INFÖR OSCARSGALAN: Bästa film

Nio filmer tävlar om en Oscar för Bästa film på söndag. Nio väldigt olika filmer, både när man ser till handling och till mina betyg.

Amour

(Mitt exakta betyg 3,0)

 

 

Argo

(Mitt exakta betyg 3,8)

 

 

Beasts of the southern wild

.
.

(Mitt exakta betyg 4,0)

 

 

 

Berättelsen om Pi

(Mitt exakta betyg 4,0)

 

 

Django Unchained

(Mitt exakta betyg 4,6)

 

 

Silver Linings Playbook (Du gör mig galen)

(Mitt exakta betyg 3,0)

 

 

Les Miserables

(Mitt exakta betyg 4,8)

 

 

Lincoln

(Mitt exakta betyg 1,7)

 

 

Zero dark thirty

(Mitt exakta betyg 4,8 och ja, jag vet, det finns ingen logik i att den här filmen fick en fyra och Les Misérabes en femma men ibland blir det så. Magkänslan liksom – och mängden tårar.)

 

Min vinnare: Jag hoppas att Oscarsjuryn vågar vara modiga och ge statyetten till Zero Dark Thirty.
Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa regi

Michael Haneke (Amour)

Att Michael Haneke skulle behöva bli 71 år gammal innan han fick sin första oscarsnominering känns ganska skumt. Han har gjort bra film i många år och för mig är Amour varken den bästa eller på långa vägar den mest intressanta men visst är han förtjänt av uppskattning och uppmärksamhet.

 

 

 

 

Ang Lee (Berättelsen om Pi)

Ang Lee nominerades i den här kategorin redan 2001 för Crouching Tiger Hidden Dragon och 2006 vann han för Brokeback Mountain. I år är han alltså nominerad för en film där en animerad tiger spelar huvudrollen. Jag vet inte om det känns helt rätt. Det är effektmakarna som ska premieras för det dom har gjort är alldeles obegripligt bra.

Ang Lee är blott 59 år gammal, en pojkvasker i dessa sammanhang. Han får fler chanser, han borde inte vinna för den här filmen..

 

 

 

 

David O Russell (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Blott 55 år gammal är han, denne regissör som oscarsnominerades för boxarfilmen The Fighter 2011 och nu är det dags igen. Lika obegriplig denna gång.

 

 

 

 

 

Steven Spielberg (Lincoln)

Det är knappt jag orkar lista alla Oscarsnomineringar denne regissör fått men rätt ska vara rätt. 1978 nominerades han för Närkontakt av tredje graden, 1982 för Jakten på den försvunna skatten, 1983 för E.T och 1986 för Purpurfärgen. 1994 vann han med Shindler´s List och 1999 med Rädda menige Ryan. 2006 nominerades han för München, förra året för War Horse och nu för Lincoln.

Herregud. Må denne man inte vinna. Inte för denna film. Och han blir 67 år i år.

 

 

 

 

 

 

Benh Zeitlin (Beasts of the southern wild)

Benh Zeitlin fyller 30 i år och bara DET är en bedrift. Han har tagit sig in bland åldermännen och han förtjänar att vara här (till skillnad mot ett par av dom andra som jag gärna skulle byta ut).

Beasts of the southern wild är hans första långfilm och det ska bli väldigt spännande att följa hans yrkesliv framöver.

 

 

Min vinnare: Eftersom jag räknade ut medelåldern i denna kategori förra året och det även detta år är en rent gubbavälde (trots att 2012-års  solklart bästa regissör är kvinna och heter Kathryn Bigelow) så har jag räknat även i år. 56,4 är medelåldern i år jämfört med 62,2 förra året. Heja Benh Zeitlin! Jag hejar på dig!
Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa kvinnliga huvudroll

Jessica Chastain (Zero Dark Thirty)

CIA-agenten Maya känns i Jessica Chastains gestaltning både som en mänsklig och en omänsklig kvinna. Jag kan bara anta att det är precis så verklighetens Maya är, Maya som finns men som heter nåt annat och som fortfarande jobbar kvar inom organisationen.

Ibland är det enkla det svåra och Jessica Chastain lyckas med minimala medel få oss som ser filmen att förstå hur hon känner. Snyggt gjort. Imponerande. En oscarsvinnare? Ja, kanske.

Förra året fick hon en nominering för Bästa kvinnliga biroll för filmen Niceville/The Help men vann inte.

 

 

 

Jennifer Lawrence (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Som den unga ledsna och trasiga Tiffany har Jennifer Lawrence ännu en gång gjort ett fint avtryck på filmduken. I ett trovärdigt samspel med Bradley Cooper lyckas hon maximera sin roll och visst gör hon det bra, visst tusan gör hon det men hon borde inte kunna vinna, inte om logiken får bestämma.

