THE ULTIMATE SYLVESTER STALLONE-TOPPLISTA

Det här kan ha varit det svåraste och mest tidskrävande jag gjort på bloggen. Att rangordna Sylvester Stallones filmer är för mig lika svårt som att säga vilket av mina barn jag gillar bäst. Många av hans filmer ligger mig nämligen oerhört varmt om hjärtat och det har varit svårt att bestämma sig för exakt hur rankingen ska gå till. Betyget på filmen spelar givetvis in MEN även nostalgimyskänslor, hur många gånger jag sett filmen och rent allmänt hur mycket filmen betytt. Jag har även sett om många av filmerna för att bilda mig en aktuell uppfattning SAMT letat med ljus och lykta efter dom filmer jag inte hade sett för att listan skulle bli komplett.

Det finns filmer på den här listan som fungerar som tröstefiltar för mig. Som en napp om jag vore två, som en föräldrakram om jag vore fem, som en nära väns lyssnande öra om jag vore tonåring eller som en vuxen att lita på nu när jag själv är där. Jag inser att det kan vara ohyggligt svårt att förstå detta men kanske har du någon egen favoritskådis som funkar på samma sätt för dig, kanske några egna filmer som fungerar som balsam för själen?

Hur som helst, här kommer MIN och bara MIN The Ultimate Sylvester Stallone-lista. Tycker du jag har fel, håller du inte med alls? Gör din egen lista vettja. Ingen skulle bli gladare än jag.

58. ESCAPE PLAN: THE EXTRACTORS (2019) 
Sly spelar Ray Breslin
Regi: John Herzfeld

Det finns mycket man kan säga om Sylvester Stallones val av filmer och skådespelarinsatser på äldre dar men jag väljer att avstå. Det mesta gör sig lika lite på filmduken som det gör sig i skrift. Här blandas det in kinesiska pengar och handlingen är lagd i Hong Kong. Inget av detta är ett plus för filmen eftersom manuset kan skrivas under lillfingernageln hos en neurotisk nagelbitare. Snälls snälla, låt det var slut med flyktplanerandet nu. Första filmen var riktigt bra, men det är lätt att glömma det nu.

.

.

57. ESCAPE PLAN 2: HADES (2018)
Sly spelar: Ray Breslin
Regi: Steven C. Miller

Det är rent utsagt bedrövligt – BEDRÖVLIGT – att det går att göra en film med 45 miljoner dollar i budget som är så genomusel som denna är. Det finns ingenting av värde i den här filmen. Stallone är i bild mindre än femton minuter av den 96 minuter långa speltiden, manuset är skrivet på insidan av en nedbiten lillfingernagel och att det pumpats in kinesiska pengar i filmen gör den inte bättre på en endaste fläck.

.

.

56. THE PARTY AT KITTY AND STUD´S (1970)
Sly spelar: Stud
Regi: Morton Lewis (efter ett manus av Milton Lewis. Lågoddsare att dom är tvillingbröder va?)

Jahaja. Jag som trodde jag skulle få se ännu en ”höjdare” och tillika softporris, men där fick jag tji. Jag såg att Stallones mest kända film inom denna genre, Italian Stallion, inte fanns med på filmografin på IMDb men eftersom jag sett den både en och två gånger (och ja, en gång med ett förstoringsglas som tillbehör men det är preskriberat nu va?) så måste den vara med på listan ändå – tänkte jag. Och sen skulle jag ”beta av” denna lilla film och får till min stora förvåning se att det är SAMMA FILM!  Om jag säger såhär: det här är ingen film man vill titta på i onödan för det finns INGENTING  av värde att se här men jag antar att Sly fick lön för mödan så han kunde betala hyran en månad eller två. Hans smeknamn från filmen har dock följt honom hela livet och filmen är (ju) betydligt mer känd under detta namn än den något fåniga originaltiteln.

.

.

55. KAMBAKKHT ISHQ (2009)
Sly spelar: Sylvester Stallone
Regi: Sabir Khan

En indisk film som är inspelad i Hollywood med indiska skådisar som mestadels pratar hindi men ibland försöker sig på engelska samt några stora amerikanska skådespelare som spelar sig själva. Det här är en film som kräver sin man – eller kvinna – för att se klart. 25-minuters-regeln lockade som faaaan kan jag säga MEN jag härdade ut i två timmar och tjugoen minuter med detta sort-of-Bollywood-dravel. Stallone är dock riktigt bra på att spela sig själv.

.

.

54. TJALLAREN (No place to hide/Rebel, 1970)
Sly spelar: Jerry Savage
Regi: Robert Allen Schnitzer

Det här är en väldigt pratig film. Det här är en väldigt ful film. Det här är en väldigt tråkig film. Den handlar om en grupp studenter och vietnamveteraner  som planerar att spränga en skyskrapa i New York i protest mot USA:s inblandning i Vietnamkriget. Stallone är alltså inblandad i ännu en vietnam-osande film men denna gång är han inte en promille så tuff och cool som i Rambo 2. Här är han mer pinsam deluxe. Hela filmen är det. Framförallt är det ett irriterande butt-ugly typsnitt som används när filmkaraktärerna ska beskrivas. Och bokstäverna dyker upp samtidigt som det klippetiklopp-låter som att det är en gammal skrivmaskin som skriver. Ugh.

.

.

53. BACKTRACE (2018)
Sly spelar: Sykes
Regi: Brian A. Miller

En bankrånare får se sina kumpaner bli skjutna till döds och blir sedan själv skjuten med en minnesförlust som ett brev på posten. Sju år senare sitter han fortfarande inne och minns inte ett skit av vad som hänt eller var pengarna är nedgrävda. Han minns inte ens att det finns pengar. Men, han får hjälp att rymma av ett gäng med baktankar och ”minnesförlustserumsprutor” i bagaget. Sly spelar polisen Sykes som aldrig gett upp hoppet om att lösa brottet och han gör inte bort sig. Resten av filmen däremot. Blääääh.
.

.

.

