna pistolen, Ett skrik i mörkret, Frantic, Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, Rain Man, Working girl, Young guns, Rain man och Zigenarnas tid.

Action Jackson, Akira, Baron Münchhausens äventyr, Bird, Bloodsport, Camille Claudel, Cocktail, Cocoon, Colours, Critters II, Crocodile Dundee II, De dimhöljda bergens gorillor, Den onda dockan, Den tillfällige turisten, Dubbelspel, Dödsspelet (The Dead Pool), En annan kvinna (Another woman), En fisk som heter Wanda, En liten film om kärlek, En liten film om konsten att döda, En prins i New York, Ett experiment i skräck, Fredagen den 13:e del 7, Gift med maffian (Married to the mob), Hairspray, High hopes, Huset på Carroll Street, Häxor, läxor och dödliga lektioner, Jagad av döden (D.O.A), Korpens skugga, Kristi Sista Frestelse, Landet för längesedan, Last rites, Madame Sousatzka, Midnight Run, Min fru är en utomjording, Moonwalker, Neon – Bright lights, big city, Nico, Oliver & gänget, Ormen och regnbågen (Serpent and the rainbow), Poltergeist III, Presidio – brottsplatsen, Punchline, Red Heat, Red Scorpion, Rivierans guldgossar, Salaam Bombay!, She’s Having a Baby, Snacka om spöken (High spirits), Spökenas hämnd (Scrooged), S.O.S – En segelsällskapsresa, Spioner i familjen (Little Nikita), Strul, Stränder (Beaches), Svart ängel, Tequila Sunrise, Terror på Elm Street 4 – Freddys mardröm, Tre tjejer (Mystic Pizza), Tucker – En man och hans dröm, Två systrar för mycket (Big business), Twins, Varats olidliga lätthet, Vem satte dit Roger Rabbit?, Vice versa och Willow.

Håller du med mig nu då? Är inte 1988 är suuuuperballt filmår?

Här hittar du Filmitch best-of-1988, här är Fripps Filmrevyers lista, här är Flmrs och här kan du kolla in Rörliga bilder och tryckta ords 88-favvisar. Movies-Noir har listat sina favoriter här.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: OLDBOY då och nu

Oh Dae-Su (Min-sik Choi) är inlåst. I femton år har han varit inlåst i en lägenhet utan att fatta varför. Femton år i ett fängelse-men-ändå-inte, mer eller mindre drogad och oförmögen att ta sig ut. Så blir han plötsligt fri och en annan känsla tar vid. Hämnden. Vem är det som spärrat in honom i alla dessa år och framförallt – varför?

2003 kom Chan-wook Park´s Oldboy, en film som jag skulle vilja benämna som en modern klassiker. Hämndtemat måste vara ett av filmvärldens mest välanvända men här visas det upp på ett sätt åtminstone jag aldrig sett förut. Det är lortigt, vidrigt, ledsamt, blodigt och framförallt, hämnden är ingen lösning, ingen knapp man kan trycka på för att kunna sjunga euufoooooria, ingenting som ger Oh Dae-Su tiden tillbaka. Man sitter där med en klump i magen genom hela filmen och mår rätt dåligt faktiskt.

Med Oldboy lyckades det sydkoreanske regissören Chan-wook Park med konststycket att göra en nästintill felfri film och det är så många oförglömliga scener att jag trots att jag bara sett filmen två gånger förut minns nästan allt när jag nu ser om den. Bläckfiskscenen till exempel. Man vill ju bara kräkas. Dra-ut-tänder-scenen. När han slår ner byket med en hammare i en scen utan klipp. Det finns så många. Och slutet. Herregud, slutet.

När jag först hörde att det skulle komma en amerikansk remake på filmen tänkte jag ”varför då?”. Men samtidigt jag fattar ju varför. En sånhär historia är alldeles för bra för att bara låtas försvinna i nånslags limbo, för hur många amerikaner sätter sig frivilligt ner och ser en textad koreansk film? Min gissning är inte så många. När jag hörde att Spike Lee skulle regissera remaken tänkte jag ”nu undrar jag verkligen varför då PÅ RIKTIGT?”. Men Spike Lee behöver kanske också betala hyran.

Det är kanske inte bara Spike Lee som är i behov av inkomst, Josh Brolin har också en familj att försörja. Fast det är klart, varför skulle han inte tacka ja till en film som denna? På pappret är rollen som Joe Doucett, den i-massa-år-inlåsta mindre trevliga mannen, säkerligen jättebra. Kanske har han sett originalet och njöt av Min-sik Choi och hans härliga agerande, kanske tänkte han ”det där kan jag göra bättre själv”, kanske tänkte han bara ”what the fuck, det är ett jobb, give it to me”.