Jennifer Lawrence nominerades för sin roll i Winter´s Bone 2011.

 

 

 

Emmanuelle Riva (Amour)

Emmanuelle Riva är född 1927 och hon hennes skådespelarkarriär började redan i slutet på 50-talet. Ingen kommer bua om hon får en Oscar för sin roll som den åldrade och sjuka Anne och kanske vore det rättvist ur många synvinklar. Det är ingen lätt roll, hon vänder ut och in på sig själv och trots att filmen inte är någon favorit för mig så kan jag mycket väl se storheten i hennes agerande.

 

 

 

Quvenzhané Wallis (Beasts of the southern wild)

Motsatsen till Emmanuelle Riva måste bli denna lilla tjej, motsatsen på ALLA sätt och vis. Quvenzhané Wallis är född 2003 och rollen som Hushpuppy är hennes första. Självklart är det inte den sista, hon är som klippt och skuren för att bli skådespelare även när hon ”blir stor” och senare i år kommer vi få se henne i Twelve years a slave, Steve McQueens nya film (efter Shame)  där hon spelar mot Michael Fassbender och Brad Pitt.

Hon är grym men jag tycker inte hon bör få en Oscar, inte i år.

 

 

 

Naomi Watts (The Impossible)

Naomi Watts spelar thailandsturisten Maria som hamnar mitt i tsunamikatastrofen tillsammans med sin familj. The Impossible är en gripande film och Watts är svinbra.

2003 nominerades hon för sin roll i 21 gram och blev hon inte ens nominerad för sin roll i Mullholland Drive så vetetusan om hon har en chans nu.

Min vinnare: Jag HOPPAS att Jessica Chastain vinner!

 
Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa manliga huvudroll

Bradley Cooper (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Den här nomineringen är lika otippad och lika kul som att  Melissa McCarthy blev nominerad för Bridesmaids i fjol.

Startfältet är sjukt starkt och det finns absolut ingenting som tyder på att Bradley Cooper kommer gå hem med en guldgubbe under armen men nånstans spelar det nog honom ingen roll. Han har visat att han förtjänar mer cred för sin talang än han hittills fått, en talang som många trott enbart är hans blå ögon och bländvita leende. Okej, han är skitsnygg även när han joggar iklädd soppåse men han är MER än det.

 

 

Daniel Day-Lewis (Lincoln)

Att jag kommer sucka högt om Daniel Day-Lewis vinner innebär inte att han inte förtjänar det, det innebär bara att det är gäspans förväntat.

Han är sjukligt porträttlik president Abraham Lincoln och tacksamt lågmäld i sin framtoning men likväl, han är Daniel Day-Lewis, mannen som bara kravlar fram när det osar storfilm och garanterad oscarsnominering.

 

 

 

Hugh Jackman (Les Miserables)

Här är en man som kämpat hårt för att ”komma i karaktär”. Han måste ha gått ner många många kilon för att passa in i scenerna som den utmärglade sjungande fången Jean Valjean.

Hallå! Detta är Wolverine! Kom igen, Wolverine!!

 

 

 

 

Joaquin Phoenix (The Master)

Joaquin Phoenix ser alltid ut som Joaquin Phoenix, ändå är han en filmisk kameleont. Här är han avmagrad, kutryggad, munnen ser ut att vara halvsidesbedövad och han är så bra, så bra, så BRAAAA!

 

 

Denzel Washington (Flight)

Det är ingen enkel roll att spela missbrukarpilot men Denzel Washington klarar det fint. Dock borde han inte ha en chans på vinst i det här sammanhanget. Dessutom tycker jag hans plats borde ha överlåtits till John Hawkes i The Sessions/Mitt längtande hjärta.

Min vinnare: Jag hoppas på Hugh Jackman men tror på Daniel Day-Lewis.

 
Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa kvinnliga biroll

Amy Adams (The Master)

Det är kanske lätt att vara bra med Joaquin Phoenix och Philip Seymour Hoffman som motskådespelare men det är banne mig inte enkelt att glänsa. Amy Adams gör sitt absolut bästa när hon spelar frun till sektledaren Lancaster Dodd men glänser som en oscarvinnare tycker jag inte att hon gör.

 

 

Sally Field (Lincoln)

Hon är ju så jäkla rar, Sally Field. Det går inte att tycka illa om henne, det går heller inte att skriva nåt illa om henne.

Visst är hon bra i Lincoln, hon är ju Sally Field, men hon är fortfarande bara Sally Field fast i gamla kläder.