52. SAMARITAN (2022)
Sly spelar Joe
Regi: Julius Avery

Jamen herregud vad det ibland är o-bra att längta efter en specifik film. Det såg ju så bra ut på postern. Stallone som Samaritan, den snälle DC-superhjälten som ”alla” tror är död, avliden i strid mot sin nemesis Nemesis. Den här filmen visades direkt på Amazon Prime men kunde, med facit i hand, lika gärna ha halkat rätt ner i papperskorgen hos filmbolaget. Stallone är dock cool i hoodie och har filmhistoriens ledsnaste ögon, men det hjälper inte.

..

.

.

51. DRIVEN (2001)
Sly spelar: Joe Tanto
Regi: Renny Harlin (efter Stallones manus, dock inte hans story)

Titta vad fin han är i rött! Det är det enda positiva med filmen.

.

.

50. THE EXPENDABLES (2010)
Sly spelar: Barney Ross
Regi: Sylvester Stallone (även manus)

Det här är filmen som satte sprutt på hela den här bloggen. Min recension av The Expendables lästes av sjuuuukt många under några augustidagar 2010 och mejlkorgen fylldes av brev från främst killar som tyckte jag var modig som vågade erkänna min fascination för Sylvester Stallone. Att jag sågade filmen var oviktigt men att en TJEJ kunde gilla den här gamla stöten var tydligen coolt. För mig är det inte coolt, det är en självklarhet, lika självklart som att dricka mjölk till pepparkakor eller borsta tänderna. Att filmen är fullständigt rutten är en sak, att jag ändå satt och dregglade på första raden på premiären är en annan. Det vittnar filmens betyg om. Den fick både en etta OCH en femma.

.

.

49. ADJÖ TILL GÄNGET (The Lords of Flatbush, 1974)
Sly spelar: Stanley Rosiello
Regi: Martin Davidson & Stephen Verona

Den här filmen osar pomada och gnisslande skinnpajar. En måstefilm för alla 50-tals-fetischister men annars gör den inte någon glad. Inte ens mig faktiskt – även om Stallone är rätt fin i sin outfit. Hade önskat mig rockabillylugg bara, inte den där mer flottiga bonnavarianten. Annars är det en sedvanlig gängfilm med allt vad det innebär av musik och tonårsgraviditeter.

.

.

48. DEATH RACE 2000 (1976)
Sly spelar: Machine Gun Joe Viterbo
Regi: Paul Bartel

Här är frågan om den här filmen verkligen ligger på rätt plats på listan. Jag är lite tveksam faktiskt. Det var ganska många år sedan jag såg den och då tyckte jag inte den var något vidare men kanske – kanske – att den kan kännas mer aktuell nu än någonsin förut? Death Race 2000 handlar nämligen om ett framtida USA, efter världsekonomins kollaps 1979 (men skulle kanske kunna vara 2025?). USA är en diktatur (hmmmm….) och presidenten har skapat en absurd och helt sjuk racingtävling där fem deltagare ska köra från kust till kust. Under själva loppet ska dom även försöka köra ihjäl människor för att få bonuspoäng, gamlingar över 75 ger mest poäng.  I första hand är det här David Carradines film då han spelar Frankenstein med svart läderhuva för ansiktet men Stallone har den andra huvudrollen som den galne gangstern Machine Gun Joe. För en gångs skulle är det inte Stallone som ses som good guy. Ganska friskt faktiskt.

.

.

47. SPECIALISTEN (The Specialist, 1994)
Sly spelar: Ray Quick
Regi: Luis Llosa

Två år efter Basic Instinct kom Specialisten, en film som såldes in som nånslags ”erotisk thriller” men vars enda gemensamma nämnare med den förstnämnda filmen är den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Sharon Stone och att det visas hud. Det var dock varken Stallone eller Stone som näckade i duschen, det var body doubles – såklart. Filmen är begåvad med den ytligaste av handling, den maximalt överspelande James Woods, en usel regissör, Sharon Stone som gör vad hon kan samt…Stallone. Det är dock – och förblir – en riktigt kackig film.

.

.

46. D-TOX (Alternativ titel: Eye see you, 2002)
Sly spelar: Jake Malloy
Regi: Jim Gillespie

Vet du vad dom tre mest överskattade sakerna i världen är? Enligt en alkad polis i den här filmen är det ”homemade food, homemade fuck and FBI”. Håller du med? Jag gör det inte. En alkad filmpolis däremot, det är en överskattad rollfigurstyp som det går tolv på ett dussin av (och som oftast får spelas av Liam Neeson). Här är det Stallone som är den nedsupne polisen som försöker lösa sina sorger med hjälp av flaskan innan han kommer på att hämnas är banne mig underksttat.

.

.

45. F.I.S.T (1978)
Sly spelar: Johnny Kovak
Regi: Norman Jewison

Det här var den första film Stallone gjorde efter succén med Rocky. Ganska otippat ändå att han ger sig på ett tämligen o-coolt fackföreningsdrama men det kanske var nåt han innerst inne brann för? Det är bara är en annan typ av underdogs? Det är Basic Instinct-snubben Joe Eszterhas som skrivit manus (hans allra första) och Sly krävde att hans namn skulle stå med i förtexterna som screenwriter och han fick igenom det även om han sedan ångrar sig eftersom filmen floppar. F.I.S.T står för Federation of Inter-State Truckers. Blir du sugen på att se filmen? Inte??? Då är du sannolikt helt och fullt normal.

.

.

44. RAMBO: LAST BLOOD (2019)
Sly spelar: John Rambo
Regi: Adrian Grunberg

Den sista gången jag fick uppleva min barndoms stora hjälte John Rambo på film blev en känslomässig krock utan dess like. Visserligen var det alldeles underbart bara att se honom på stora vita duken igen MEN det är så mycket med filmen som är problematiskt att den känslan försvann ju längre in i filmen jag kom. För att inte tala om nu efteråt, nu är jag mest förbannad. Manuset är så Trump-vänligt som det går att göra en actionfilm anno 2019 och jag har otroligt svårt att förbise det. Att John Rambo dessutom ber om hjälp – och ber en KVINNA om hjälp! (en för honom i princip okänd sådan dessutom) – krockar mot allt jag känner till om honom. Han ÄR en lone warrior. Han ska inte behöva hjälp. Och hur mycket klipp-kollaget på slutet än gav mig rys så köper jag inte den allra sista scenen. Dö nu Rambo. För allas skull.
.

