TV-SERIEN THE ACT VS DOKUMENTÄREN GYPSY´S REVENGE

Dee Dee Blanchard föddes i Louisiana 1967 och 24 år senare träffar hon 17-årige Rod Blanchard och blir snabbt gravid. Dom gifter sig men blott tre månader efter bröllopet lämnar Rod den lilla familjen. Han har kommit på att han inte älskar sin fru men han är villig att göra allt för att finnas där för sin lilla dotter Gypsy Rose. Dee Dee ser till att få pengarna hon har rätt till men att Rod skulle få träffa sin dotter, nja, inte en chans.

Gypsy Rose blir Dee Dees allt och där är början på en mamma-dotter-relation som är en av dom mer twistade i (film)historien.

På HBO kan du se TV-serien The Act med Patricia Arquette i rollen som Dee Dee och Joey King som Gypsy, åtta avsnitt som berättar den makabra historien som nystades upp via ett facebookinlägg. ”The Bitch is dead” stod det och det var publicerat på Dee Dee och Gypsys gemensamma facebooksida. Grannarna såg inlägget och blev oroliga. Vad är det som hänt? Vem är död? Att det dyker upp ännu ett inlägg där det beskrivs att mamman är död och att dottern blivit våldtagen gör inte saken bättre. Polisen tillkallas, såklart, och så småningom hittas mamman knivmördad i sin säng.

Gypsy har en muskelsjukdom som gör henne rullstolsburen. Hon har leukemi och epilepsi. Hon äter via en sond rätt in i magen. Hon har problem med tänder, hon har inget hår, hon äter mängder med medicin, tål inte socker, ser ut och pratar som en 4-åring fast hon är tonåring. Det var mycket med Gypsy som inte var friskt men det sjukaste med henne var inte hon själv, det var hennes mamma.

I dokumentären Gypsy´s Revenge (går att se på Dplay) får man dyka ner i detta helvete och regissören och manusförfattaren Jesse Vile lyckas faktiskt berätta precis lika mycket på 88 minuter som TV-serien behöver nästan åtta timmar på sig för att klara.

I mitt tycke är det historien i sig som är den intressanta och även om både Patricia Arquette och Joey King är suveräna i sina roller är det inte förrän jag ser dokumentären som jag inser exakt HUR bra dom är. Framförallt Joey King ska ha alla guldstjärnor som finns för hon gör verkligen Gypsy hundraprocent porträttlik, både utseendemässigt och röstmässigt. Hon har en MYCKET speciell röst och den kan inte vara lätt att lära sig om man inte pratar på det viset i normala fall.

Historien om Gypsy är av en sådan art att den bevisar att verkligheten överträffar dikten. Det skulle inte gå att hitta på ett sånt här filmmanus, ingen skulle tro på den. Ingen.

Oavsett om du ser serien eller dokumentären så är mitt absoluta tips att du ser någon av dom. Obeskrivligt konstigt, hemskt och vidrigt – och sant.

The Act (TV-serie, 2019)

Gypsy´s Revenve (Dokumentär, 2018)

MY DINNER WITH HERVÉ

”His real life was the biggest fantasy of all.” Det är denna films tagline och den man vars liv den åsyftas är Hervé Villechaize.

Jag tror att jag enbart sett Hervé Villechaize i filmsammanhang en enda gång och det är i rollen som Nick Nack i Bondfilmen Mannen med den gyllene pistolen. SÅ förutom att jag vet att han är en kortväxt kille vet jag ingenting, absolut ingenting. Att det nu finns en kortväxt skådespelare som inte bara är väldigt lik honom utan också väldigt begåvad och erkänd gör att Hervé – om han levt – säkerligen kunnat känna sig väldigt stolt över att bli gestaltad av ingen mindre än Peter Dinklage.

Rollistan till HBO-filmen My dinner with Hervé (vars titel väl måste vara nån form av homage till My dinner with André från 1981?) är imponerande rätt igenom. Mireille Enos, Andy Garcia, David Strathairn, Helena Mattsson som Britt Ekland och Jamie Dornan som journalisten Danny Tate som kämpar med att hålla flaskan stången och behöver göra ett brutalt jävla knäck för att chefredaktören ska överbevisas att han fortfarande har en plats på tidningen.

Jag tycker det här var en underhållande film och en bra biopic där scener från Hervés uppväxt vävs ihop med nuvarande liv OCH Dannys liv. Filmen utspelar sig 1993, vilket var Hervés sista levnadsår. Han blev bara 50 år gammal.