1980 vann hos en Oscar för sin roll i Norma Rae och 1985 för En plats i mitt hjärta. Självklart tycker jag att hon borde fått åtminstone en liiiiten guldgubbe för roll som mamma till Forrest Gump men livet är inte rättvist och inte heller filmvärlden.

 

 

Anne Hathaway (Les misérables)

Scenen när Anne Hathaway som den fattiga franska flickan Fantine sjunger I dreamed a dream kommer gå till filmhistorien som en såndär magisk filmscen likt när E.T sitter i cykelkorgen och Elliot cyklar med månen som bakgrund. Det finns ingen skådespelare i året startfält som förtjänar en Oscar mer än hon. Jag är golvad.

Anne Hathaway var nominerad för en Oscar 2009 för sin roll i Rachel Getting Married, en roll som även den krävde en mycket tveksam kortklippt frisyr. Hon vann inte då men nu jäklar, nu SKA hon vinna!

 

 

Helen Hunt (The Sessions/Mitt längtande hjärta)

En visserligen välförtjänt nominering men WHAT THE FUCK, varför har inte filmen FLER nomineringar? Varför är inte John Hawkes nominerad som Bästa manliga huvudroll? Varför är inte filmen nominerad som Bästa film?

Att Helen Hunt är nominerad beror antagligen på att hon visar sig helnaken flera gånger i filmen, hon är således modig. Klart hon är. Hon ÄR modig. Hela filmen är modig – och JÄTTEFIN!


 

Jacki Weaver (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Vad är det med den här damen, hon kryper liksom fram ur skuggorna när det vankas Oscars och sen kryper hon tillbaka igen.

Hon är jättebra på det hon gör men hennes roll som mamma till Bradley Cooper och fru till Robert De Niro borde inte anses som så pass bra att hon har den minsta chans att vinna. I mina ögon borde hon inte ens ha blivit nominerad. Men det känns som ett svagt startfält i år med endast EN mycket lysande stjärna.

Min vinnare: ANNE HATHAWAAAAAAAAYYYY!!!

 

Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa manliga biroll

Nu börjar den där knasiga veckan på bloggen, den som är julafton för alla som älskar att goffa ner sig i oscarsnominerade filmer och skådespelare i spänd förväntan inför söndagens spektakel. Temat Veckans klassiker får alltså stå över en vecka.

Varje dag den här veckan kommer en ny kategori att presenteras på bloggen och idag börjar jag med Bästa manliga biroll. Sist i varje inlägg kommer jag att skriva vem som jag hoppas se som vinnare om det mot förmodan inte har framgått i texten innan.

 

Alan Arkin (Argo)

Här är mannen som har gett uttrycket Ar-go fuck yourself ett ansikte.

79 år gammal kan man tycka att han förtjänar en Oscar för lång och trogen tjänst men jag hoppas att det inte blir i år. Arkin har skådespelat sen i början på 60-talet, han har gjort massvis av bra rollprestationer i mängder av bra filmer men för mig förblir han farfar i Little Miss Sunshine, en roll han vann en Oscar för 2007.

 

Robert De Niro (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Den här mannen är nominerad för sin roll som pappa till Bradley Cooper med psykiska problem. Robert De Niro visar än en gång upp sitt bristfälliga register och fortsätter grumpa sig igenom ännu en roll. Vad han har i den här kategorin att göra förstår jag inte.

De Niro har inte vunnit en Oscar sedan 1980 och då för Tjuren från Bronx. 1974 vann han för sin roll som Vito Corleone i Gudfadern II. Det räcker.

 

 

Philip Seymour Hoffman (The Master)

I mina ögon är Philip Seymour Hoffman alltid en vinnare. I The Master spelar han Lancaster Dodd, jordens slemhög och vem kan göra det bättre än han?

2005 vann han en Oscar för sin rolltolkning av Truman Capote i filmen Capote och vilket annat år som helst skulle han kunna vinna för The Master. Men inte i år.

Annars är det bästa med den här mannen att han är född 1967. Han har många år kvar inom det här yrket, många roller kvar att spela. Mums tycker jag.

 

 

 

Tommy Lee Jones (Lincoln)

Hahahaha. Det går alltså att få en oscarnominering bara man sätter på sig en missklädsam cancerperuk.

Tommy Lee Jones vann en Oscar 1994 för sin roll som polis i Jagad, han har varit tusen gånger bättre än han är i Lincoln många gånger i sitt liv. Om det går att köpa sig nomineringar så misstänker jag att människorna bakom Lincoln öppnat plånboken bigtajm i år.