.

43. ANGELOS HÄMND (Avenging Angelo, 2002)
Sly spelar: Frankie Delano
Regi: Martyn Burke

Filmer som innefattar Sylvester Stallones ljuva stämma som berättarröst får alltid ett plus i kanten, oavsett kvalitet för övrigt. Angelos hämnd är en film som på pappret borde vara jättebra, Anthony Quinn och Madeleine Stowe är inga duvungar och Stallone klär nåt vansinnigt fint i kostym. Men filmen saknar mycket av värde. En trovärdig känsla till exempel och en mindre mängd pinsamt överspel både här och där. Det ska tydligen vara en ”maffiakomedi” men jag har svårt att se det komiska. Filmen är mest….fånig. Fast Sly får öva sin syförmåga på kroppen igen, det var några år sedan sist.

.

.

42. CAPONE (1975)
Sly spelar: Frank Nitti
Regi: Steve Carver

Jag har aldrig varit överdrivet förtjust i filmer som handlar om Al Capone och den här filmen gör det inte heller för mig. Det är Ben Gazzara som spelar Al Capone och han gör det visserligen bra men det är ändå nånting med filmen som gör att jag gäspar käkarna ur led.  Jag längtar efter De omutbara och en film som ger Stallone mer screentime.

.

.

41. BULLET TO THE HEAD (2012)
Sly spelar: James Bobo eller James Bonomo, det är frågan?
Regi: Walter Hill

Ibland behöver jag inte mer än att höra Stallone prata för att känna mig nöjd med en film. Bullet to the head gav mig den känslan PLUS att han har snygga tatueringar och att jag sällan tackar nej till en hjärndöd och hämndlysten actionfilm när jag är på det humöret.

.

.

40. PARADISE ALLEY (1978)
Sly spelar: Cosmo Carboni
Regi: Sylvester Stallone (han har även skrivit originalmanus)

Här kommer Stallones regidebut som ett brev på posten. Han har dessutom själv skrivit manus. Det är lätt att tänka sig att han kunde få göra lite vad han ville i Rockys kölvatten och det blev alltså detta, ett drama om tre italiensk-amerikanska bröder, Cosmo, Victor och Lenny Carboni varav lillebror Victor (Lee Canalito) börjar med wrestling och kallar sig Kid Salami (alltså Sly och alla dessa karaktärsnamn…). Storebror Cosmo (Stallone) hejar på då han ser en chans till storkovan och Lenny (Armand Assante) vill bli lillbrorsans manager. Det känns verkligen som en Formulär 1A-film det här, inte så pjåkig men heller ingen Rocky. Hollywoodgulligt slut så man smäller av. Såklart.

.

.

39. DEN SISTA MATCHEN (Victory, 1981)
Sly spelar: Captain Robert Hatch
Regi: John Huston

Sylvester Stallone, Max von Sydow, Michael Caine och Pelé – I SAMMA FILM! Lägg därtill den store kände regissören John Huston OCH en fotbollsmatch mellan amerikanska soldater och tyska nazieter så har du den här filmen packeterad i en liten påse. Den är dessutom INTE baserad på en verklig historia.

.

.

38. GET CARTER (2000)
Sly spelar: Jack Carter
Regi: Stephen Kay

Kostymporr! Finfin ansiktsbehåring! Annars inte mycket att gå ner i brygga över. Det är en remake där Stallone spelar den rollen som Michael Caine hade i originalfilmen och Caine är med även här fast han spelar rollen som Bryan Mosley hade i originalet. What goes around comes around.

.

.

37.  ROCKY V (1990)
Sly spelar: Rocky Balboa
Regi: John G. Avildsen (efter Stallones originalmanus)

Rocky har blivit skadad för livet efter den senaste matchen och han lägger boxningshandskarna på hyllan. Till råga på allt har hans revisor förskingrat alla hans pengar. Rocky V är ingen munter historia och det är smärtsamt hur dålig filmen blivit TROTS att premisserna ändå känns genomarbetade, känslosamma och på många sätt urtypiska ”rocky-iska”. Han måste ju backa bandet nu, ta med sin familj och flytta tillbaka till sina (sämre) kvarter och på nåt sätt kravla sig upp från botten – igen. Men Rocky är ju inte Rocky om han inte hittar nån ny mening med livet och i den här filmen heter han Tommy ”Machine” Gunn (Tommy Morrisson) och han blir Rockys protegé.
Den här filmen är inte bara sorglig för att den är undermålig sedd ur en Rocky-älskares ögon, den känns jobbig att se för att Stallones son Sage spelar Rockys son Rocky Balboa Jr och att Sage dog blott 36 år gammal 2012. Tommy Morrison var tungviktsboxare på riktigt men blev avstängd 1996 då det blev känt att han var HIV-smittad. 2013 dog han, 44 år gammal. Är du våldsamt nyfiken på vad Sage Stallone hette i mellannamn så kan jag avslöja det. Han hette Moonblood.

.

.

36. OUT OF SIGHT (Reach me, 2014)
Sly spelar: Gerald
Regi: John Herzfeld

En film vars röda tråd är en självhjälpsbok vid namn Reach me men som samtidigt är ett drama, en thriller, en skruvad komedi och högljudd som fan med svinjobbig musik, alltså, njaaaaa, den föll mig kanske inte helt på läppen. Stallone gör dock sin roll med den äran! Han spelar en businessman och konstnär, en målmedveten man som spottar när han pratar och målar tavlor med stekspatlar. Hans vita tänder skuggas endast av Danny Aiellos ännu vitare diton men han är fin i glasögon!

.

.

35. OSCAR (1991)
Sly spelar: Angelo ’Snaps’ Provolone
Regi: John Landis

Det här är en film som klassas som ”screwballkomedi”. Ett försök från Stallones sida att vara riktigt rolig är det i alla fall och jag tycker nog inte filmen är helt igenom lyckad. Det är ingen film jag gärna ser om men självklart ska den ses. Jag såg den alltså i början på 90-talet och jag har inte sett om den, en av få filmer det skrivs om här idag som jag inte gett fler chanser än en. Godkänd film men inte mer än så.