På nåt sätt är det alltid ett mervärde i att se biopics (även om kvaliten kan vara mycket skiftande i denna genre), man lär sig alltid något nytt och – som i detta fall – får inblick i en rätt intressant och excentrisk människas liv. En sevärd film som finns bara ett klick bort om du har HBO Nordic.

SHARP OBJECTS SÄSONG 1

Många skulle nog kunna skriva under på att Sharp Objects på förhand var en av årets mest emotsedda TV-serier. Ett manus baserad på en roman av Gilliann Flynn, kvinnan som även skrivit Gone Girl och Dark Places, det får nog en och annan att gå ner i brygga. Jag är inte en av dessa dock, mina förväntningar var höga mest på grund av regissören Jean-Marc Vallée.

Jean-Marc Vallée (klicka på namnet får du se hur han ser ut, inte tusan ser han ut som man tror? Eller är det bara jag som såg en mörkhårig fransman framför mig) var mannen som gav oss serien Big Little Lies som jag kärade ner mig fullständigt i förra året. Att han även regisserat jättebra filmer som Wild, Young Victoria, Dallas Buyers Club och Demolition gör liksom inte förväntningarna lägre för mig.

Här är det Amy Adams, Patricia Clarkson och Eliza Scanlen som spelar huvudrollerna med viss hjälp av Chris Messina och Elizabeth Perkins och för egen del är det dom tre förstnämnda tjejernas förtjänst att jag hängde med  serien ända in i mål. Första avsnittet var okej, grundhistorien kändes spännande med journalisten Camille Preaker (Adams) som blev beordrad av sin chef att åka tillbaka till sin hemstad och försöka skriva nåt om ett (eller flera) barnamord som skett på orten. Detta återseende virvlar upp en massa känslor av olika slag både hos Camille och hos resten av hennes familj som bor kvar – mamman Adora (Patricia Clarkson), styvpappan Alan (Henry Czerny) och den unga halvsystern Amma (Scanlen).

Amy Adams lyckas spela denna trasiga tjej Camille med stor trovärdighet och det är ibland svårt att tro att det är samma Amy som i Nocturnal Animals, Förtrollad, Man of steel eller Arrival. Men att följa hennes vedermödor har varit ett stort mervärde för serien som trots att den ”bara” hade åtta avsnitt gick en hel del på tomgång i dom mittersta fyra. Sista avsnittet höjde sig över mängden och det omedelbara slutet var häftigt och gör att betyget som helhet för serien ändå blir okej. Men Gillian Flynn känns inte som en författare som klickar för mig. Antagligen skulle jag tycka att böckerna är bättre än adaptionerna på film men jag ids faktiskt inte testa. Livet är alldeles för kort.

Serien finns att se på HBO och ja, det står att det är säsong 1 men jag HOPPAS att det INTE blir en andra. Den här historien känns väldigt fördigberättad här, ingenting skulle bli bättre av att fortsätta. Jag kände i och för sig exakt samma sak med Big Little Lies men där kommer det en säsong 2 som ett brev på posten. Det blir väl så om det är en succé, vilket jag antar att även Sharp Objects räknas som. Och om du tittar på den här serien till slutet, stäng inte av eftertexterna. Det kommer ett par scener till.

SUCCESSION SÄSONG 1

 

WOW! Alltså WOW! Det var länge sedan jag blev så fastkrokad framför en TV-serie som jag blev av Succession. Vanligtvis tycker jag att det brukar ta ett par avsnitt innan man är inne i bubblan och får en känsla för karaktärerna men den här gången räckte det med tio minuter och lite spyor från ögonen på en luden nöjesfälts-jättemaskot vid namn Doderick så fick jag en ”HELL YEAH!”-känsla i magen.

Det här är historien om den väldigt förmögna familjen Roy med mediamogulpappan Logan (Brian Cox) i spetsen för familjeföretaget. Han fyller 80 men är still going strong. Hans barn däremot, dom förstår att han inte kan vara kvar på VD-stolen för evigt och vill alla ha mer eller mindre del av kakan, mer eller mindre makt. Mest mer. Av båda. Sönerna Kendall (Jeremy Strong), Connor (Alan Ruck) och Roman (Kiernan Culkin) och dottern Siobhan även kallad ”Shiv” (Sarah Snook).

