Inlägg

Publicerat

Fredagsfemman #188

5. N.W.A

Alltså, jag var ju så jäääävla neggig. I fredagsfemman den 5 juni dissade jag den kommande filmen Straight Outta Compton rätt hårt men samtidigt rättvist, jag tyckte verkligen precis som jag skrev. Det VAR en usel trailer och jag höll på att snarka sönder mig bara jag skrev dom där fjuttiga raderna. Ungefär SÅ pepp var jag på filmen. Sen blev den insatt på visningsschemat på Malmö Filmdagar i sista stund och den visades på en tid när den inte krockade med någon annan film så….jag såg den. Såklart. Man SKA aldrig dissa filmer osedda, men man kan ha högre eller lägre förväntningar på den. Mina var låga och det var skönt för filmen var JÄTTEBRA! Hör ni det? JÄTTEBRA! Jag tar tillbaka allt jag skrev. Se filmen! Du behöver inte alls gilla musiken innan du ser den men du kommer definitivt gilla den efteråt! (Och imorgon ska jag se den IGEN!)

.

.

.

4. Frukost med iransk skräckfilm

Nu på söndag (13/9) kan du äta lång-filmfrukost på Bio Rio samtidigt som du tittar på den iranska skräckfilmen A girl walks home alone at night. Känns som en supermysig grej att göra en ledig söndag tycker jag! Här kan du läsa mer om filmfrukosten.

 

.

.

.

3. Delat land

Niklas Källner är en finurlig typ av journalist. Han är trevlig. Han har en genomsnäll framtoning. Det är smart. Han får fram precis lika mycket genom att prata som genom att inte göra det. För han lyssnar och han är tyst och det som sägs mellan raderna i dokumentärserien Delat land är det allra mest intressanta. Han reser runt i landet och tar tempen på vad som egentligen händer i den del av Sverige som inte bebos av ”surdegsbakande balkongbiologer”. Det är rysligt att se. Jag blir arg och jag blir rädd samtidigt som jag inte blir förvånad. Jag tycker den här serien förklarar en hel del av – till exempel – varför ett visst riksdagsparti vinner mark. Mycket sevärt är det (ja, det är en klickbar länk direkt till programmet)!

.

.

.

2. Filmspanarträff

Månadens filmspanarträff är bara tvåa den här veckan! Stoppa pressarna, vad tusan är det som händer? Ja, ibland händer det saker som får till och med den trevligaste av happenings att halka ner en smula men jag är STENSÄKER på att Carl väljer en kanonfilm till imorgon och väljer han inte en kanonfilm så blir det trevligt ändå. Win-win, liksom. Som alltid dessa lördagar.

.

.

.

1. SOF-podden is in da houuuuuuuuse!!!

Sigfried och Roy hade sina vita tigrar, Mulder och Scully löste övernaturliga konstigheter, Berg och Meltzer åkte på bilsemester genom USA och Roy och Roger hade en mack. Men från och med igår finns det en annan duo att räkna med, en duo som har en alldeles ny FILMPODD ihop, en podd med det kreativt utflippade namnet Snacka om film! Vill du höra Flmr-Steffo och undertecknad tjöta om filmrelaterade ytligheter, klicka här. Följer du med oss på äventyret? Vi bjussar på ett nytt fnissigt avsnitt varje torsdag, från Norrköping-Stockholm-and-beyond.

Publicerat

PREMIÄR FÖR PODDEN SNACKA OM FILM #1 – ”Håll käften och titta på filmen!”

Idag drar den igång, podden som varit på planeringsstadiet i våra hjärnor hela sommaren. Flmr-Steffo och jag gillar att prata om film och vad kan vara mer naturligt än att vi köper oss varsin mikrofon och spelar in samtalen och låter alla höra dom? Fullt rimligt va?

I första avsnittet listar vi våra favoriter från sommaren som varit, jag har varit på Malmö Filmdagar och skrattat käken ur led (och ja, jag pratar om filmen), vi båda har sett en ung Bradley Cooper i The Midnight Meat Train, vi undrar varför det ska vara så svårt att hålla truten på bio och jag ger Steffo en utmaning, ett uppdrag han inte kan tacka nej till.

Podden kan lyssnas på där poddar finns men annars finns vi lite överallt. Följ oss gärna på det ställe som passar dig bäst.