.

.

34. Kör hårt, Marlowe (Farewell, my lovely, 1975)
Sly spelar: Jonnie
Regi: Dick Richards

Med namn som Robert Mitchum och Charlotte Rampling i rollistan är det kanske inte en film som är mest känd för att Stallone är med. Å andra sidan kom den här filmen året före Rocky så jag är förvånad att han ens är med i en såhär pass ”vanlig” film. Filmen fick en oscarsominering för Bästa kvinnliga biroll (Sylvia Miles) och Jerry Bruckheimer är (konstigt nog) producent. Det här är en riktig såndär ”hårdkokt deckare”, gränsfall till en film noir med Robert Mitchums hemtrevliga berättarröst. Det är män i hatt, det är långsamma jazztoner, det är kostymer, slipsar och kvinnor som ögongodis. Och Stallone i en liten men viktig (*host*) roll. Det här är dessutom femte filmen Maniac-mannen Joe Spinell och Stallone agerar i samtidigt i. Nighthawks, Rocky, Rocky II och Paradise Alley är dom andra.

.

.

33. SPY KIDS 3D – GAME OVER (2003)
Sly spelar: Toymaker
Regi: Robert Rodrigues

I ärlighetens namn, det är ingen jätteroll han har i den här filmen herr Stallone men den är viktig. Han är Toymaker, Spelmakaren,  med Richard Gere-frippa och allt. Att filmen är underhållande är kanske inte Slys förtjänst men likväl så är den det.

.

.

32. SHADE (2003)
Sly spelar:  The Dean/Stevens
Regi: Damian Nieman

En poker-och-kupp-film som överraskade mig rejält. Inte för att den är nån mindblowing superbra jättefilm men för att den är betydligt bättre än jag trodde och förtjänar ett bättre öde än att leva i skuggorna av dom flesta andra filmerna på jorden. Här är det Thandie Newton och Gabriel Byrne som i sällskap av Stuart Townsend och Jamie Foxx ska försöka lura/spela av Sylvester Stallone en shitload of money – och Melanie Griffith är också med. Stallones roll är verkligen inte stor men han lyser när han är i bild och gör sin The Dean på ett lågmält och snyggt vis.

31. EXPEND4BLES (2023)
Sly spelar Barney Ross
Regi: Scott Waugh

Om världen har tur är detta den sista delen i Expendables-franschisen. En halvtimme in i filmen är det i alla fall så det känns när jag highfivar mig själv åt en ballsy grej i manus som sätter allt på sin spets. Gillar det som fan även om jag borde ha fattat att Sylvester Stallone inte är den som i onödan skriver ut sig från en kassako (*host* Rambo Last Blood *host*). Filmens stora behållning är dock Jason Statham som verkar ha kul på jobbet.

.

.

30. NIGHTHAWKS (1981)
Sly spelar: Deke DaSilva
Regi: Bruce Malmuth

Den här looken alltså, jag dör ju, jag döööööööör. Pilotbrillor, cockerspanielhår, bra skägg och en skinnjacka som ser ut som nåt som äcklet i När lammen tystnar sytt ihop. Han klär dessutom ut sig som kvinna i en scen. Att Nighthawks dessutom är en helt habil polisthriller med dom coolaste snubbarna som gick att frambringa 1981 – Sly och Rutger Hauer – gör inte saken sämre. Och Rutgers rollfigur heter Wulfgar. Sug på den! Känslan i filmen är toppen, manuset är det kanske inte men den är sevärd ändå såklart. KOLLA BILDEN BARA OCH MOTBEVISA MIG OM DU KAN!

.

.

29. RAMBO (2008)
Sly spelar: John Rambo
Regi: Sylvester Stallone (även originalmanus)

Det här är den film om John Rambo som har högst body count, alltså flest döda. Den vinner faktiskt med hästlängder om det nu är en tävling man prompt vill vinna. 236 döda på 92 minuter jämfört med 1 (en!) död på 93 minuter i First Blood. Ändå har Rambo faktiskt en story inknökad bland alla mord och lik. Jag tror dock att det underlättar om man är brutalt betuttad i John Rambo som filmkaraktär om man ska gilla den här filmen. Men jag är ju det och således gillade jag Rambo. Hehe.

.

.

28. STOPP! ANNARS SKJUTER MORSAN SKARPT
(Stop! Or my mom will shoot, 1992)
Sly spelar: Joe Bomowski
Regi: Roger Spottiswoode

Joe Bomowski är kanske Sylvester Stallones mysigaste rollfigur till dags dato. Skittrevlig i brun mockajacka och charmig som få, fin tillsammans med jämngamla JoeBeth Williams och rätt skojfrisk för övrigt. Jag har sett den här filmen en handfull gånger och varje gång blir jag lika förvånad. Jag gillar den. De är underskattad på nåt vis. Stallone kan agera även i denna typ av roller och jag tycker det är synd att han inte fick göra fler rena actionkomedier när han var som hetast där i slutet på 80-talet.

.

.

27. GRUDGE MATCH (2013)
Sly spelar: Henry ’Razor’ Sharp
Regi: Peter Segal

Grudge Match skulle kunna vara en reklamfilm för DeNiro och Sly, en film som enbart ska påvisa hur balla dom fortfarande är ”fast dom är gamla”. Det är ingen sån film. Det är inte speciellt glorifierande att se Stallone få sin prostata kollad iklädd en blå pappersprasslig sjukhusdräkt och utstöta diverse gutturala ljud. Att sen se Robert DeNiro i en åtsittande grön helkroppsstrumpa full med glödlampor visar honom inte direkt från sin sexigaste sida. Tvärtom känns det som att båda männen bjussar på ålderskomik på ett skönt distanserat sätt, som att dom kan skratta åt sig själva på riktigt.

.

.

26. GUARDIANS OF THE GALAXY VOL 2 (2017)
Sly spelar: Stakar Ogord
Regi: James Gunn

Stallones roll hade med en vass kniv och en enkel Parkinsonryckning kunnat kapats helt och ingen – ingen – hade märkt nån större skillnad. Men jag sticker inte under stol med att jag blev glad av att se hans fejs på vita duken, det blir jag alltid. Jag ser dock hellre honom i aningens större roller än denna. Hostar man missar man honom (även om han dyker upp i ett par tre scener).