Precis som i Billions så kan man luras att tro att det här bara handlar om pengar och i viss mån gör det väl det, indirekt. Pengars inverkan på folk, hur man kan bete sig om man kan vifta med miljon-checkar  som om det vore post-it-lappar och hur lågt man kan sjunka när man inga pengar har.

Det här är förstklassigt drama på alla nivåer! Manuset är knivskarpt och skådespelarna agerar på toppen av sina förmågor (även om flera av dom normalt sett alltid är toppen. Sarah Snook till exempel. BRILJANT!). Mannen bakom serien heter Jesse Armstrong och är kanske mest känd för att ha skrivit manus till filmerna In the loop och Four Lions. Nu längtar jag efter nästa säsong och jublar inombords. Det är höst! Det är svalt! Det finns tid för TV-serier! Livet leker!

Succession kan ses i sin helhet på HBO (10 avsnitt) och en andra säsong verkar vara inplanerad till 2019.

Fredagsfemman #322

5. Wild wild country

Bröderna Duplass har gjort en Netflix-dokumentär om en sekt långt ute i ingenstans, en sekt som var ganska så mycket speciell. Sekten hette Bhagwan-rörelsen och höll till i Oregon, USA och detta var på 80-talet. Det är en imponerande stycke berättad historia i sex delar. På Twitter är serien redan en riktig snackis (eller så är Mark Duplass bara mer än lovligt duktig att klicka på retweet-symbolen) och ja, det handlar alltså om precis samma sekt som Ted Gärdestad flyttade/flydde till när han bytte namn till Sangit Upasani, namnet han fick av sektledaren himself, Bhagwan Shree Rajneesh.

.

.

.

4. Hjälp! Är det värt eller inte?

Jag har läst en hel del hyllningar av HBO-dokumentären The Zen Diaries of Garry Shandling, Judd Apatows film om Garry Shandling. Jag har suttit med fingret på playknappen flera gånger under veckan som gått men nånting håller mig tillbaka. Nåt o-sug. Därför frågar jag här helt random: är det värt? Bör jag se detta? Och kanske följdfrågan….varför?

.

.

.

3. Ernest Cline

Han är man, han är född och uppvuxen på andra sidan jorden MEN han är blott ett halvår äldre än jag. Han är alltså – precis som jag – i perfekt ålder för att käka 80-talets alla populärkulturella referenser till både frukost, lunch och middag. Tänk att ha älskat Steven Spielbergs alla filmer som liten, att sen skriva en bok fullsmockad med 80-talsminnen som blir en bestseller som sen blir en film – regisserad av Steven Spielberg!! Det är en sån underbar sannsaga så jag blir helt lycklig! Jag fattar att Ernest Cline nypt sig i armen både en och två gånger det senaste året, det hade jag också gjort. #ingentingäromöjligt

.

.

.

2. Jessica Biel

Ärligt talat, det här trodde jag ALDRIG skulle hända. Jessica Biel, på MIN topplista! Men precis som Vince Vaughn imponerade sådär sjukt mycket på mig med Brawl in cell block 99 så har Jessica Biel knockat mig med sin insats i TV-serien The Sinner. Finns på SVTPlay. Jättebra är det. Jättebra är hon. Bill Pullman är också suverän men det gör mig inte lika förvånad som just Jessica Biel. Hon kan ju! WOW!

.

.

.

1. L o n d o n !

Man kan inte ha varit på semester i London utan att tjonga upp denna underbara stad på plats ett. Jag tröttnar aldrig, och jag menar ALDRIG, på att åka till London. Jag vet inte hur många gånger jag varit där nu men det känns verkligen som att komma både hem och bort – samtidigt. Jag ÄLSKAR denna stad och jag längtar redan tillbaka. [Självklart var jag på bio när jag var där. Recensionen av Ready Player One kommer imorgon].

.

.

HBO-TIPS: 25 SEVÄRDA FILMER (UPPDATERAT)

HBO Nordic är en streamingtjänst som specialiserat sig på TV-serier.

Enligt deras hemsida erbjuder dom mer än 3500 serieavsnitt men det finns faktiskt en hel massa bra film också där! Det är dom sistnämnda jag koncentrerar mig på idag när jag ögnat igenom hela listan och tipsar om 25 mycket sevärda filmer som finns att se mellan alla TV-serier det är så himla lätt att fastna i.

Jag la upp en lista i januari 2016 men då filmer kommer och går så är det här en uppdaterad sådan. Rykande aktuell och uppdaterad 2017-12-01 och filmerna är inte rankade enligt någon speciell ordning.