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

Publicerat

RICKI AND THE FLASH

Get ready for Ricki står det på filmaffischen. Get ready for WHAT? är frågan jag ställer mig. Eller, Get ready – varför då??

Varför behöver jag ”göra mig redo” för en över-medelålders ”rockersbrud” vars musikaliska uttryckssätt knappast ens kan ses som rock?

Ricki och hennes band The Flash är ett medelmåttigt kvarterskrogscoverband på sin höjd och skulle jag mäta min min puls under filmens musikaliska nummer skulle diagnosen antagligen bli att jag är medvetslös. Det är förlamande tråkig musik som spelas och det spelar ingen roll att bandet ”hottar upp sig” genom att trycka in dansbandscovers på Lady Gaga och Pink.

För såhär är det. Ricki (Meryl Streep) är en ”artist”, en trebarnsmamma som lämnade sina barn när dom var små till fadern (Kevin Kline) och lät honom ta allt ansvar för hon ”kan inte leva och andas utan musiken”. Girlpower? Feministisk förebild? Nä. Knappast. En Ingrid Bergman-klon kanske? Japp, till hundra procent.

Ricki är dessutom är en medioker sångerska som knappt kan försörja sig på musiken och än mindre spela gitarr även om jag som tittar förväntas TRO det. Meryl Streep är bra på mycket men INTE på att se bekväm och trovärdig ut med en gitarr på magen. Hon tittar lika mycket på strängarna som en tredjeklassare som tar sin första gitarrlektion framför en lärare med Stig Järrel-aura.

Den här filmen förbryllar mig så jävla mycket! Jag såg den för några veckor sedan på Malmö Filmdagar och jag valde att se den på grund av en recension jag läst där skribenten skrev att det var ”en otroligt härlig feelgoodfilm om kärlek, familj och relationskomplikationer” och att ” Cody (manusförfattaren Diablo Cody) är fantastisk på att nyanserat skildra komplexa kvinnokaraktärer, som inte enbart är publikfriande till sitt sätt, utan mer som folk faktiskt är, med både bra och dåliga egenskaper. Något som Ricki är ett fint exempel på.”

Det var längesedan jag höll med någon så lite som jag håller med denna recensent. I mina ögon kryllar nämligen filmen av närmast äckligt stereotypa kvinnokaraktärer med barnens fars nya fru som den värsta av dom alla. Maken till leende, förstående, verbal, förlåtande, oklanderligt vuxet agerande och samtidigt – givetvis – übervacker kvinna har jag aldrig skådat och hon är alltså allt detta TROTS att hon tvingats hantera Rickis omogna skitbeteende sen dom nu vuxna barnen var små.

Nää, jag köper ungefär till noll procent att det här är en må-bra-film. Det är rent larv, inget mer än det. Och vad är det för jävla trend att göra film av morsor som sätter ett gäng barn till världen och sen lämnar dom för att ”förverkliga sig själv” – och sen HYLLAS dessa kvinnor för sitt beteende?

Jag ÄLSKAR verkligen människor som lyssnar på sin inre drivkraft och försöker leva sina liv på sätt som gör dom lyckliga MEN när det görs på bekostnad av barn så kan jag bara inte klappa händerna – och det gäller oavsett kön på föräldern. Det är INTE skuldbeläggande och bestraffning av just kvinnor så don´t go there.

Får Meryl Streep en tröttsam oscarsnominering för den här rollen kommer jag att hånskratta. Rick Springfield (som hennes pojkvän) gör däremot en väldigt fin rollprestation. Han KAN dessutom spela gitarr på riktigt.

Jag såg filmen med Sofia på Malmö Filmdagar. Här är hennes tankar om filmen.

Publicerat

WHEN ANIMALS DREAM

Jakob Oftebro spelade en av dom manliga huvudrollerna i filmen Så ock på jorden och det var letandet efter hans namn som fick mig att springa på den här filmen. Outgrundliga äro de filmiska irrvägarna men icke desto mindre spännande.

Marie (Sonia Suhl) är sexton år och bor på en liten (dansk) ö. Hennes mamma (Sonja Richter) är svårt sjuk och pappan (Lars Mikkelsen) tar hand om henne medan Marie jobbar extra som fiskrensare. Men Marie är inte heller frisk. Hon går till doktorn, nåt är fel. Hon känner sig annorlunda och hon blir mobbad och slagen på jobbet av killar som tycker hon är udda. Daniel (Jakob Oftebro) däremot, han tycker att Marie är söt och dom börjar träffas litegrann och Marie….Marie vill mest käka kött.