 

Christoph Waltz (Django unchained)

Nu så. Nu snackar vi välförtjänt Oscarsnominering och en SOLKLAR vinst i min bok.

Christoph Waltz äger varenda scen han är med i i Django Unchained, han utskåpar samtliga, det är en njutning att beskåda hans skådespeleri.

2009 vann han en Oscar för sin roll i Inglorious Basterds och det vore väl själva faaaan om han inte knep en i år också för sitt porträtt av Dr King Schultz.

Min vinnare: Christoph Waltz. Hundra procent!

Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.


DU GÖR MIG GALEN!

Ja det gör du, du gör mig GALEN, du din jäkla skittitel!

Den är hemsk, det är en dyngdålig ”översättning” av Silver Linings Playbook, en titel som faktiskt syftar till att se det positiva i allt som händer, ”Every cloud has a silver lining”. Du gör mig galen! syftar snarare på den psykiska ohälsa som filmens huvudperson Pat (Bradley Cooper) uppvisar, något som gör hans närmsta omgivning….galen.

Att titeln dessutom gör filmen genremissvisande är också olyckligt då det knappast går att se filmen som nåt annat än en ordinär romcom, vilket det INTE är. Ett ganska svart drama, visserligen med komiska inslag och även en smula romantik, men nån romcom är det banne mig inte (och ja, jag vet att jag skrev om detta även i gårdagens fredagsfemma men det RETAR MIG!!)

Bradley Cooper har ÄNTLIGEN fått en roll värd namnet att bita i, något som kan visa världen att han faktiskt kan agera på andra sätt än bara genom sina knallblå ögon, sitt kritvita garnityr och tillsammans med en handfull bakfulla polare nånstans i världen. Här är han alltså Pat, en lärare som kom hem en dag och såg sin fru Nikki naken i duschen ihop med skolans skallige historielärare. Han fick spel kan man säga. Tokspel. Han gav sig på fruns älskare, slog nästan ihjäl honom och istället för fängelse fick han psykiatrisk vård. Åtta månader senare blir han hämtad av sin mamma (Jacki Weaver) som beslutat sig för att ta hem honom, dock utan att berätta det för sin man, Pats pappa (Robert DeNiro).

Jag tänker inte berätta så mycket mer om handlingen än det självklara, att det kommer in en tjej i Pats liv: Tiffany (Jennifer Lawrence). När, var, hur och varför får du se när du ser filmen, det blir bäst så.

Det finaste med filmen är att Bradley Cooper och Jennifer Lawrence funkar så jättebra ihop. Jag gillar dom båda som tusan även om jag kanske inte tycker att rollen som Tiffany är värd en oscarsnominering. Sen tycker jag att filmen är onödigt lång, den hade mått bra av att klippas ner en kvart. Jag tror nämligen att den långa speltiden gör att filmen känns så ojämn. Den står och stampar nånstans i mitten, det händer liksom ingenting.

Om filmens andemening är att vi som tittar ska ifrågasätta vad ordet ”normal” betyder eller om vi bara ska börja jogga iklädda svarta sopsäckar det vet jag inte. Kanske både och. Kanske ska vi bara bli underhållna för stunden? Det blev jag i alla fall.

MITT LÄNGTANDE HJÄRTA

Jag växte upp i ett gult hus väldigt nära en stor väg. Ett stenkast från vårt hus låg ett hem för gravt handikappade och svårt utvecklingsstörda.

Under vårarna och somrarna gick vårdare dagligen förbi vårt hus dragandes på sängar i vilka det låg människor som i min lilla värld var grönsaker. Jag stod vid staketet en knapp tvärhand hög och tittade med stora ögon på följet som gick förbi och förstod inte riktigt meningen med dessa promenader. Det rasslade om sängarna, personalen pratade sparsamt med varandra, jag såg en del dreggel från munnar som inte rörde sig  och jag förstod att dom skulle ”ta en sväng på stan”, men av vilken anledning? Vem kom på idén? Det fanns inte i min världsbild att det skulle kunna ha varit någon av dom sängliggande människorna.

När Mark O’Brien var sex år (1955) fick han polio och blev efter det förlamad från nacken och nedåt. Just det, kroppen blev förlamad, inte huvudet. Så liggandes i nåt som kallas järnlunga (en föregångare till respiratorn) lyckades han ta sig genom skolan och vidare studier på Berkeley för att sedan bli journalist, poet och författare. Den här filmen handlar om honom och om hans längtan efter att som 38-åring få uppleva sex med en kvinna för första gången och den är baserad på en essä han skrivit som heter ”On Seeing a Sex Surrogate”.

