FILMÅRET 2011

Nu har det gått nästan ett år sedan jag summerade 2010-års filmer. Visst, jag har säkerligen missat några guldkorn men jag känner ändå att jag sett så pass många filmer från 2011 att jag har bra koll på läget.

Den här listan har inte så mycket med dom högst betygssatta filmerna att göra. Det finns filmer som fått toppbetyg som inte kvalar in på listan och det beror på att denna lista rangordnas med hjälp av dom tre M:en: magkänsla, mysighet och minnen. Filmer som sitter benfast i magen förtjänar en plats på listan och i år var det tajt som tusan om platserna och svårt att välja. Mycket svårare än förra året.

Uppdaterad 2015-08-01: Då det smugit sig in en film med ”fel” produktionsår i listan (Between 2 fires) så  är nummer 10 ändrad.

.

.

10. Crazy Stupid Love
(Regi: Glenn Ficarra och John Requa)

Romcoms är en klurig genre. I sina sämsta stunder är dom knappt tittbara, när dom är okej är dom extremt lättglömda och när det blir så på pricken kanonbra som här så kan jag inte göra annat än att klappa händerna som en crazy person.

.

.

 

9. Sleeping beauty
(Regi: Julia Leigh)

Den här småäckliga lilla konstiga filmen släpper mig inte, den gör inte det. Jag kan inte sluta tänka på den och såna filmer kan bara inte avfädas hur knepiga dom än är. Sleeping beauty är vacker som en målning av Zorn men twistad som Dali och slutet är så öppet att det uppmuntrar till en studiecirkel i ämnet.

.

.

 

http://static.guim.co.uk/sys-images/Guardian/Archive/Search/2011/5/12/1305206687055/We-Need-to-Talk-About-Kev-007.jpg

8. Vi måste prata om Kevin
(We need to talk about Kevin, Regi: Lynne Ramsay)

Nu börjar det kännas som en trend här, som att 2011 är dom karga effektlösa filmernas år och det är kanske sant, i alla fall på min lista. Effektfilmerna går bananas och blir så 3D-maffiga att dom slår över och blir tråkiga (med två undantag, se bubblarna) och istället blir det lilla det stora. Filmen om Kevin är hemsk på många sätt, jag vet inte om jag hittar en enda ljusglimt även om jag tar fram ficklampa och Mulle-lupp men med risk för att upprepa mig: måste allt vara så jävla tillrättalagt och perfekt hela tiden? Hur mycket och hårt vi än vill tro det, livet är inte som dom flestas facebook-status-uppdateringar och ibland är det skönt att se det – även på film.

.

.

 

7. En enkel till Antibes
(Regi: Richard Hobert)

Till dom som säger att all svensk film är ursprungen ur Katlas gap känns det skönt att kunna höja pekfingret i luften , dra det fram och tillbaka som nån svart Shi´onda-tjej i Jerry Springerpubliken och säga: No-no-no-no-noooooo, ni har feeeel! All svensk film är inte kass men det gäller kanske att göra samma sak med ”vår” film som med amerikansk, man måste se en hel del för att kunna plocka ut guldkornen. Richard Hoberts En enkel till Antibes ÄR ett guldkorn från 2011. Det är en jättemysig film med en gudabenådad Sven-Bertil Taube i huvudrollen och jag är ett levande bevis på att man inte behöver ha uppnått pensionsåldern för att uppskatta den.

.

.

 

6. Play
(Regi: Ruben Östlund)

Play är ingen enkel film att se. Play är ingen lätt film att tycka om. Play är en ögonöppnare, en känsloutlösare, en aggressionskatalysator, en jag-vill-sätta-upp-en-päronboll-i-taket-och-gå-bärsärk-på-den-med-mina-bara-händer. Play är också en svinbra film och Ruben Östlunds – hittills – bästa.

.

.

 

 

5. Midnatt i Paris
(Midnight in Paris, Regi: Woody Allen)

Jag har en liten inbyggd manual som jag går efter när jag ser feel-good-filmer, en liten mätare som bestämmer exakt HUR bra jag mår av filmen och HUR skönt det känns i kroppen efteråt och den manualen likställer jag med hemstompat potatismos. När jag äter riktigt hardcore-hemstompat mos så blir jag lycklig i magsäcken på ett sätt jag sällan blir av annan mat. Det blir varmt, det är snäll mat, inga riviga kryddor eller överdrivet flottigt, det är bara mättande och härligt och det är en känsla som håller i sig bra länge efter att måltiden är över. Midnatt i Paris är fullt jämförbar med en ganska stor portion av detta mos och utan att överdriva, även om man river i lite västerbottenost och gör moset i princip perfekt så håller filmen måttet.