Klicka på filmens titel för att komma till min recension.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

25. Maria Larssons eviga ögonblick, regi: Jan Troell

24. 21 Grams, regi: Alejandro González Iñárritu

23. Planet Terror, regi: Robert Rodriguez

22. Collateral, regi: Michael Mann

21. Up in the air, regi: Jason Reitman

20. Rocky, regi: John G. Avildsen

19. Drive, regi: Nicolas Winding Refn

18. Kalifornia, regi: Dominic Sena

17. Shutter Island, regi: Martin Scorsese

16. A history of violence, regi: David Cronenberg

15. Margot at the wedding, regi: Noah Baumbach

14. Bäst i Sverige, regi: Ulf Malmros

13. The Cell, regi: Tarsem Singh

12. Demolition Man, regi: Marco Brambilla

11. Minority Report, regi: Steven Spielberg

10. Mud, regi: Jeff Nichols

9. Magnolia, regi: Paul Thomas Anderson

8. Panic Room, regi: Davi Fincher

7. The ides of March, regi: George Clooney

6. Paradise Lost-trilogin, regi: Joe Berlinger och Bruce Sinofsky

5. Brokeback Mountain, regi: Ang Lee

4. The last house on the left, regi: Dennis Iliadis

3. Along came Polly, regi: John Hamburg

2. Behind the candelabra, regi: Steven Soderbergh

1. Notting Hill, regi: Roger Michell

 

PHARMACY ROAD

För ganska exakt två år sedan dök det upp en liten film på HBO som hette 7 days in hell. Det var en mockumentär om två tennisspelare regisserad av Jake Szymanski med bland annat Filip Hammar i en liten roll (kanske var det just därför den blev lite av en snackis i Sverige, eller i alla fall bland oss som följer Filip och Fredriks framfart?).

Nu är det alltså dags igen. Nu har Jake Szymanski gjort en film som handlar om fem sönderdopade tävlingscyklister och den speciella världen som kretsar kring cykling i allmänhet och Tour de France i synnerhet.

Orlando Bloom, John Cena, Andy Samberg, Daveed Diggs och Freddie Highmore spelar dom fem unga cyklisterna och vilka som spelar de äldre versionerna av samma kvintett låter jag vara osagt. Det kan få komma som en överraskning. MEN låt mig säga som såhär, en kvinnlig skådespelare spelar en av dom äldre rollerna och det var så fint att se henne igen. Jag tyckte hon var alldeles lysande när hon var som störst i mitten på 90-talet.

Det här är en 37 minuter lång film som har en skyhög skratt/minut-ratio, jag hade riktigt riktigt roligt och extra kul tycker jag det är när verkliga människor spelar sig själva och bjussar på sina tillkortakommanden. Det är stort på nåt vis.

Jag gav 7 Days in hell 4/5 i betyg men den här filmen är bättre, roligare och sjukare på ALLA plan. Underhållande som tusan!

Fredagsfemman #272

5. Rian Johnson

Det här är snubben som kommer vara på allas läppar när julen börjar närma sig. Det är nämligen han som både har skrivit manus OCH regisserat nästa del i Star Wars-sagan: Star Wars: The Last Jedi som får svensk biopremiär 17 december. Med filmer som Brick, The Brothers Bloom och Looper i bagaget så kan jag inte säga att hans namn allena gör att min puls stiger i Star Wars-sammahang men just därför kanske det kan bli bra?

.

.

.

4. Bulken!

Min gudson kallar honom för det. Bulken. Asbra ord tycker jag. Passande. Coolt. Han är ju det. Bulkig. Och hulkig. Och bäst!

.

.

.

.

3. Hej då Hannah, Marnie, Jessa, Adam, Shoshanna, Ray och Elijah!

Nu är TV-serien Girls slut och jag måste säga att sista säsongen fick en vändning som känns lika överraskande som självklar som perfekt. Det är klart serien skulle sluta som den gjorde. Och jag måste säga att det är coolt att ha följt en serie där ingen av rollfigurerna egentligen är enkel att tycka om. Alla är udda och svåra och egocentriska och jag skulle inte klara av att ha en enda av dom som vän mer än max en vecka men det är den känslan som får mig att känna att jag faktiskt LÄRT MIG NÅT av att titta på serien. Det finns folk av alla sorter och alla är vi helt okej på nåt vis.

.

.

.