25. GUARDIANS OF THE GALAXY VOL 3 (2023)
Sly spelar Stakar Ogord
Regi: James Gunn

Jag skulle kunna göra Ctrl C+Ctrl V gällande texten jag skrev på Guardians of the Galxy Vol 2, Sly är nämligen med exakt lika lite här MEN detta är en mycket bättre film. Den klart bästa av dom tre tycker jag. 

.

24. RAMBO III (1988)
Sly spelar: John Rambo
Regi: Peter MacDonald (efter Stallones originalmanus)

1988 var den här en av årets allra största och bästa filmer för mig. Rambo på uppdrag i Afghanistan där han ska hämta hem Trautman som blivit kidnappad av ryssarna och det blir liksom en ensam-man-mot-hela-armén-film. Om man skulle jämföra det med något i nutid skulle det näääääästan vara som att Rambo skickades ut för att hitta Bin Laden i Zero Dark Thirty. Ensam. Utan hjälp från någon. Jag gillar den här filmen väldigt mycket men den ÄR hundra procent nostalgi för mig. Skulle jag se den för allra första gången i nutid skulle jag antagligen förhålla mig aningens mer skeptisk. Eller inte. Fan vet förresten.

.

.

23.THE EXPENDABLES 2 (2012)
Sly spelar: Barney Ross
Regi: Simon West (efter Stallones manus)

Stallone har händer, underarmar och en mustasch jag skulle kunna döda för. Så är det. Fram med geväret. KABOOOM liksom. Behöver jag säga mer. Så jäääävla ytligt alltså, jag skrattar i byxan. Men äsch, det kan jag bjussa på.

.

.

22. ROCKY III (1982)
Sly spelar: Rocky Balboa
Regi: Sylvester Stallone (även originalmanus)

Clubber Lang is in the house och han är redo att spöa skiten ur Rocky. I korta drag är det vad Rocky III handlar om. Som boxningsfilm är den bra men den är inte världsklass, inte i närheten av flera av dom andra filmerna i serien.

.

.

21. ESCAPE PLAN (2013)
Sly spelar: Ray Breslin
Regi: Mikael Håfström

Escape Plan är en riktig 90-tals-action gjord på hederligt 90-talsvis 2013. Inget high-tech larv med luftburna dataskärmar a la Minority Report, inget science fiction-jox a la Demolition Man, inget pluttinuttgullande romantiskt krafs, nejdå, det här är gubbaction när den står som allra stadigast med båda fotriktiga vandrarkängorna på jorden och jag bara njuuuuter.

.

.

20. ROCKY II (1979)
Sly spelar: Rocky Balboa
Regi: Sylvester Stallone (han har även skrivit originalmanus)

Att en höjdarfilm som Rocky II hamnar så långt ned på listan som på plats 19 säger mer om Stallone-filmernas höga kvalité än på Rocky II i sig. Det här är en väldigt bra uppföljare, en värdig fortsättning på Rocky-sagan. Rocky riskerar att bli blind efter sin match mot Apollo Creed och vill inte boxas mer. Adrian blir gravid och livet är helt enkelt rätt fint för familjen Balboa. Men Apollo vill ha en returmatch… Tadaaaaa. Spänningen är olidlig. Hur ska han göra den gode Rocky?

.

.

19. OVER THE TOP (1987)
Sly spelar: Lincoln Hawk
Regi: Menahem Golan (efter Stallones manus)

Här är det armbrytning istället för boxning men annars är historien sig lik sådär som den kan vara i många av Stallones filmer. Han är en man i en utsatt situation som behöver bli starkare än någonsin förr för att klara av situationen och/eller överleva. Här är det VM i armbrytning som han måste vinna för att kunna få tillbaka sin son. Mitt blödiga hjärta gråter och självklart blir det vinst på slutet. Det är inte ens en spoiler.

.

.

18. DAYLIGHT (1996)
Sly spelar: Kit Latura
Regi: Rob Cohen

Daylight är en riktig dussinactionfilm, en sån som varken gör mig jätteglad eller förbannad, inte superexalterad eller toksömnig. Det som slog mig när jag såg om filmen var att effekterna faktiskt håller fortfarande, dom har åldrats förvånadsvärt bra. Kanske beror det på att dom inte var – och är – speciellt spektakulära utan mer ordinära. Dessutom måste ju en film vara rätt bra eftersom den fastnat så pass hårt i mitt psyke att jag tänker på den varenda gång jag åker i Söderledstunneln.

.

.

17. LOCK UP (1989)
Sly spelar: Frank
Regi: John Flynn

Lock up är fängelsefilmen som börjar med sorgligt pianoklink i bästa Clint Eastwood-stil och utvecklas till en hårdaction där den dömde Frank Leone (Stallone) ser slutet på sin fängelsetid men får en ny fängelsedirektör att slåss emot. Warden Drumgoole (Donald Sutherland) är ingen lätt match kan jag säga och det ska det heller inte vara. Han sätter käppar i hjulet för Frank och är den enda som står emellan friheten, flickvännen och ännu fler år på kåken. Det här är en film som gjorde mig djupt upprörd när jag såg den 1989. Orättvisor och jag är ingen bra kombo. När jag såg om filmen häromåret lyckades jag vara lite mer sansad men filmen är fortfarande en höjdare i fängelsefilmsfacket.

.

.

16. TANGO & CASH (1989)
Sly spelar: Raymond Tango
Regi: Andrey Konchalovskiy

Jag såg den här filmen när den var ny, i Israel bland svartmuskiga mustaschprydda rökande män som viftade med röda tygflaggor. Det var varmt och liksom….mustigt….på biografen. Jag kan tänka mig att det luktade som om dom tre vise männen varit framme med doftljus och myrra och grejer. Men det var en filmvisning jag aldrig kommer glömma och en film som håller mer än väl även för en tittning från soffhörnet. Musiken av Harold Faltermeyer andas essensen av 80-tal och nothing beats that feeling.

.

.