Josh Brolin kan vara bra, Josh Brolin kan också inte vara bra. Här är han bortom inte bra. Josh Brolin är ett skådespelande haveri. Jag märker att jag fnissar åt honom och kan jag inte ta honom på allvar så faller hela filmen. Och filmen faller, den faller som en gråsten i mina ögon. Början funkar, det är snygg förtext, någorlunda okej känsla, sköna färger och filmen känns hemtrevlig på ett skönt amerikanskt vis efter att jag precis sett den sydkoreanska aningens-mer-utflippade varianten. Men HEJA utflippad alla dagar i veckan!

Det som gör att filmen överhuvudtaget går att se är Elizabeth Olsen och Sharlto Copley. Elizabeth känns som en av den ”nya” generationens mest begåvade skådespelare, här väldigt lik en ung Maggie Gyllenhaal och Sharlto är ett kameleontunikum. Banne mig, går det att se att det är samma person som Wikus Van De Merwe i District 9, Murdoch i The A-Team eller Kruger i Elysium? Nej det gör det inte. Inte en chans. Han är otroligt häftig på det viset, han är som en vindflöjel med personlighet.

Jag har läst en del om att remaken scenmässigt i princip är en karbonkopia av originalet. Jag kan inte hålla med där. Jag såg filmerna direkt efter varandra och har alltså båda filmerna i gott minne när jag skriver det här. Visst, vissa scener är givetvis desamma, filmerna är ju baserade på samma manus, men jag kan inte hålla med om att Spike Lee kopierat dessa utseendemässigt rätt av nånstans, inte mer än när Josh Brolin kryper ut ur väskan. Däremot är allt som Spike Lee gör med manuset mycket sämre än Chan-wook Parks syn på det hela.

Remaken är grafisk blodig på lite andra sätt än originalet och då tänker jag främst på en scen när Samuel L Jackson får sin hals ”tillfixad” och saltad. Riktigt snyggt gjort. För övrigt är båda filmerna bitvis rätt tuffa att se.

Gillar du originalet är jag tämligen säker på att du kommer rynka på näsan åt remaken. Gillar du remaken är mitt tips att du ser originalet också då du antagligen kommer gilla den ännu mer. Mitt bestående intryck av denna dubbeltittning är att originalet blir snäppet bättre för varje gång jag ser den, att jag förlorat förtroendet för både Spike Lee och Josh Brolin och att Chan-wook Park är ett geni trots att jag inte gillade Stoker. Sen retar det mig att slutet i remaken är amerikanskt fegt.

Oldboy (Chan-wook Park, 2003)

(en stark 4:a)

Oldboy (Spike Lee, 2013)

(en svag 2:a)

Publicerat

Veckans Cruz: KÄRA PASSAGERARE

Första film ut i Penelope Cruz-temat blir en film av en regissör jag tycker om (Pedro Almodovar) och en regissör som verkligen tycker om Penelope Cruz. Jag har mina förhoppningar att se (om) fler filmer med denna duo under veckorna som kommer och jag VET att det finns många filmer som är betydligt habilare än denna.

Jag var jättepepp på Kära passagerare innan den kom. Alltså. Jätte. Almodovars förra film var en ren fröjd, mina förväntningar på honom är alltid höga och lägstanivån är (precis som hos till exempel Woody Allen) hög. Men Kära passagerare blev en smultronställetfilm, jag kom inte iväg till bion första veckan och sen kom besvikelsetweets och ljumna kommentarer från folk jag brukar lyssna på. Peppen rann helt enkelt ut i sanden. Men nu äntligen är filmen sedd och jag tycker inte filmen var så pjåkig.

Det har blivit något tok med landningsstället på ett flygplan på väg till Mexico City och planet tvingas cirkulera i luftrummet i väntan på någon bra lösning. Dom tre homosexuella flygvärdinnorna (eller det kanske heter stewarts när det är män?) försöker lösa problemet på det bästa sätt dom kan, dom söver helt enkelt passagerarna. Men när döden tittar en av passagerarna i vitögat tvingas själva essensen av människan fram och farorna trotsas på alla sätt utom dom dåliga. I filmen stavas lösningen sprit, koreograferad dans och psykologiskt prat på sedvanlig hypersnabb spanska.

I filmens trailer kör Penelope Cruz bagagetruck på en flygplats med reflexväst och allt och det gör hon i filmen med. Hon mår dessutom illa, mumsar ägg till frukost och är ihop med Antonio Banderas. Jösses förresten vad hon gör honom bra! Hon gör ALLTID Banderas bra. Dom är ett ohyggligt tacksamt filmpar och Almodovar är mästerlig på att trycka fram det gottaste i dom båda även i små roller.