2. Förälskad i Rom

Ja precis Förälskad i Rom. I avdelningen huvudstadsromcoms måste ju denna film tjongas upp på listan. Betydligt mysigare film än jag mindes den som. Jesse Eisenberg är nästan lika bra här som han var i Café Society. Och Penelope Cruz är ju härlig. Och Ellen Page! Och Alec Baldwin är med (precis som förra veckan). Härlig stad det där, Rom.

.

.

.

1. Big Little Lies

Sådärja. Nu har även jag sett den, snackisserien på HBO, den där med Reese Witherspoon, Nicole Kidman, Shailene Woodley, Laura Dern, Alexander Skarsgård och Adam Scott. Bland annat. Den där som är regisserad av Jean-Marc Vallé, precis, höjdarregissören som gjorde Texas Buyers Club, Wild och Demolition. Och ja jävlar va bra den var. Vilken precis lagom lång serie också! Sju avsnitt a ca 50 minuter. Precis. Lagom. Lång. Och bra. Sa jag att den var BRA? Det gjorde jag va?

.

.

Fredagsfemman #246

5. Hur mycket bättre kan det bli?

Imorgon börjar årets Så mycket bättre och på pappret känns det som det kan bli en riktig höjdarsäsong! Lisa Ekdahl, Danny Saucedo, Jill Johnson, Little Jinder, Tommy Nilsson och Magnus Carlson, jag kommer inte missa ett enda avsnitt!

.

.

.

4. Christian Andrén

Vilken hjälte! Får han inte en Guldbagge för sin roll som Rikard i Jätten då äter jag upp ett bouleklot. Eller ja….lillen i alla fall. Om den är gjord av marsipan. Eller choklad.

.

.

.

3. Linda Sato

För en sisådär åtta år sedan, typ, dök det upp en bok på marknaden som var baserad på en blogg och som handlade om singellivet i storstan, om dejtande, om att vara nyskild, mamma och letandet efter ”den rätte”. Den boken var skriven av mig. Några år senare kom det ut en liknande bok skriven av Hannah Widell men nu – NU – har Linda Sato visat var skåpet ska stå för alla framtida böcker i denna genre. Det är bara att lägga ner. Hon är bäst! ”Tusen känslor och nästan lika många män” borde kunna bli en TV-serie – eller film för den delen – SÅ galen och underhållande är den. Så ett tips till alla tjejer och kvinnor som tror sig kunna känna igen sig åtminstone liiiite i den här berättelsen: KÖP Å LÄS!!!!

.

.

.

2. Monsters of film

Nu är Monsters of film-festivalen igång som bäst i Stockholm och dom visar en hel drös med riktigt bra filmer i år. Men för alla som kanske inte har möjlighet att besöka festivalen så går det att se tio filmer som Monsters on demand, alltså hyra dom för att se i hemmets lugna vrå. Här är en länk till hela festivalen och vill du ha ett tips bland demand-filmerna, hyr Evolution. Jag såg den på Stockholms filmfestival förra året och den är precis lika tok-knepig som den är bra.

.

.

.

1. Divorce

Har du varit på bio och sett den föga tillfredsställande filmen Jag älskar dig – en skilsmässokomedi och känner att du fortfarande vill ha mer, att just skilsmässokomedi är en genre som borde grottas ner betydligt mer i? Ta mig på orden nu – klicka in på HBO och börja titta på serien Divorce! Sarah Jessica Parker och Thomas Hayden Church försöker skilja sig och hur jobbigt det än är, det är jäkligt underhållande att titta på!

LOOKING: THE MOVIE

Jag har verkligen saknat Patrick, Dom, Agustin, Richie, Eddie, Kevin och dom andra snubbarna i Looking!

Det här började alltså som en TV-serie på HBO som gick två säsonger och som nu får en avslutning (AVSLUTNING???!!!) med en film. Känner vi igen det från någon annan fantastisk serie på HBO? Ja precis, Hello Ladies!

Precis som med alla riktigt bra serier så känns karaktärerna som ens vänner efter ett tag. Killarna i Looking är inget undantag. Säsong två slutade verkligen inte i dur men kanske i ett hoppfullt moll för huvudpersonen Patrick (Jonathan Groff).

Nu är han tillbaka i San Fransisco igen efter att ha flyttat från stan och därmed också sitt gamla liv. Vännerna Agustin (Frankie J. Alvarez) och Eddie (Daniel Franzese) ska gifta sig och Patrick ska vara best man. Klart han flyger in för en sån stor grej! Det här kan han ju inte missa. Bara det att dom lagligt får gifta sig är hur stort som helst.