.

.

 

4. 50/50
(Regi: Jonathan Levine)

Det är inte mycket till tjofaderittanfilmer på listan såhär långt och en cancerkomedi kanske inte heller kan klassas som en sådan även om den ÄR rolig. Att Will Reiser, killen som skrivit manus,  är verklighetens Joseph Gordon-Levitt gör absolut sitt till samt att Wills bästa kompis är just Seth Rogen. Detta kan vara förklaringen till att Seth Rogen fungerar i filmen och att jag inte stänger av när jag ser honom. Hur som helst så är det här en riktigt bra film på ALLA sätt.

.

.

 

3. The Woman
(Regi: Lucky McKee)

Fördelen med att göra filmårsbästalistor är att dom ibland måste omvärderas, förändras och rensas ut. Det funkar som vilken garderob som helst. När jag sammanfattade 2011 i mars 2012 hade jag inte sett The Woman, jag visste inte att den fanns. Nu är den sedd och den rockade min värld så pass att Crazy Stupid Love åkte ur listan och blev bubblare och The Woman får en välförtjänt bronsplakett. Jag förstår att det här inte är en film för alla, den är vidrig på många sätt men den är tankeväckande, speciellt ur genusperspektiv.

.

.

 

2. The skin I live in
(Regi: Pedro Almodovar)

När jag lämnade biografen efter att ha sett The skin I live in applåderandes och mitt sällskap tittade på mig som om jag kom från månen så förstod jag: jag har upplevt filmmagi! Det här är alldeles fantastiskt! Det var som om jag fått en blodtransfusion och istället för för nytt blod fått kylskåpskall Trocadero inskjutet i ådrorna. Pedro Almodovar har lyckats göra en film som är noll procent Almodovarsk men ändå hundra procent han och jag klappar händerna fortfarande. Och visslar lite. Och trummar lite. Och spelar låtsasdragspel, sådär som den där tjejen i Timoteij, hon som klinkar och drar i det där stackars instrumentet låten igenom fast det inte är nåt dragspel med alls och när dragspelet väl blir en del av musiken då slutar hon lira.

.

.

 

1. Drive
(Regi: Nicolas Winding Refn)

Då var vi då framme vid finalen, förstaplatsen, guldklockan, det stora diplomet, tulpanbuketten, pussen på munnen. Att Drive är 2011-års bästa film är en självklarhet för mig, ingen annan film har fått mig att gråta till förtexterna – vid omtitten!

Att Ryan Gosling kommer att bli en av dom största skådespelarna världen skådat är vi många som skriver under på, han är redan på väldigt god väg dit och att Carey Mulligan är den kvinnliga motsvarigheten är inte heller en överdrift. Drive är dansk-amerikansk perfektion på ett lågmält och ganska annorlunda sätt och jag är totalförförd. Det här är härligt, det är magiskt, det är spännande och suggestivt och som sagt, det där rosa typsnittet till förtexterna i kombination med Kavinskys musik är som en kärlekspil rätt in i hjärtat på mig. Jag däckar, småfåglar sjunger och allt är bara naaaajs!

Bubblare: Killer Joe, Rabies, Take shelterSenna, Moneyball, Huvudjägarna, Melancholia, The Innkeepers, Mission Impossible 4, Maktens män och  X-men First Class.

Andra filmbloggare som summerat 2011 är FlmrThe Velvet Café, Royale with cheese, AddepladdeFripps filmrevyer , Except Fear, Plox, Movies-Noir och Jojjenito.

20 svar på ”FILMÅRET 2011”

  1. Har för en gångs skull sett nästan hälften på listan som var intressant. Jag är lite smågrinig på mig själv att jag inte gillar Drive så mycket som alla andra, ska ta och vänta ett halvår eller så och se om den. Förhoppningsvis stiger den i aktning. Sleeping Beauty har jag inte släppt det går inte en dag utan att jag funderar en stund på filmen – märklig upplevelse.
    Nr 2, 5,6 och 10 ligger högt på min att se lista.