Kära passagerare känns som en mellanfilm för Almodovar, en minifilm för Penelope Cruz och en okej start för detta tema. Ny film, ny Cruz nästa vecka.

Publicerat

Nytt måndagstema: VECKANS CRUZ

”The most difficult thing in the world is to start a career known only for your looks, and then to try to become a serious actress. No one will take you seriously once you are known as the pretty woman.”

Efter ofantligt många veckor med Matt Damons sällskap på måndagarna har vi vinkat honom farväl och säger istället välkommen till en annan intressant skådespelare: Penelope Cruz.

Jag har alltid gillat Penelope Cruz. Jag tycker hon känns som en kvinna med skinn på näsan och fötterna på jorden och trots att hon är gudomligt vacker känns det inte som att hon alltid spelar på den grejen. Hon vågar vara ”ful” när hon får chansen, eller…ja, hon försöker åtminstone. Hey, vad ska människan göra när hon ser ut som en naturlig docka?

Jag har redan skrivit om ett gäng filmer med henne i rollistan – Vicky Cristina Barcelona, Nine, Vanilla Sky, Brustna omfamningar, Allt om min mamma, Pirates of the Caribbean 4, Förälskad i Rom, Sex and the City 2, G-Force och Ängel i New York – och nu kommer det fler. Ganska så många fler.

Jag har läst på en del om henne inför detta tema och hittat information som visar att hon har mer gemensamt med föremålet för mitt förra tema än man först kunde tro. Penelope Cruz och Matt Damon var nämligen ett par under andra halvåret av 2000! Dom blev ihop under inspelningen av All the pretty horses. Sen tog det slut och efter det gick det mest utför. Tom Cruise, Matthew McConaughey och nu Javier Bardem. Bara oattraktiva killar. Riktiga losers. Stackars henne.

”I’m strong and opinionated. Those qualities brought me a lot of problems since I was a little girl in school, saying ’I don’t agree’ and fighting with the children. It’s part of my curiosity for life.”

Och min nyfikenhet driver mig till att beta av en hel del av hennes filmer. Det här ska bli intressant! Häng med mig på måndagarna så får vi se om hon blir en långkörare som Matt Damon och Ryan Gosling eller om jag ger upp i förtid som med Mads Mikkelsen. Första recensionen kommer om en timme.

Publicerat

FIFFI BLOGS OSCAR 2014

 

Publicerat

Svensk söndag: SVENSKA OSCARSVINNARE

När man tänker på svensk film och Oscarsgalan kommer man lätt in på Ingmar Bergman, Ingrid Bergman och Greta Garbo. Det känns väldigt mycket…dåtid.

Efter förra årets gala när Malik Bendjelloul vann en Oscar för Bästa dokumentär med Searching for Sugar Man kändes det så himla mycket att det är på tiden. Det är banne mig på tiden att en svensk film får pris och uppmärksamhet för precis som när Carolina Klüfts framgångar får ungdomar att vilja testa sjukamp eller rätt Let´s Dance-vinnare får kids att vilja dansa så ger en framgångsrik svensk film hela filmsverige en spark i baken – tror jag. Frågan är om inte mycket av den positiva energin som genomsyrade svensk film 2013 hade med Searching for Sugar Mans framgångar att göra.

Men idag tänkte jag faktiskt vinkla spotlighten litegrann åt ett annat håll, åt en man som faktiskt vunnit hela tre oscarsstatyetter och den senaste så sent som förra året.

Per Hallberg är en man som borde få en staty rest i Borgholm för sina insatser i filmvärlden (han är född där). Per Hallberg borde vara – och kanske är? – en jätteförebild för alla som kämpar för att kunna ha ett yrkesverksamt liv i ljudbranschen men han är också en doldis för allmänheten, för alla som inte nördar ner sig i film och Oscarsgalan.

Skyfall, The Bourne Ultimatum och Braveheart, tre storfilmer som väldigt många har sett och Per Hallberg har fått en Oscar för dessa tre filmer. Best Achievement in Sound Editing för dom två första, Best Achievement in Sound Effect Editing för den sista. Han var även nominerad för Face/Off 1998 men fick se sig slagen (kanske inte så oväntat) av Titanic.

Men när får man se honom i en TV-soffa pratandes om sitt jobb och sitt liv? Jag vill veta mer, han måste ju ha miljoners miljarders med historier att berätta. Eller inte. Men då vill jag veta det med. Jag vill bara inte att vi ska glömma att han finns, att han är svensk, att han är en superframgångsrik inom sitt område OCH att han är en trefaldig oscarsvinnare. Ingmar Bergman vann aldrig nån Oscar för Bästa regi. Glöm inte det.

[Bilden på Per Hallberg är lånad från chef.se. Klicka på länken för att läsa en trevlig intervju med honom.]