Jag får känslan att det här är en film gjort med mer hjärta än budget (vid närmare koll har dom haft tre miljoner dollar att röra sig med) men jag gillar stämningen jättemycket, jag tycker Sonia Suhl är väldigt bra i rollen, underspelande på nåt obehagligt men skönt sätt och effekterna är sparsmakade men effektiva.

Jag tycker det här är en sevärd liten film i all sin anspråkslöshet.

Publicerat

EXPENDABELLES 3.0

Om Zoë Bell ringde och ville bjuda mig på rabarberpaj och prata om livet skulle jag fundera ungefär en nanosekund innan jag tackade ja. Hon är bland det coolaste som finns vad gäller kvinnliga skådespelare i actionfilmer för hon är cool är PÅ RIKTIGT.

Bell jobbar som både skådespelare och stuntkvinna, hon började sin karriär som ”stuntdubbel” för Lucy Lawless i TV-serien Xena: Krigarprinsessan i mitten av 90-talet för att sedan bli handplockad av Quentin Tarantino som stuntkvinna till Uma Thurman i Kill Bill-filmerna. Sen dess har hon setts (men ändå inte) i en mängd filmer och senare i år (eller i januari i Sverige) får hon äntligen en riktig roll att bita i, den som Six-Horse Judy i Tarantinos The Hateful Eight.

Zoë Bell är en av anledningarna till att dagens film funkar så pass bra som den gör. Brigitte Nielsen är den andra. Som badasskvinnan Ulrika får den långbenta danskan chansen att spela över på ett nästintill charmigt sätt och Bell är bara stenhård och har på sig funktionella jag-ska-slå-sönder-dig-som-faaan-kläder.

Att den svenska titeln är Expendabelles 3.0 gjorde att jag hittade till filmen, Mercenaries säger mig liksom ingenting. Det jag önskar är att jag fick se en välgjord påkostad riktig Expendabelles, en med tuffa äldre duktiga och stora kvinnliga skådespelare i rollerna. Daryl Hannah, Pam Grier, Ellen Barkin, Kim Basinger, Jamie Lee Curtis – den typen av kvinnor. OCH Zoë Bell! Hon skulle passa in även med rabarberpaj i mungipan!

Publicerat

THE NUMBER 23

Det latinska alfabetet har 23 bokstäver. Människan har 23 kromosompar. Shakespeare föddes och dog den 23 april. Titanic förliste 15 april 1912. 1+5+4+1+9+1+2 = 23. Caesar mördades med 23 knivhugg. Mayafolket trodde att jorden skulle gå under 23 december 2012.

Det går att hitta nummer 23 i det mesta – faktiskt – om man letar och det gör Walter Sparrow (Jim Carrey). Hans fru (Virginia Madsen)  hittar en bok som heter The Number 23 i en bokaffär och börjar läsa den. Walter gör detsamma, läser den alltså och ju längre in i boken han kommer desto mer säker blir han på att boken handlar om honom själv. Han blir fixerad vid nummer 23 och snart kretsar det mesta i hans liv kring boken, det numret och letandet efter författaren till boken.

När jag ser filmen känns det som att den är uppdelad i två delar. Första halvan är otroligt bra, alltså OTROLIGT bra. Jag sitter som på nålar och märker hur jag börjar tänka i siffror själv (jag som inte tycker siffror är så värst spännande normalt sett). Jim Carrey är perfekt i rollen som Walter som sakta men säkert blir mer och mer indragen i detta numeriska mörker och Virginia Madsen är stabil som alltid.

I början av andra halvan händer något som förändrar berättelsen åt ett speciellt håll och då tappar den mig en smula. Inte så mycket att filmen känns dålig eller tråkig, den blir bara…nåt annat och då får jag även känslan av ett visst överspel hos Herr Carrey.

Det är svårt att ge betyg när eftersmaken är så pass spretig men självklart blir filmen som helhet godkänt – med 23 plus i kanten.

Publicerat

CARRIERS

Efter att ha sett Self/less blev jag nyfiken på filmens manusförfattare, dom spanska bröderna Àlex och David Pastor. Det kändes föga troligt att Self/less var det första filmade manuset dom stod bakom och efter lite klickande runt på den där flugan internet fick jag svar. Visst var det så. Det var föga troligt.