15. JUDGE DREDD (1995)
Sly spelar: Judge Dredd
Regi: Danny Cannon

Att den riktiga Judge Dredd aldrig tog av sig hjälmen struntar jag i, Sylvester Stallone är bättre som domare Dredd än alla Karl Urbans i världen. För mig spelar den här filmen på alla nostalgisträngar som finns för jag hamnar INUTI filmen efter bara en minut eller så. Färgerna, stämningen, motorcykeln, det där stora monstret, Armand Assante, Rob Schneider som den komiska reliefen Fergie, jag tycker ALLT funkar som en smäck på ett rakat huvud. En underbar film i all sin lökighet för ja, jag FATTAR att den är lökig, men det går att tycka om den ändå. Så det så.

.

.

14. CLIFFHANGER – SVINDLANDE AVGRUND (Cliffhanger, 1993)
Sly spelar:  Gabe Walker
Regi: Renny Harlin (efter Stallones manus)

Den första scenen var en groundbreaker när filmen var ny. Wow, vilken effekt! Hängandes sådär mellan två berg, vilken SVINDEL man fick huj huj. När jag ser filmen nu lyser det blue screen om hela scenen men äsch, spela roll. Man fattar ju grejen. Det är riktiga stakes här. Filmkaraktärer kan dö, det är action på hög nivå vi snackar om nu. Stallone, John Lithgow och Michael Rooker lyckades göra detta till ett välspelat thrillerdrama – också. Mycket sevärd film. Fortfarande.

.

.

13. THE EXPENDABLES 3 (2014)
Sly spelar: Barney Ross
Regi: Patrick Hughes (efter Stallones manus)

Att del tre i en filmserie är den bästa hör verkligen inte till vanligheterna, men så är Sylvester Stallone inte en vanlig skådespelare heller. Här är det Mel Gibson i skurkrollen som Stonebanks, Antonio Banderas är den snabbpratade kockobello-Galgo och att se Wesley Snipes igen gjorde mig tårögd. Lägg till detta övriga Expendables-gänget med Statham, Dolph och grabbarna, ett manus som faktiskt är välskrivet från början till slut och ett furiöst actiontempo och jag klappar händerna. Hårt. Sådär så jag får stickningar. Så värt!

.

.

12. CREED (2015)
Sly spelar: Rocky Balboa
Regi: Ryan Coogler

.
Här är ett av dom starkaste exemplen på hur svårt det är att rangordna film och vilka kriterier som bör räknas in. Creed är långt ifrån någon perfekt film, stora delar av handlingen berör mig inte alls och den fick faktiskt bara 3/5 av mig i betyg MEN det finns ett stort MEN här: Sly har aldrig varit bättre! Han är så jävla jävla bra i den här filmen att hjärtat typ brister. Han är gammal och skröplig och han gör den gamle Rocky sån otrolig rättvisa. Alltså herregud vad fint det är att se. Scenen i omklädningsrummet. Gråtfest. OCH SÅ FICK HAN INGEN OSCAR! FI FAN ALLTSÅ. SKA JAG NÅGONSIN KOMMA ÖVER DETTA? SKA HAN? Inte, va?

.

.

11. RHINESTONE (1984)
Sly spelar: Nick
Regi: Bob Clark (efter Stallones manus)

Det finns många som inte håller med mig om att den här musikaliska komedin är en 5/5-film. Jag vet att det är så. Jag accepterar att smaken är som baken men jag vet också att jag har ett gäng i min hörna också, även om vi inte är varken många eller högljudda. Det är nämligen inte speciellt creddigt att erkänna att man gillar Rhinestone men wtf, yolo, yada yada, jag skiter i vilket. Jag älskar den här filmen mer än mozzarella. Den gör mig glad. Stallone bjussar på sig själv på ett såndär sätt som jag inte kan värja mig emot och att han teamar upp med Dolly Parton gör det inte sämre.

.

.

10. DÖDLIGT MÖTE (Assassins, 1995)
Sly spelar: Robert Rath
Regi: Richard Donner

Det var precis som jag skrev i min recension av den här filmen, jag såg den i New York och tack vare den blev det ett stopp i Puerto Rico på vår rundtur i Västindien. Jag ville verkligen se inspelningsplatsen, jag ville gå i Stallones fotspår och jag fick göra det. Vissa filmer har sån impact på mig, jag blir liksom….ihärdig….och kan inte släppa tanken hur galen den än verkar till en början. Den här filmen är dock betydligt bättre än vad många förståsigpåare som inte sett filmen vill hävda. Stallone, Antonio Banders och Julianne Moore i en svettig thriller om lönnmördare och en rödhårig skönhet med katt.

.

.

9. DEMOLITION MAN (1993)
Sly spelar: John Spartan
Regi: Marco Brambilla

Tänk så mycket före sin tid Demolition Man är och var. VR-glasögon, bara en sån sak. Och dom har dragit den där grejen med svordomsburk ett stort steg länge (alltså en sån man kan ha om man har barn med baktanken att kidsen ska få böta en spänn när dom svär men det enda som händer är att mamman får skicka ner en halv månadslön i enkronor i burken…). Det finns så mycket att gilla med den här filmen. En naken Stallone i plexiglasförpackning. Wesley Snipes i blonderas kalufs. En supercharmig Sandra Bullock i keps. Plussa dessutom med robotkörda taxibilar och en massa annat mys. Härlig film. Den håller. Fortfarande.

.

.

8. COP LAND (1997)
Sly spelar: Freddy Heflin
Regi: James Mangold

Cop Land är filmen som för alltid kommer förknippa Sly med viktökning. Han gick upp 18 kilo för att spela den hörselskadade snällispolisen Freddy Heflin och det är inte 18 kilo muskler vi pratar om. Med en vanlig matchvikt på 86-90 kilo på sina 175 centimeter käkade han alltså upp sig så han till och med blev större än han var under Rocky IV (103 kilo) och det gjorde honom till en riktigt mysig vanlig-snubbe-sköning. Att han inte blev Oscarsnominerad för den här rollen är obegripligt men jag antar att han känner sig nästan lika stolt över att han vann Bästa skådespelarpriset på Stockholms Filmfestival 1997. Men det är inte enbart Sly som är bra, hela filmen är toppen!