Marks kropp fungerade inte alls bortsett från en liten detalj i sammanhanget – hans penis. Å andra sidan var det inte en liten detalj heller vad jag förstår utan en väl fungerande och STOR sådan. Filmens Mark spelas av John Hawkes, en man som jag i film efter film fascineras av. Han tar inte stor plats i medier, han är ganska spenslig och anskrämlig rent utseendemässigt men han har något magiskt över sig när det kommer till skådespeleri. Han når ut, hans ögon lyser, alltså, jag blir stum av beundran. Helen Hunt är oscarsnominerad för sin roll som sexterapeuten Cheryl som ska hjälpa Mark att uppfylla sina fysiska drömmar och hon är bra, tillsammans ger dom mig inget mindre än ståpäls på armarna.

Dom invändningar jag har mot filmen är inte många. Jag tror jag kan räkna till EN. Som vanligt visas kvinnan naken i scen efter scen men inte så mycket som en glimt av Marks kön och nej, jag ser det inte som ett självändamål att se nakna män på film men just i den här filmen hade det funkat, det hade behövts. Filmen är modig, den är vågad och den är väldigt närgången på många plan och just därför blir det lite tokigt när en av dom viktigaste beståndsdelarna i filmen ska ”gömmas”. Mark gestaltas som lite av en Ken-docka, en Ken-docka han uppenbarligen inte är och inte vill vara. Men bortsett från detta så är filmen bara SÅ himla jättefin.

Hans längtande hjärta gör mig ledsen. Det sätter igång tankar i knoppen som visserligen är bra och antagligen välbehövliga men det är jobbigt. Tårarna rinner och jag tänker på hur utlämnande ett liv som Marks är. Hur lite kontroll han har över sitt eget liv, på vad han vill göra, på drömmar och hur han ska nå dit. Min stora fasa i livet är att bli beroende av andra för min överlevnad, jag får fan panik när jag tänker på det och där ligger Mark intryckt i en metallkonstruktion som håller honom vid liv och skriver kärleksdikter. Han är mer man än många män med fungerande ben och jag inser lite ledsamt att med den här svenska titeln så är det inte många macholassetyper som kommer hitta till biografen, se filmen och fatta grejen.

Jag ser mig själv där vid staketet. Jag viftar bort det nästanvita håret från ansiktet, känner lukten av en lastbil som dånar förbi och där, där på andra sidan gatan kommer dom skallrande sängarna. Där under den ljusgula landstingsfilten kanske han låg, han som var byhålans Mark O´Brien? Han som alldeles klar i knoppen, alldeles öppen i sinnet, alldeles vis i hjärtat ville bli nedrullad till centrum för att vidga sina vyer och uppleva livet, det liv som var hans.

Undrar vem som var den riktiga grönsaken. Jag eller han?

Henke på Fripps filmrevyer har också sett filmen, hoppa hit för att läsa hans recension och Movies-Noirs dito hittar du här.

THE MASTER

The Master är ingen lätt film att förstå sig på, det är lika bra att jag skriver det på en gång. Jag tänker inte ens låtsas att jag fattar.

En del såna här knas-kluriga filmer biter sig fast i mig och jag kan inte sluta tänka på historien men The Master fungerade annorlunda. På väg hem från biografen är mat det enda jag tänker på. Jag tycker nämligen att The Master är uppbyggd som en trerätters middag.

Till förrätt fick jag en desillusionerad, sexfixerad, alkoholberoende och till synes avsmalnad (och sjuk?) Freddie Quell (Joaquin Phoenix) som ligger och torrjuckar mot en gigantisk kvinna gjord av sand. Det klinketiklonkas av nån snäll men freebejsande xylofonjazz i bakgrunden och jag får känslan av att musiken vill få mig i rätt stämning. Den vill få mig att förstå att det här är en intelligent film, en intellektuell film till och med.  Den utvalda drycken till Quell-toasten är nån häxblandning av allsköns flytande vätska som Giftinformationscentralen skulle vråla NOOOOOO bara dom visste att den ens existerade. Vad är det han dricker? Bensin? Lut? Aceton? En blandning av dessa tre?

Till huvudrätt serveras Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman), en redig köttbit med stekgrad rare. En stor man, en ledare för Sekten, en mästare om man så vill. Han kan det här med retorik, han vet att ta plats – och att få den – och trots att den inte är speciellt god den där jättebiffen så vill jag ha mer. Såsen sköter frugan Peggy om (Amy Adams) och den läggs inte på tallrik utan i handfat.