Tre långfilmsmanus har dom knåpat ihop (innan Self/less alltså) och dagens film Carriers är deras första och här står dom även för regin.

Brian (Chris Pine) och hans bror Danny (Lou Taylor Pucci) åker i en stulen bil tillsammans med Brians flickvän Bobby (Piper Perabo) och en kompis till Danny, Kate (Emily VanCamp) och det dröjer inte länge förrän jag som tittar förstår att nåt är knas. Inga andra bilar har synts till på vägen förutom en som tydligen fått soppatorsk. Brian vill inte stanna och hjälpa till men dom andra får honom att ge sig. Det är ett barn i den andra bilen och pappan viftar frenetiskt.

Det här med pandemier skojar man inte bort. Luftburen smitta, luftburen DÖDLIG smitta, alltså det ÄR otäckt att se på film. Det är så himla lätt att sätta sig in i situationen, det skulle kunna hända, det  är liksom inte….zombies….eller nåt annat som går att förklara bort med sund logik.

Jag tycker bröderna Pastor har fått till en film som med enkla medel gör att jag känner med rollfigurerna – och även kanske för i vissa fall. Det är…sorgligt. Jag får en klump i magen. Det är nattsvart fast det utspelar sig på ljusa dagen. No mercy alls, typ. Visst går det att reta sig på inkonsekvensen vid användandet av munskydd men det är också allt som stör mig. Resten köper jag.

Nu ska jag definitivt leta upp dessa snubbars resterande två filmer. Det är verkligen inte fy skam att hamna på två (av två) riktigt stabila treor.

Publicerat

THE TERMINATOR

Att se om gamla klassiker är som vi alla vet vanskligt. Åren går och det är inte alltid effekter består. MEN, om det är nånting som kan krydda upp den mest bleka omtittning så är det nostalgi, det är en känsla som verkar vägra devalveras.

The Terminator har trettioett år på nacken och den håller imponerande bra fortfarande. Den har ett slags ödesmättad stämning som gör att den känns tidlös trots att kläder, frisyrer, musik och miljöer är så 80-tal att det nästan blir självlysande. Jag gillar att Arnold är bad guy, att han bara går omkring och är stor, tyst och effektiv. Han är faktiskt rent otäck kan jag tycka.

Linda Hamilton har en uppfönad fluffrisyr som verkar leva sitt eget liv men jag tycker hon är fantastiskt castad som Sarah Conner, både här och i uppföljaren. Hon är liksom inte med för att vara halvnaket ögongodis med klonkande överdimensionerade örhängen, hon är Sarah Connor – bara – punkt.

Michael Biehn som Kyle Reese är också bra. Han fyller sextio nästa år, det är lite svårt att greppa, han känns som en såndär evigt-ung-människa, som Johnny Depp, Brad Pitt, Leonardo Di Caprio och Keanu Reeves. Hans karriär har inte gått från klarhet till klarhet direkt men jag hoppas att ryktet stämmer att han ska vara med i Neill Blomkamps Alien-film (kommer 2017) och reprisera sin Dwayne Hicks-roll från Aliens.

Annars då, hur står sig The Terminator om jag jämför då och nu? Den landar glädjande nog på precis samma betyg och av precis samma anledning: det är en jättebra film!

Publicerat

THE GOOD LIE

Det här känns som det amerikanska försöket att göra en feel-good-film av typen Filip och Fredriks Trevligt folk. Men nja. Det gick väl sådär kan jag tycka.

Det känns som jag likt Nalle Puh druckit på tok för mycket håning. Gulligt och snällt och sockersött utan minsta klump eller annat tuggmotstånd. Filmen är så pass beige (ja beige, men inte för den skull dålig) att jag inte kan komma på så mycket vettigt att skriva så det får räcka nu.

Se den om du vill, skippa den om du vill, du kommer inte märka nån större skillnad i ditt vardagliga liv.

Publicerat

Fredagsfemman #187

5. Sveriges Oscarsbidrag

Nu i veckan offentliggjordes vilken film som blev Sveriges Oscarsbidrag 2015. Det blev Roy Anderssons film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron . Jag har egentligen ingenting att tillägga annat än att säga grattis till Roy och hoppas att oscarsjuryn ids ta filmen till sig och rösta den vidare till en riktig nominering.