.

.

7. COBRA (1986)
Sly spelar: Marion ”Cobra” Cobretti
Regi: George P. Cosmatos (efter Stallones manus)

Det finns två versioner av Cobra, en originalversion som är som den ska och en totalt obegriplig svensk version som är så sönderklippt att har man inte sett originalversionen så fattar man inte vad som händer. Jag såg den klippta först. Det var dumt men jag hade inget val. Sen läste jag om allt som var bortklippt och blev så irriterad att några år senare åkte till London enbart för att köpa den oklippta versionen på VHS. Jag gillade Cobra jättemycket även vid första tittningen, Stallone är värstingcool med solglajjor, klackskor och en tändsticka i munnen – och han klipper sina pizzaslajsar med sax –  men när jag såg den oklippta versionen lät jag som en varg som ylar. Länge.

.

.

6RAMBO – FIRST BLOOD PART II (1985)
Sly spelar: John Rambo
Regi: George P. Cosmatos (efter Stallones manus)

Lika trevlig som Richard Crenna är när han spelar Samuel Trautman, Rambos enda vän i världen, lika übervidrig är Charles Napier som Marshall Murdock. SOM jag hatade den gubbfan när jag var yngre. Eller….jag hatar honom fortfarande men nu kan jag unna mig att tänka på karmakonton och sånt. I den här andra filmen om John Rambo ska han åka tillbaka till Vietnam för att rädda amerikaner som ”blivit kvar” och ”glömts bort”. Spännande som tusan, äckligt med blodiglar, Rambo säger dessutom det numera klassiska citatet som resulterade i titeln på en film från 2010. ”I´m expendable”. What means expendable? ”It’s like someone invites you to a party and you don’t show up. It doesn’t really matter.”

.

.

 5. ROCKY BALBOA (2006)
Sly spelar: Rocky Balboa
Regi: Sylvester Stallone (även originalmanus)

Det här är den enda av Rocky-filmerna som kan mäta sig med Rocky 1 i bra-på-riktigt-kvalitéer. Jag kan lova att alla som sett filmen håller med, dom som inte gör det har inte sett  filmen utan sågar den med en äsch-skakning på huvudet och ihopsnörpning av munnen. Den sjätte filmen i en filmserie kan väl för fan inte va bra. Nähä. Says who?? Det är trettio år sedan Rocky gick sin första match. Tiden går. Familjen ser inte ut som förut. Det är en känslosam och väldigt väldigt fin film det här.

.

.

4. ROCKY IV (1985)
4. ROCKY IV (1985)
Sly spelar: Rocky Balboa
Regi: Sylvester Stallone (även manus)

Jag älskar den här filmen. Jag älskarälskarälskar den. Jag älskar den sådär som man kan tro att man älskar nån som man är nykär i, alltså sådär att man inte ser dom dåliga sidorna för allt är bara superhärligt hela tiden. Det är klart jag vet rent logiskt att Rocky IV inte är en fulländad film, kom igen, jag må se dåligt men jag är inte blind. Men helt ärligt, den här filmen gör mig ända in i benmärgen lycklig och den känslan kan ingen antagonist ta ifrån mig. Tro mig, många har försökt dom senaste trettio åren men ingen har lyckats. Rocky Balboa ska boxas mot det ryske anabolapaketet Ivan Drago (Dolph Lundgren) och hans ryska agentfru (Brigitte Nielsen) är bland det kallaste man kan se på vita duken. Rocky Balboa är däremot desto varmare. Han gör saker och ting ”the real way”.

.

.

3. CREED II (2018)
Sly spelar: Rocky Balboa
Regi: Steven Caple Jr.

Min stora crush på Sylvester Stallone började egentligen 1985 när jag såg Rocky IV på bio och INTE FAN kunde jag tro att jag 33 år senare skulle få EXAKT samma känsla av att se en film med Rocky Balboa och Ivan Drago på vita duken. Creed II har ALLT som en boxningsfilm ska ha. Boxningen är navet men runt den spinner så många trådar av viktig handling, av känslor, av nostalgi, av bra skrivna karaktärer att jag kapitulerar totalt. Tårarna började rinna i den sjunde spelminuten och sen rann dom under hela filmen, hela hemresan och resten av kvällen. Stallone gör återigen en oförglömlig rolltolkning av mannen han har allt att tacka för. Rocky. Vilken hjälte han är! Så osannolikt lätt det är att älska honom!

.

.

2. ROCKY (1976)
Sly spelar: Rocky Balboa
Regi: John G. Avildsen (efter Stallones originalmanus)

Utan Rocky, ingen Sylvester Stallone. Det är precis så simpelt som det låter. Stallone skrev manuset och hade bara några dollar på fickan när filmbolaget ville köpa det och stoppa in den stora stjärnan Burt Reynolds i rollen som Rocky Balboa. Men Stallone sa nej, han ville göra rollen själv och fick till slut ett ja även om ersättningen var betydligt lägre och resten är – som man säger – historia. Berättelsen om boxaren Rocky Balboa börjar här men det är inte enbart en berättelse om en idrottsman med en tävlingsinstinkt utöver det vanliga. Det här är början på en kärleksaga, på en livsresa som berättas med boxningsringen som en ram och man har banne mig ett hjärta av sten om man inte berörs av det här. Filmen fick tre Oscars, för Bästa film, Bästa klippning och Bästa regi och Sylvester Stallone blev nominerad som Bästa manliga huvudroll samt Bästa manus.

.

.

1. FIRST BLOOD (1982)
Sly spelar: John Rambo
Regi: Ted Kotcheff (efter Stallones manus baserad på David Morrells roman)

Av alla filmer jag sett (och det är några stycken) har jag sett tre som är rätt igenom helt perfekta. First Blood är en av dessa tre. För mig är First Blood själva kärnan i hela Stallones filmografi. Det är många av hans rollfigurer som har John Rambo-underdog-aura även om dom heter andra saker och ska lösa andra sorters problem men det finns ingen skådespelare i världshistorien som är bättre på att spela den lilla människan än vad Stallone är. Det går nämligen att vara liten och ensam även i en muskulös machokropp. Kolla bara på John Rambo. Han vill bara vara ifred men går det? Nej. Brian Dennehy-jäveln är ju i vägen. Jerry Goldsmiths musik är dessutom bland det vackraste som skrivits. Det är världsklass på allt här och en given förstaplacering!