Filmen är inte det minsta annorlunda från serien, den känns som ett superlångt avsnitt och det är skönt tycker jag. Det känns så himla ärligt, äkta, naket, svettigt, mänskligt, härligt alltihop både när det gäller kärlek och komplikationer och jag har svårt att se att det är skådespelare i rollerna, jag tror det jag ser är alldeles sant.

Det är det sistnämnda som gör detta så svårt för nu är det obönhörligen över, nu är Looking slut. Och precis som med Hello Ladies så sprider sig en saknad i bröstkorgen som endast går att fylla med att se om filmen en gång till. Direkt. Så det var precis vad jag gjorde.

Lycka till killar. Det var roligt att få lära känna er en stund.

Fredagsfemman #219

5. Catastrophe säsong 2

Den andra säsongen av historien om det medelålders paret Sharon och Rob har nu börjat gå på SVT (på onsdagar). Rubbat, roligt och galet är det (precis som i  första säsongen) och nu har dom alltså blivit föräldrar också. Här kan första avsnittet ses tom 6 maj.

.

.

.

4. Färjan

Här kommer ett litet boktips. Färjan av Mats Strandberg. Lättläst, hurvigt, mysigt och spännande! Och snart blir den film!

.

.

.

.

3. Så jäkla bra TV!

Mästarnas Mästare går för åttonde säsongen på SVT nu och varje år slås jag över hur JÄVLA bra TV det här är! Mänskliga relationer, omänskliga tävlingsinstinkter, psykologi, spänning och alla dessa filmer med hela idrottsliv komprimerade till några minuters hyllning. Jag har ofta gråten i halsen och biter lika ofta på naglarna. Hur ofta gör man sånt framför ett TV-program? Inte speciellt ofta, inte jag i alla fall.

.

.

.

2. Billions-avslutningen….

Ja vad säger man…..? Hur många procent längtar jag efter en säsong två nu? 150? 500? 1000? Stjärnstopp!!

.

.

.

1. Filmspanarträff

Imorgon är det dags för filmspanarträff igen och det är Sofia som väljer film. Det kryllar inte av superintressanta premiärer just idag, det mesta kretsar kring en liten indisk pojke och datoranimerade djur. Men den filmen blir det inte. Den det blev kan du läsa om på våra bloggar på onsdag. Trevlig helg!

.

.

HBO-TIPS: 25 SEVÄRDA FILMER

HBO Nordic är en streamingtjänst som specialiserat sig på TV-serier.

Enligt deras hemsida erbjuder dom mer än 3500 serieavsnitt men faktiskt även över hundra filmer! Det är de sistnämnda jag koncentrerar mig på idag när jag ögnat igenom hela listan och tipsar om 25 mycket sevärda filmer som finns att se mellan alla TV-serier det är så himla lätt att fastna i.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

25. Your friends & neighbors, regi: Neil LaBute (1998)

24. Undergången, regi: Oliver Hirschbiegel (2004)

23. Thelma & Louise, regi: Ridley Scott (1991)

22. Sjöfartsnytt (The Shipping News), regi: Lasse Hallström (2001)

21. The Reader, regi: Stephen Daldry (2008)

20. Allt om min mamma, regi: Pedro Almodovar (1999)

19. Lars and the real girl, regi: Craig Gillespie (2008)

18. Babel, regi: Alejandro G. Iñárritu (2006)

17. Hello ladies – The movie, regi: Stephen Merchant (2014)

16. Apollo 13, regi: Ron Howard (1995)

15. Candyman, regi: Bernard Rose (1992)

14. Waterworld, regi: Kevin Reynolds (1995)

13. Broken flowers, regi: Jim Jarmusch (2005)

12. Trassel i natten (Into the night), regi: John Landis (1985)

11. Hemingway & Gellhorn, regi: Philip Kaufman (2012)

10. Brokeback mountain, regi: Ang Lee (2005)

9. Låt den rätte komma in, regi: Tomas Alfredsson (2008)

8. Network, regi: Sidney Lumet (1976)

7. Elephant, regi: Gus Van Sant (2003)

6. Paradise Lost-trilogin, regi: Joe Berlinger och Bruce Sinofsky (1996, 2000, 2011)

5. Lida (Misery), regi: Rob Reiner (1990)

4. Scarface, regi: Brian De Palma (1983)

3. The Constant Gardener, regi: Fernando Meirelles (2005)

2. Tolken (The Interpreter), regi: Sydney Pollack (2005)

1. Den andra systern Boleyn (The other Boleyn girl), regi: Justin Chadwick (2008)

 