Desserten The Master serveras kall och smaklös av regissören och manusförfattaren Paul Thomas Anderson. Han presenterar den som något mustigt, något matigt, något smart och gott men det smakar…ingenting. Jag går från den där två-och-en-halvtimmeslånga middagen med en smak av oblat i munnen. Inte det minsta irriterad men heller inte uppfylld av något. Hela upplevelsen kan inte ens beskrivas som knepig den bara…var.

Som i alla filmer av denne man osar det av oförlösta sexuella känslor och nedtryckta aggressioner och jämför jag med filmer som There will be blood, Boogie Nights och Punch Drunk Love så gör The Master inte mig besviken. Om jag däremot fotar den här middagen, plastar in den som om den skulle presenteras utanför en turistfälletaverna i Chania och sedan jämför med Magnolia, den filmiska motsvarigheten till Nobelmiddagen i bufféform, ja då vill jag måla mig blå i ansiktet, sträcka armarna mot luften och kanske inte skrika FREEEDOOOOM men väl VAAAD HÄÄÄÄÄÄNDE???

Att Joaquin Phoenix, Philips Seymour Hoffman och Amy Adams är nominerade för skådespelarpriser på Oscarsgalan är helt och hållet välförtjänt, precis som att filmen och regissören inte är det. Det är förvånande och imponerade vad dessa tre skådespelare har lyckats göra med dom givna ingredienserna, att Paul Thomas Anderson glömt kryddburkarna hemma är liksom hans problem.

BEASTS OF THE SOUTHERN WILD

Badabing! Jag älskar filmens första fem minutrar. Älskar dom! Jag älskar dom så mycket att jag får armsvett och hjärtklappning och jag vill göra raketen med fötter och händer men jag lägger band på mig själv för hur skulle det se ut? Göra raketen på en biograf? Jag skulle typ hata mig själv efteråt. Jag skulle behöva skriva om mig själv, ge en offentlig ursäkt och aldrig mer kunna gnälla på folk som äter baconchips med öppen mun. Så jag avstår men det är ju ingenting som hindrar att jag gör raketen ändå, i tankarna, i hemlighet.

Alltså, dom första fem… Musiken försätter mig nästan i trans, min trötta skalle får välbehövlig vila när jag nästan på ett hypnotiskt sätt faller rätt in i historien om 6-åriga Hushpuppy (Quvenzhané Wallis) som bor med sin sjuke pappa Wink (Dwight Henry) på en ö nånstans i den amerikanska södern. Jag lyckas hålla mig kvar i den känslan i princip filmen igenom. Jag gillar stämningen, jag tycker det funkar fint med Hushpuppys berättarröst, musiken hjälper till att göra filmen till något som mest kan liknas vid bildsatt poesi eller konstnärlig dokumentär om man så vill.

Efter att bara ha gjort tre kortfilmer är regissören Benh Zeitlin nu oscarsnominerad för den här filmen. Betänk då att regissörerna till tre av årets största OCH bästa filmer inte är det (Kathryn Bigelow-Zero Dark Thirty, Tom Hooper-Les Misérables och Quentin Tarantino-Django Unchained), betänk också att i mina ögon – innan jag såg den här filmen – så är det bara Ang Lee av dom utvalda som verkligen förtjänar en nominering. Jag tar tillbaka det och jag tar tillbaka det med glädje.  Benh Zeitlin förtjänar sin.

Med endast 1,8 miljoner dollar i budget har Zeitlin återigen bevisat tesen att bra idéer inte behöver kosta en massa pengar. Det går att göra ”billig” film som blir väldigt bra. Kreativitet är gratis, likaså begåvning vilket den lilla debutanten Quvenzhané Wallis visar med bravur och fick en Oscarsnominering för Bästa kvinnliga huvudroll som ett brev på posten. I augusti fyller hon tio, kanske med en Oscarsstatyett på hedersplats i bokhyllan. Vem vet?

TÄVLING: Vem vinner Oscars 2013?

Det här är en av dom roligaste grejerna med hela bloggen tycker jag, den årliga gissa-rätt-vinnare-på-Oscarsgalan-tävlingen.

Söndagen den 24:e februari går Oscarsgalan av stapeln, jag kommer att liveblogga hela natten och tävlingen är öppen fram till midnatt den 24:e.

Det du behöver göra är detta: gissa vinnarna i kategorierna nedan, skicka svaren till fiffi@fiffisfilmtajm.se och märk mejlet med Oscars. Den som snabbast lyckats pricka in flest rätta gissningar vinner ett av mig noga utvalt filmpaket med fem filmer som på ett eller annat sätt anknyter till galan: The King´s speech, Nyckeln till frihet (Blu-ray), Rain man, Transformers 3: Dark of the moon och Braveheart.