    1. filmitch:
      Intressant att du känner samma sak av Sleeping beauty. Vad är det med den filmen som är så speciellt? Jag kan inte sätta fingret på det, jag förstår det inte men jag låter det vara så. Det är bara att acceptera att filmen antagligen är ”bra”, dåliga filmer fastnar sällan på detta vis.

      Vad gäller Rabies så tror jag du kan finna den tämligen underhållande 🙂

  2. Kul lista Fiffi. Jag gillar dina tre M, jag försökte också välja favoritfilmer till min Top 10. Därav att Red State kom högre än filmerna på plats 11-15 tex.

    Men ditt andra M verkar inte ha fått så hög prio detta år?

    Jag imponeras av att du lyckades hålla ner listan till tio filmer, jag klarade inte av det! 🙂

    Jag har sett hälften av dina filmer och tre av dem ligger på min topplista också. Gött.

    Jag känner också att jag vill se om Drive och kolla av om den ska ligga än högre upp.

    Och tack för länkningen!

  3. Henke:
    Tackar! 🙂

    Menar du att det är lite av mysighets-M:et på lista? Jag tycker nog att flera av filmerna är mysiga. Anntibes-filmen, Midnatt i Paris är JÄTTEmysig, 50/50 är det absolut och Crazy Stupid Love är också det (bland annat).

    Men att hålla listan till tio filmer var verkligen INTE lätt. 2011 blev ett bra filmår, till slut. 🙂

  4. Sleeping Beauty var en drömsk, obehaglig och speciell upplevelse även för mig och känner nog ganska precis som ni där, även om den inte tog sig lika högt upp på min lista som här, men en av de mest speciella filmerna 2011.Den har den David Lynchiska ”vacker mardröm”-känslan och det var det som fick mig att se filmen, efter att ha sett den lika braiga trailern.

    Kul att du gjort samma iaktagelse som mig vad gäller Timoteij, haha!

    Drive – inget att tillägga där förutom att jag också mådde så där bra under förtexterna.

    Between 2 Fires måste jag ju kolla in! Den har gått mig obemärkt förbi.

    Det jag tar med mig mest är att jag måste se The Skin I Live In nu och inte vänta längre på denna favoritpotentiella rulle, samt att se om Sleeping Beauty någon deppig eller snarare glad kväll. 🙂

  5. Jo det var mysighets-M:et som jag alltid vill ha mer av. Det var inledningen på din lista som förskräckte! 🙂

    Men så var året 2011. Paris, 50/50 och CSL är mysiga, men 2011 var ett år med mörka, ”jobbiga” drama-thrillers. Jag har sannerligen många av dem på min egen lista.

    Men du, var har du Shame förresten? Shame on you!

    1. Henke:
      Shame är en bra film, riktigt bra till och med, men den fastnade inte i min mage så som dessa tio filmer och bubblarna gjorde. Tyvärr.

  6. Härligt med ytterligare en lista. Alltid lika kul och alltid lika trevligt att få bra tips på filmer man missat. Jag har sett 6 av dina 10 här och kommer helt klart att kolla upp de jag missat. Där jag blev mest peppad på Sleeping Beauty, har sneglat lite på den sedan tidigare men har alltid valt bort den i sista stund.

    Tack för länk också. 🙂

    1. Plox:
      Jag tycker absolut du ska försöka ta dig an Sleeping beauty. Det är ingen självklar film på något vis, den är udda, knepig, störd nästan men som redan sagt här ovan, den har verkligen naglat sig fast hos mig. Jag förstår den inte alls, kanske beror det på det?

      Vi hade ju dessutom rätt lika syn på topplaceringarna 🙂

  7. Intressant med en lista som stack av lite (bortsett från etta då kanske). Jag har ju inte sett enda av alla dessa filmer så jag har mycket att se fram emot 🙂

  8. Då har jag lagt upp min lista från 2011 och jag har bara två filmer på min lista som du har på din (exakt samma placeringar också). Det visar ju dock hur få filmer från 2011 som jag egentligen har gått igenom, speciellt när jag får in en film som The Hagover på listan…

    1. Simon:
      Om du snabbar sig som en pilsk iller så hinner du fixa en lista med dina favvisar från 1983, vi är ett gäng som ska lägga upp dessa imorgon. 😉

      Inget fel på The Hangover 🙂

        1. Simon:
          Det var just därför jag tipsade om 1983, lite med glimten i ögat. Tänkte att om du inte hade så många filmer från 2011, hur många skulle du då ha från 1983? 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.