Fredagsfemman #200

5. Idolfinalen på Globen

Ja, jag erkänner utan omsvep, jag har sett rätt mycket Idol den här hösten och jag tycker det har varit riktigt bra. Det har i alla fall varit väldans mysigt att ha ett program som går att se tillsammans med kidsen – åtminstone ibland (fast våra timmar framför Bron slår allt!! Helvete vad bra säsong tre var!!).  För första gången någonsin är det dessutom TRE finalister.  Martin, Amanda och Simon, tre störtsköna artister som alla tre kommer bli apstora och DET har aldrig hänt förut i Idol, då har jag mer tyckt synd om vinnaren. Nu ser jag fram emot kvällen. Spännande!

.

.

.

4. Jessica Jones på Netflix

Jag tycker om den där serien, jag bryr mig om Jessica Jones, hon känns sådär ensam, så som jag uppfattade David Banner på 80-talet. Handlingen är mörk, hon är trasig, livet har inte varit snällt. Som MARVEL-superhjälte kände jag knappt till henne alls innan det blev klart att Netflix skulle göra en serie men nu vet jag lite mer och ännu mer ska det bli hoppas jag.

.

.

.

3. Amy Schumer  på Apollo

En komiker som kan skämta om urinvägsinfektion, alltså…..YOU GO GIRL!!!! Månadsavgiften till HBO har aldrig känts mer värd.

.

.

.

2. Gina Dirawi på SVT

Jag vet inte om man behöver backa Gina egentligen, hon är ju en lysande stjärna, så jävla naturlig, charmig, finurlig och begåvad och jag är säker på att hon kan skaka av sig skitsnack som vore det mjäll. Men det jag skulle vilja backa är båten som heter Det Svenska Avundsjuka Jävla Jantefolket och jag skulle backa båtjäveln i full sula rakt in i Nybrokajen så den sjunker som en gråsten. Det går inte att vara omtyckt av alla men det går att välja att bete sig ”som folk”. Och Gina kommer vara en PERFEKT julvärd. För första gången i modern tid kan jag tänka mig att ta TV:n på hela kvällen. Lika udda som att ha tre finalister i Globen. (Och tapeten i bakgrunden på bilden kommer från en rätt så trevlig liten färgbutik. Just sayin. ;))

.

.

.

1. 200 veckor med Fredagsfemman!

Det är kul att fira saker, man måste ju passa på när tillfälle bjuds, eller hur? Och idag tar jag chansen att ohämmat tjonga upp min egen fredagslista på förstaplatsen. 200 veckor med Fredagsfemman, 200 kvällar när jag gnuggat varenda hjärncell jag har för att producera en lista värd namnet. Ibland har det tagit fem minuter, ibland femtiofem. Ibland ännu längre. Jag tänkte ett tag att jag skulle hålla på tills jag kom upp i 200 listor och nu, schvooong, är jag här. Ska jag sluta med Fredagsfemman? Tanken svindlar. Jag tycker ju om min lista. Jag vill det inte – egentligen. Men 200, det är bra många veckor det. Segt som fan att läsa, kanske? Äsch, det får bli några till. Jag kör på. En vecka i taget.

Nu: tårta. Och många ljus blire.

7 DAYS IN HELL

Aaron Williams (Andy Samberg), Serena och Venus Williams hittills rätt okända adoptivbror lever för tennisen. Han är ett riktigt….ess! Sen händer en ”arbetsplatsolycka” som gör att han blir utbuad, kallad för mördare och tappar greppet. Han tvingas mer eller mindre byta bana.

Samtidigt.

Hur många IQ måste man ha för att kunna sätta ihop en korrekt mening och uttala den? Charles Poole (Kit Harington) är dum som en våffla men vill inget hellre än att vinna tillbaka Wimbledonbucklan till England.

7 Days in Hell är en låtsas-dokumentär om Wimbledonfinalen 2001 mellan Williams och Poole som höll på i hela sju dagar.

Det kryllar av kända ansikten under denna timme, skådespelare som spelar roller och andra kändisar som ”bara” spelar (bjussar på) sig själva. John McEnroe, Chris Evert, Serena Williams till exempel (för alla tennisfantaster)

Filip & Fredrik-Filip Hammar spelar svensk programledare för The Swedish Hit Show (säg det fort så förstår du det roliga). Han gör det han ska.