I år finns det även en extragissning som lyder: Vinner Searching for Sugar Man en Oscar eller inte? Ja eller nej. Denna frågan är utom tävlan, det är bara jag som är nyfiken.

Gnugga geniknölarna nu. Gissar du med hjärnan eller hjärtat? Lycka till!

 

Bästa film:

Amour

Argo

Beasts of the southern wild

Berättelsen om Pi

Django unchained

Silver Linings Playbook (Du gör mig galen )

Les Miserables

Lincoln

Zero dark thirty

.

Regi:

Michael Haneke (Amour)

Ang Lee (Berättelsen om Pi)

David O Russell (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Steven Spielberg (Lincoln)

Benh Zeitlin (Beasts of the southern wild)

.

Kvinnlig huvudroll:

Jessica Chastain (Zero dark thirty)

Jennifer Lawrence (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Emmanuelle Riva (Amour)

Quvenzhané Wallis (Beasts of the southern wild)

Naomi Watts (The impossible)

.

Manlig huvudroll:

Bradley Cooper (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Daniel Day-Lewis (Lincoln)

Hugh Jackman (Les Miserables)

Joaquin Phoenix (The Master)

Denzel Washington (Flight)

.

Kvinnlig biroll:

Amy Adams (The master)

Sally Field (Lincoln)

Anne Hathaway (Les miserables)

Helen Hunt (Mitt längtande hjärta)

Jacki Weaver (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

.

Manlig biroll:

Alan Arkin (Argo)

Robert De Niro (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Philip Seymour Hoffman (The Master)

Tommy Lee Jones (Lincoln)

Christoph Waltz (Django unchained)

.

Icke-engelskspråkig:

Amour (Österrike)

A royal affair (Danmark)

Kon-tiki (Norge)

No (Chile)

War witch (Kanada)

 

LINCOLN

Det var en gång en liten film om en fyrfota krigshjälte, en film som var så fruktansvärt dålig att jag lyckades tappa all form av tro på min forna favoritregissör. Nu vill det så illa att det var en gång inte var speciellt länge sedan och jag har inte hunnit glömma den där heroiska pållen än. Den sura eftersmaken sitter liksom fortfarande kvar och det är inge vidare i nuläget.

Det är alltså dags att svälja hårt igen för självklart har Steven Spielberg värkt ur sig ännu en film som – på pappret – känns totalt ointressant. Hey, det är ju oscarstider, då ploppar dom historiska, politiska, aslånga filmerna upp som champinjoner på en bit frigolit och vissa av dessa filmer lockar mig lika mycket som en rotfyllning utan bedövning. Men som i alla situationer har jag ett val. Jag kan antingen strunta i att se filmen eller köpa med mig en bitring och knalla iväg till biografen. Nu är inte jag någon som räds svåra val så jag har alltså sett Lincoln. Hela Lincoln. Hur gick det då med bitringen? Behövdes den? Svar: Ja – och nej.

Filmen tar sin börjar i ett gyttrigt inbördeskrig där Abraham Lincoln (Daniel Day-Lewis) lugnt och metodiskt ”intervjuar” soldaterna, svarta som vita. Direkt får jag känsla av att Lincoln är en snäll man och det utan att nåt av värde egentligen blir sagt. Filmen travar (häpp!) sedan på i ett pratigt, mörkt och långsamt tempo och den går ut på att skildra hur Lincoln fick igenom Emancipationsförklaringen, den som såsmåningom möjliggjorde det trettonde tillägget till USA:s konstitution och som i sin tur ledde till att slaveriet avskaffades.

Självklart är det här en viktig del i USA´s historia, Abraham Lincoln är givetvis en viktig man på många sätt och bara DÄR har Lincoln dragit om War Horse i existensberättigande. Att filmen är så tråkig att jag håller på att förtvina i min egen leda är en annan femma.

Daniel Day-Lewis porträtterar Lincoln på ett sätt jag inte kan annat än beundra men jag beundrar det endast utseendemässigt. Varken Lincoln som filmkaraktär eller Day-Lewis som skådespelare har förmågan att snudda mig med sina tentakler och jag sitter där och känner mig som en uttråkad isbit. Sally Field är oscarsnominerad för sin roll som Mary Todd Lincoln, frugan och The First Lady och hon är som alltid bra precis som Joseph Gordon-Levitt som spelar Robert Lincoln, en av parets fyra söner. Men det roligaste av allt är att se James Spader som Bilbo, advokat W.N Bilbo alltså.

Nåja. Inte fullt så dåligt som jag hade trott men ett sömnpiller från 2012 som endast Hobbit kan jämföra sig med.