.

.

.

4. No Escape

Jag missade No Escape på Malmö Filmdagar men har hört himla mycket bra om den så jag hoppas hinna med ett biobesök i helgen. Owen Wilson, Pierce Brosnan, en familj som sitter i skiten och nagelbitarspänning. Peppen!

.

.

.

3. Tom Cruise kan inte känna sitt ansikte

Jag kan inte höra The Weknds hitlåt I can´t feel my face utan att tro att det är Tom Cruise som sjunger. Alltså, jag vet inte huuur många gånger jag sett det här klippet när Cruise och Jimmy Fallon har lyp sync battle. Har du inte sett det? Här är det! Enjoy!

.

.

.

2. Frida Hallgren

Man kan tycka och tänka en hel del om filmen Så ock på jorden (som har biopremiär idag) men jag tror alla kan enas om att Frida Hallgren är alldeles lysande som Lena.

.

.

.

1. Filmspanar-Fredrik och Hasse Ekman på MOMA

Det är en självklar etta på dagens lista, supergiven på alla sätt och vis. Den 9-15 september händer det nämligen något ytterst häftigt på Museum of Modern Arts i New York. Med anledning av Hasse Ekmans 100-årsdag (han skulle ha fyllt 100 den 10:e september) anordnas en utställning på muséet och hela tio filmer ska visas, flera av dom visas för allra första gången i USA. Vår eminente filmspanarvän och tillika Hasse Ekman-expert Fredrik har jobbat – och jobbar – med detta och kommer vara på plats i New York. Det är alldeles storslaget häftigt det här! Läs mer om utställningen här.

.

.

Publicerat

SÅ OCK PÅ JORDEN

Det har gått elva år sedan Kay Pollak gjorde braksuccén Så som i himmelen.
1 158 415 biobesökare såg filmen 2004 vilket gjort att den legat i topp vad gäller svensk film och publikstatistik sen dess, ända tills Hundraåringen körde om den 2013.

Elva år har alltså gått sen sist men när Så ock på jorden börjar har det bara gått nio månader. Daniel (Michael Nyqvist) dog där under elementet på toaletten i Österrike och Lena (Frida Hallgren) var precis så gravid som hon sa sig vara efter deras första natt tillsammans. Där behövdes ingen Clearblue för att bli säker inte, hon bara visste.

Nu ska barnet födas, Lena är ensam och ledsen över att ha mist sitt livs kärlek och hon verkar försörja sig på att sjunga i ett coverband bestående av ett gäng av byns män, Arne (Lennart Jähkel) inkluderad. Mitt under en spelning går vattnet och med arton mil till närmaste BB blir det en intensiv och lång första scen. Farsartad till och med. Slapstick? Ja, så kan man nog se på saken. För egen del kändes det mest….mustigt. Mycket liksom. Allt på en gång. Sorg, glädje, snor, en glömd sko, fyllisar, räddisar, snällisar, liv, död, snö, blod, svett och tårar.

Frida Hallgren drar ett stort lass och hon gör det bra. Hon behöver ingen världsberömd dirigent för att klara biffen och i min värld är hon en betydligt bättre feministisk förebild än Ingrid Bergman någonsin är eller var (syftar till min text om filmen Jag är Ingrid).

Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl. Det är en såndär floskel alla ungar får höra när dom ska ge sig in i tävlingsmoment för allra första gången och jag skulle vilja säga just detta till Kay Pollak. Du vann inte men du kämpade på bra i alla fall. Det var ingen jävla Jante i vägen mellan dig och slutprodukten, du bara körde på och jag gillar det lika mycket som jag hatar jantejäveln! Full fräs från början och in i mål och trots att det finns massor (MÄNGDER!) med om/men/fel/brister i den här filmen så kan jag inte ge den annat än godkänt.

Jag hade inte tråkigt trots att filmen var för lång, jag skämdes inte trots att det ibland överspelades å det grövsta (hallå, Björn Granath måste ha kunnat använda sina inspelningsdagar som aggressionsterapi), jag tycker människorna känns vanliga och mänskliga trots att jag vet att många tycker dom är karikatyrer. Arton år i en liten håla gör att man känner igen inskränkta kärringar, män utan ryggrad och religiöst mumbo jumbo utan att det känns särdeles påhittat eller påklistrat. Sånt fölk finns att hitta i varenda liten svensk by.