Jag skrattar högt, rått och ljudligt åt vissa scener men samtidigt, jag HAR så svårt för Jon Snow! Precis! Han är inte död! Han spelar tennis!

Filmen finns att se på HBO!

GAME OF THRONES SÄSONG 5

Då är Game of Thrones femte säsong till ända. Den femte säsongen som har det smaskiga taglinen: Vengeance is coming.

Det vanligtvis så föga charmiga ordet hämnd känns i Game of Thrones-förpackning som första sortens myspys. Det finns elakingar med baktankar överallt, sluga jävlar som dödar for the fun of it och gillar man inte det gillar man inte den här serien. Serien handlar om en samling AS i mänsklig form, varken mer eller mindre.

Den här säsongen är den första jag ser i realtid, alltså ett avsnitt i veckan. Dom flesta avsnitten har setts i Henkes biorum efter en smaskig oxfilépizza och Fanta Citron (som för övrigt passerat mjölk som världens godaste dryck) och det har knorrats en hel del under dessa veckora betydligt mer än under dom övriga säsongerna sammantaget.

Beror knorret på att säsong 5 är så himla mycket sämre än dom övriga eller beror knorret på dom extremt höga förväntningar man har på varje avsnitt nu när man vet att inga filmiska lagar och regler gäller? För egen del beror det på både och. Jag tycker säsong 5 är den absolut svagaste hittills och jag tycker inte den matchade förväntningarna alls. Ändå är även en mediokert avsnitt av GoT betydligt bättre än väldigt mycket annat.

När jag nu ska försöka skriva ner mina tankar om säsongen passar jag på att varna för grova spoilers i texten. Läs INTE om du inte redan sett alla avsnitt!

Den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge. Så skulle jag vilja sammanfatta säsongen.

Denna väntan på att Sansa skulle få nån form av ryggrad, cojones eller vad fan som helst som gav henne lite jävlaranamma i blicken och fler tonfall än ett pratigt mellanregister. Denna väntan på att Tyrion skulle komma ut ut lådan, att Tommen skulle bli som sin bror och på att Arya skulle sluta sopa. Jag väntade på att det skulle uppstå lite romance mellan den välväxta Brienne och den välhängde Podrick, att Jamie Lannister och Bronn skulle hamna i fler fajter och att Jon Snow skulle dö. Och så väntade jag på drakarna. Dessa drakar. Hela tiden. Jag vill att dom ska vara med jämt. Det tyckte dock inte manusförfattarna utan istället har dom skrivit om den stencoola drakmorsan Daenerys Targaryen till att bli en rätt trist figur med obegriplig agenda.

Överlag känns den här säsongen väldigt ”hattig”. Superbra scener blandas med långa pratiga sjok med Jon Snow och hans menlösa anhang i fokus och jag märker att hjärnan fladdrar iväg och tänker på ann…zzzzzzzzzzzzz. Kit Harington (Jon Snow) har ett torftigare kroppsspråk än Stephen Hawking. Han har ETT ansiktsuttryck och det kör han på oavsett om han sitter och pratar i ultrarapid med dönicken Samwell Tarly eller om han är i färd med att slåss mot white walkers. Hans nuna är brutalt sövande och jag är mer än nöjd med hans öde. Jag tror jag klappade händerna lite till och med. Skadeglädje blandat med hoppfullhet över en kommande säsong 6 som kanske kan bli liiiite mer givande nu.

Hämnden skulle komma men det utlovades mer än vad som infriades. Istället sitter jag nu och flåsar, ivrigt väntandes på Cerseis hämnd med hjälp av den där läbbiga figuren i rustning. Kunde man ana lite blå död hud där under hjälmen? Och vad han typ tre meter lång? Och Sansas hämnd mot sin våldtäktsman till make, när ska man få se det? Och kanske Margaery slipar på en frustande hämnd mot svärmor? Och Jamie som bör hämnas mordet på sin dotter. Och Tyrion som hämnas allt som rör sig – och har samma efternamn som han själv.

Det är ett smörgåsbord fullt av hämnd som väntar våren 2016. Jag tror på nästa säsong, den kommer bli bra. Den kommer bli bättre. Den kommer bli….(törs man önska det?)……bäst?

Mina tankar om:
Säsong 1
Säsong 2
Säsong 3
Säsong 4

Vill du läsa fler tankar och sammanfattningar om säsong 5 så har även Fripps filmrevyer skrivit en.