FLIGHT

Om man ser planschen med Denzel Washington i flygkaptensuniform, läser det finstilta och ser att Robert Zemeckis regisserat, köper en biobiljett och tror sig få se en actionfilm, ja då kommer man bli grymt besviken. Flight handlar nämligen inte om nån spännande flygplanskapning, inte ens om nåt annat fränt, Flight handlar om nåt helt annat: alkoholism.

Whip Whitaker (Denzel Washington) vaknar bakfull i en bred säng bredvid en naken och för honom någorlunda okänd kvinna när telefonen ringer. Två timmar senare ska han vara på jobbet. Bredvid sängen står en urdrucken vodkaflaska. Urdrucken? Kanske finns det en droppe eller två på botten. Whip provar, sätter flaskan till munnen och hoppas. Sen drar han en lina och åker till jobbet.

Att vara alkis, gå till jobbet och ha ansvar för ett fullsmockat flygplan är en inte direkt klockren kombo. En dag går det helt enkelt åt helvete. Planet kraschar och även om Whip lyckas landa planet på ett mirakulöst snyggt sätt så kan det mycket väl ha varit hans fel att det sket sig från början.

Jag har sett att det skrivits en del om själva kraschen, om att det är den mest trovärdigt filmade flygkraschen någonsin. Jag tycker fortfarande att den i Alive är jobbigaste och att det finns en handfull flygscener som är minst lika bra som denna men visst är det otäckt och visst är det snygg gjort. Denzel Washington i rollen som Whip är bra, inget snack om saken, men om han är SÅ bra att han förtjänar en oscarsnominering för Bästa huvudroll, nej, det tycker jag inte. För mig är han en trasig Denzel, en full Denzel, en Denzel som gör sitt jobb, han är inte Whip Whitaker.

Den delen av filmen som jag har svårast för är John Goodmans entré som nån överspelande knarklangare. Jag antar att han ska fungera som nån slags comic relief med sin tjommighet, sin tjocka mage, sin fula skjorta men jag blir bara trött. När han kommer till sjukhuset och dom ledsna stråkarna utbyts i ett huj mot en trumelitrum-trummande gladsång, alltså, näääää. Det behövs inte fniss. Det är inte den typen av film. Kunde Robert Zemeckis inte bara lita på grundhistorien? Tänk om Luis Mandoki hade slängt in ett musikalnummer i When a man loves a woman? Vilken vidrig tanke.

Som helhet är Flight en bra film, sevärd och välgjord men på tok för lång. 138 minuter är minst en halvtimme för mycket.

Vinnarna på Oscarsgalan 2013

Bästa film:

Amour

Argo

Beasts of the southern wild

Berättelsen om Pi

Django unchained

Silver Linings Playbook (Du gör mig galen )

Les Miserables

Lincoln

Zero dark thirty

.

Regi:

Michael Haneke (Amour)

Ang Lee (Berättelsen om Pi)

David O Russell (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Steven Spielberg (Lincoln)

Benh Zeitlin (Beasts of the southern wild)

.

Kvinnlig huvudroll:

Jessica Chastain (Zero dark thirty)

Jennifer Lawrence (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Emmanuelle Riva (Amour)

Quvenzhané Wallis (Beasts of the southern wild)

Naomi Watts (The impossible)

.

Manlig huvudroll:

Bradley Cooper (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Daniel Day-Lewis (Lincoln)

Hugh Jackman (Les Miserables)

Joaquin Phoenix (The Master)

Denzel Washington (Flight)

.

Kvinnlig biroll:

Amy Adams (The master)

Sally Field (Lincoln)

Anne Hathaway (Les miserables)

Helen Hunt (Mitt längtande hjärta)

Jacki Weaver (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

.

Manlig biroll:

Alan Arkin (Argo)

Robert De Niro (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Philip Seymour Hoffman (The Master)

Tommy Lee Jones (Lincoln)

Christoph Waltz (Django unchained)

.

Icke-engelskspråkig:

Amour (Österrike)

A royal affair (Danmark)

Kon-tiki (Norge)

No (Chile)

War witch (Kanada)

.

Dokumentär:

Searching for Sugarman

5 broken cameras

The gatekeepers

How to survive a plague

The invisible war

.

Animerad:

Frankenweenie

Piraterna

ParaNorman

Modig (Brave)

Röjar-Ralf

.

Bästa manus:

Amour

Django unchained

Flight

Moonrise kingdom

Zero dark thirty

.

Manus efter förlaga:

Argo

Beasts of the southern wild

Berättelsen om Pi

Silver Linings Playbook (Du gör mig galen)

Lincoln