Så jag väljer att fria hellre än att fälla, jag sväljer alla mina aber med filmen och går på känslan jag hade i magen när filmen var slut. Fan, den var helt okej ju! Så kändes det då och så känns det fortfarande och därmed är betyget givet trots att trean inte är stark alls.

Vi var fler filmbloggare som såg filmen tillsammans på Malmö Filmdagar. Jag fyller på med länkar när deras recensioner är publicerade.
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SVENSKAR I HOLLYWOOD

 

Det är himla härligt med alla dessa begåvade svenska filmarbetare som tar sig in och tar plats i Hollywood just nu. Stora namn i ännu större produktioner, svinduktiga skådespelare och regissörer som sätter Sverige på kartan på ett betydligt trevligare sätt än att man numera inte ens kan handla på IKEA utan att riskera att bli mördad.

Vilka som är våra största hollywoodnamn just nu känner alla redan till och därför tänker jag till dagens tema försöka mig på att göra en önskelista. Det finns nämligen många svenska namn som BORDE kunna göra succé over there, som är så speciella i sin utstrålning och i det dom gör att det skulle förvåna mig om den stora filmdörren inte öppnas snart.

 

Med en miniroll i Kathryn Bigelow´s Zero Dark Thirty, en lite större i Dying of the Light (mot Nicolas Cage) och en ännu lite större i TV-serien Tyrant så känns det som att Alexander Karim står i startblocket för att brejka stort over there. Här hemma har vi sett honom i Andra Avenyn, Äkta människor, i Arne Dahl och Johan Falk-filmerna och som Vanheden i nya Jönssonligan.

 

Jag skulle kunna sätta en hundring på att Madeleine Martin kommer bli nästa stora skådespelarexport. Hon är den perfekta mixen av allt som gör en kvinnlig skådespelare intressant. Nu kan man se henne på bio som Em i filmen Odödliga och hon spelade Nadja i Snabba Cash 2 och 3.

 

Andreas Öhman är kanske den mest begåvade unga manusförfattaren och regissören vi har i det här landet OCH han har en fingertoppskänsla när det gäller att casta skådespelare som man väldigt sällan ser. Efter filmerna I rymden finns inga känslor, Bitchkram, Remake och Odödliga har han nu gett sig av till USA och tamejtusan om det inte kommer smälla till ordentligt snart? Han om någon förtjänar det!

 

 

Nu när jag får önska fritt så är det precis vad jag tänker göra. Jag skulle vilja se Sofia Helin åka till Hollywood, bli vän med Nic Pizzolatto, få honom att skriva in Sofias paradroll som ”Saga Norén länskrim Malmö” i nästa säsong av True Detective och göra henne till den ena polisen i en duo där Jessica Chastain är den andra.

 

Varje gång jag ser en Ulf Malmros-film så tänker jag ”tänk om han hade kunnat få göra precis den här filmen fast med amerikanska skådisar och med hollywoodpengar”. Jag tror nämligen att det som vi uppfattar som så väldigt ”typiskt svenskt” med lätthet skulle kunna göras ”typiskt amerikanskt” också. Och Malmros sätt att filma och känsla för personregi skulle behövas over there.

 

 

Här snackar vi star quality av ett nästan omänskligt slag. Felice Jankell var det enda sevärda i TV-serien The Hundred Code, hon spelade Sophie i Unga Sophie Bell, Fabienne i Alena och hon var banne mig självlysande i Från djupet av mitt hjärta. Hur långt Felice Jankell kommer gå tror jag enbart beror på vilka roller hon kommer tacka ja till. För roller lär hon få, i massor. Om det är jag fullständigt övertygad!

 

Jag VILLVILLVILL att Lisa Langseth ska få möjligheten att göra film i USA. Jag skulle tycka att det var SÅ spännande att se vad hon skulle kunna göra med sina idéer i det där stora moralpanikslandet. Herregud, det var Lisa som gav Alicia Vikander sin första långfilmsroll och sen gjorde hon Hotell, detta MÄSTERVERK!

 

En annan dröm jag har är att nån svinrik hollywoodmänniska ska ge John Ajvide Lindqvist ett förskott  på en miljon dollar för att skriva ett långfilmsmanus. Inget som är baserat på en bok, ingen TV-serie, bara ett originalfilmmanus som innehåller ALLT som är grogrunden i hans författarskap. Läskigheter, kalla kårar men ändå….vardag. Och sen vill jag att hans manus till Bröderna Lejonhjärta ska bli film såklart – om det nu finns nåt manus och om det nu någonsin blir nån film.

Jag kan inte låta bli att undra vad mannen som ligger bakom Johan Falk-filmerna skulle kunna åstadkomma med hollywoodbudget. Nu är det inte kreativitet och idéer som kostar pengar men tänk om, tänk OM Anders Nilsson kunde få gå actionbananas utan att behöva tänka på stålarna, jag skulle vilja veta hur bra det kan bli. Eller så blir det ingen skillnad? Sånt vet man aldrig förrän efteråt.

Idag skriver resten av filmspanargänget om samma tema. Klicka dig vidare för att se hur dom valt att närma sig ämnet.
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Filmitch

Publicerat

STUNG

Ett bi gör ingen sommar. Två är en liten klunga. Tre en trio väl värd att ducka för. Fyra…alltså nu börjar det bli otrevligt. Fem, sex, sju, åtta ettriga jävlar, nu vill man gå in.

Men vad skulle du göra om det kom en hel drös getingar stora som hamstrar, eller ännu värre, i människostorlek?

I den här filmen får man i alla fall reda på vad Paul (Matt O´Leary) och Julia (Jessica Cook) skulle göra i just den situationen. Dom håller i catering och servering för ett utomhusparty på landsbygden och partyt urartar kan man säga.

För att vara en B-film (om jag är snäll) så innehåller Stung en hel del scener med riktigt bra effekter. Det är slemmigt och blodigt och precis sådär härligt gore:igt som man vill att det ska vara i den här typen av film, inte alls billigt och plastigt som det ofta kan vara. Det märks att en hel del av budgeten på 2 500 000 dollar har lagts på effekterna, desto mindre på skådespelare av rang. Den enda skådisen jag kände igen var Clifton Collins Jr, hans rollfigur Sydney känns som en udda fågel jämfört med roller han vanligtvis spelar.

Rätt underhållande och ganska dumt men samtidigt ingenting att se om man har fobi för flygfän.

Publicerat

SISTA KEANU-SOMMAR: JOHNNY MNEMONIC

Min tanke var att sommarens Keanu-tema skulle avslutas med en kombinationsrecension av Matrix Reloaded och Matrix Revolutions men tjugo minuter in i Reloaded slog det mig: nä, SÅ bra är det inte, jag vill inte se dom här filmerna IGEN.

Så jag gjorde en kovändning och tittade på listan av presumtiva temafilmer och där fanns en titel, en ensam stackare, kvar. Johnny Mnemonic från 1995. Den var inte särskilt bra när den kom och gudarna ska veta att den inte var bättre nu. Snacka om film som åldrats ovärdigt.

Keanu Reeves är Johnny Mnemonic, en snubbe som lagrar viktig data via ett implantat i hjärnan och han jagas genom hela filmen av Yakuza-gangsters samt av tiden då det ryms alldeles för mycket information än vad implantatet är gjort för och Johnny riskerar att döden dö. Det är skrattretande dåliga effekter, speciellt vyerna över den futuristiska staden gör mig alldeles fnissig.

Det ser ut som det är tuschteckningar gjorda av ett gäng någorlunda konstnärligt begåvade femåringar. Har man i bakhuvudet var Ridley Scott lyckades göra hela tretton år tidigare med Blade Runner så blir den här filmen nästan patetiskt kackigt.

Filmen är baserad på en novell av William Gibson och som novell är den säkert bra, filmen hade antagligen varit okej den med – som kortfilm.

Nu säger jag tack och adjö till den sympatiske Keanu Reeves och tackar för att han ville vara med i sommarens tema. Här finns en lista på alla filmer som varit med i temat, för vem vet, Keanu kanske kan bli en otippad favorit även för dig?

 

Publicerat

SÅ SOM I HIMMELEN

”Jag vet inte varför jag återvände till min barndoms by. Ibland gör man saker man inte själv förstår.”

Orden är Daniel Daréus (Michael Nyqvist). Han är den där Store Kände Dirigenten Kay Pollaks film handlar om.

När jag hör honom säga dessa ord i inledningen av den där filmen känns det som att det är jag som pratar. Ibland gör man saker man inte själv förstår. Ja det gör man. Som att se Så som i himmelen en fredagskväll tillsammans med min mamma elva år efter att vi såg den på bio tillsammans och jag skämdes som en hund över hennes tjoande, ljudligt gråtande och skrikande ”BLOOOD! NÄÄÄ VA MYCKET BLOOOOD!”

Jag såg uppföljaren Så ock på jorden på Malmö Filmdagar i tisdags (min recension av den kommer på torsdag) men någon recension av första filmen fanns inte att hitta på min blogg. Så kan vi ju inte ha det! Därför sitter jag nu med en kopp kaffe, en ihopklämd C More-dammsugare och en mamma som redan en kvart in i filmen är asförbannad (”VAD HETER HAN? MORBERG? JAG KAN INTE SE DEN DÄR FAN LAGA MAT ENS, HAN ÄR EN JÄÄÄVEL, HAN FÖRSTÖR HELA FILMEN!”)

Jag tyckte om Så som i himmelen när det begav sig. Jag gav den en stabil trea i betyg då och känner mig faktiskt lite orolig för hur nutida jag ska se på filmen. Michael Nyqvist anno 2004 var 44 år och en hottie, en skådis som inte kunde stava till överspel på samma sätt som jag upplever honom i nya filmer. Frida Hallgren var trettio år 2004 men hennes Lena är (väl?) betydligt yngre än så? Å andra sidan utspelar sig uppföljaren blott några månader efter denna film slutat och då är Frida Hallgren fyrtioett… Well, ålder är ändå bara en siffra, eller hur var det?

Daniel (Nyqvist) återvänder i alla fall till sin barndoms norrländska by när han tvingas lugna ner sig arbetsmässigt efter en hjärtattack. Hans genomtänkta plan är att iklädd tunna dansmackor och höstjacka mitt i vintern köpa byns Folkskola, ett hus i avsaknad av värme och rinnande vatten. Smart kille det där. Full koll på klimatet i ett område i världen där han alltså är uppväxt. Jaha det är snö??? Jaha det är kallt?? Jahaaa, kanske att man skulle behöva sig ett element för att slippa hacka tänder om nätterna?

Lena (Frida Hallgren) sitter i kassan i byns matbutik. Öppen, glad och med en sprittande aura kommer hon nära alla människor hon träffar, hon pratar, lyssnar och har utsläppt oborstat hår och ett leende som smittar. Daniel blir betuttad i Lena, Lena fascineras av Daniel och runt omkring dom befinner sig byns mer eller mindre inskränkta invånare med prästen Stig (Niklas Falk) och allt-i-allo-butiksägaren Arne (Lennart Jähkel) i centrum.

Gabriellas (Helen Sjöholm) enda andningshål från sin alkoholiserade misshandlande make (Per Morberg) är repetitionerna i kyrkokören som Daniel håller i och deras förhållande är en bihistoria genom hela filmen. Gabriellas sång, du vet. Den där som fixar värsta hurven genom hela kroppen när Helen Sjöholm sjunger. Vilken jäkla scen det där är alltså!

133 minuter film passerar och jag tycker inte filmen är så pjåkig. Den funkar. Den håller. Dialogen flyter på, många av skådespelarna gör riktigt fina prestationer och jag tycker filmen förtjänar dom åtta guldbaggenomineringar den fick OCH oscarsnomineringen för Bästa utländska film. Det blev inga vinster dock.

Visst kan man titta med förstoringsglas och reta sig på både scener och manus om man skulle vilja (cykelscenerna borde ha klippts bort), visst kan jag tycka att det skriks osedvanligt mycket och visst gränsar det till jobbigt teatraliska frikyrkligheter ibland men jag tycker – förvånande nog – att filmen håller sig på ”rätt” sida hela vägen.

Kay Pollak har med Så som i himmelen gjort en film som förtjänar den klassikerstämpel den faktiskt har. Den förändrar inte min värld varken vid denna tittning eller förra men min mamma reagerade lika starkt på filmen nu som då. En av dom bästa filmerna som gjorts låter hon hälsa. Bara Forrest Gump, Den gröna milen, Grabben i graven bredvid och Stekta gröna tomater är bättre.

När jag såg filmen 2004:

När jag såg filmen 2015 (tre dagar efter att jag sett uppföljaren Så ock på Jorden):

Sofia, Henke och Jojje har också sett filmen.