.

Filmer han varit med i men är uncredited på IMDb: The Sidelong Glances of a Pigeon Kicker (1970), Älskare och andra skojare (Lovers and other strangers, 1970), Klute – en smart snut (1971), Bananas (1971), Mandingo (1975), Cannonball! (1976), Staying Alive (1983), Taxi 3 (2003) och Boxing Bloopers (2007). I Snacka om trubbel (The prisoner of second avenue, 1975) står han med i rollistan men i en icke namngiven roll (”youth in park”) så jag valde att inte ta med denna film. The good life (1997) valde jag att inte ta med eftersom den formellt sett inte släppts och då Stallone tydligen endast är med endast i en cameo-roll (?) men den scenen han är med i användes i reklam för filmen utan hans vetskap och han blev jättearg.

 

FILMÅRET 1995

 

1995 är ett OTROLIGT starkt filmår, GALET starkt faktiskt. Det var nästan tjugo filmer som slogs om listans tio platser och samtliga dessa tjugo filmer har en mycket speciell plats i mitt filmtittarhjärta.

Under större delen av året var jag på resande fot och endast en av filmerna på listan är sedd i Sverige. Jag kan inte svara på om jag tycker dessa filmer så otroligt bra just för att jag har en ”semestrig” och äventyrlig inramning av filmupplevelsen att tänka tillbaka på men jag har sett om samtliga filmer relativt nyligen och alla har (tro´t eller ej) hållit måttet. Jag får helt enkelt lita på mig egen filmsmak.

 

 

10. NÄTET (THE NET)

En konspirationsteorifilm med Sandra Bullock som blir av med hela sin identitet av det superläskiga inörnättet hade premiär lagom när jag kom till Perth, sönderbränd, utvilad och med svår lappsjuka efter två veckor på Bali.

.

.

.

9. JUDGE DREDD

Att se konstnärer stå och handmåla filmaffischer utanför biograferna i Tokyo var coolt. Men det blev extra speciellt när jag såg en man måla Sylvester Stallones ansikte med Judge dredd-masken…..det var den förmiddagen det, jag stod och tittade tills han målat klart, kunde inte slita mig. Samma kväll såg jag filmen. Underbart var det, underbart!

.

.

.

 

8. DESPERADO

När jag gick i mellanstadiet hade jag en brevkompis som hette Rebecca. Hon bodde på Tasmanien och för mig var det lika avlägset som Neptunus. När jag sen fick chansen att åka till denna lilla gröna ö visade det sig att den såg ut som….vilken grön liten ö som helst. Hobart var en trevlig stad med en bra biograf och den bjöd på två av årets största upplevelser. Antonio Banders i Desperado var den ena, den andra kommer lite längre upp på listan.

.

.

.

 

7. DÖDLIGT MÖTE (ASSASSINS)

Efter Stallonfesten med engagerade japaner i Tokyo och fullpoängaren Desperado i Hobart blev jag såklart glad som en speleman när ÄNNU en Stallonefilm hade premiär under resan och denna gång hade han Banderas som motspelare. Oh happy days! I Sydney såg jag filmen och sen gjordes resrutten om litegrann, jag var bara tvungen att ta mig till Puerto Rico och se inspelningsplatserna in the flesh.

.

.

.

 

6. PRESIDENTEN OCH MISS WADE (THE AMERICAN PRESIDENT)

På en liten multibiograf på den underbara- och då – tämligen turistfria ön Maui stiftade jag bekantskap med Annette Bening för egentligen första gången. Det var i alla fall första gången jag kände att jag tyckte väldigt mycket om henne, en känsla jag känt många gånger sedan dess. Michael Douglas var mer självklar, honom har jag alltid gillat.

.

.

.

5. DEAD MAN WALKING

Tårar är universella. Franska tårar är inte finare än mina svenska. På en biograf i Paris satt vi sida vid sida, fransyskan med den speciella parfymen och jag och som vi grät, vi grät och snorade och på duken framför mig skulle Sean Penn dö.

.

.

.

4. COPYCAT

Den här underskattade seriemördarfilmen såg jag en mysig dag i Honolulu, kvällen då det firades att jag efter visst detektivarbete hittade Magnums röda Ferrari i ett suspekt litet garage. Copycat är en riktig nagelbitarthriller helt enkelt. Och i filmen fanns Sigourney Weavers svinballa hus i San Fransisco. Ja. Jag åkte dit sen. Och nej. Det fanns inget Sigourney Weaver-hus vid vattnet.

.

.

.

3. BARA EN NATT (BEFORE SUNRISE)

Den enda filmen på listan som jag såg på svensk mark är också den enda filmen på listan jag inte sett på bio. Att se Bara en natt utan vetskap om fortsättningsfilmerna var en känslosam upplevelse. Bitterljuvt var ordet. Undrar hur många som gav sig ut på tågluff efter att ha sett filmen.

.

.

 

2. SEVEN

Här är den, den andra höjdarfilmen jag såg i Tasmaniens ”huvudstad” Hobart. På Tasmanien finns hela elva groddjursarter, varav tre inte finns någon annanstans i världen. Sån häpnadsväckande information kan man få sig till livs om man är på resande fot. Man kan också bli totalt GOLVAD av en film. Det går bra även utomlands.

.

.

.

1. BROARNA I MADISON COUNTY

I min värld är det här det bästa Clint Eastwood gjort. Ja faktiskt, både bakom och framför kameran. Efter att ha läst boken på en strand på Bali sprang jag in i en kvartersbiograf i Perth och döm om min förvåning när jag såg filmaffischerna i fönstret. Man var inte direkt med i matchen på Bali 1995. Hade inte jättekoll på vad som hände i världen. Fanns knappt tidningar. Klart jag blev glad ända in i benmärgen av att filmen skulle ha premiär och efteråt, ja efteråt, jag var knappt människa. En sån fin film. En sån jättefin film. En sån jättefin och banne mig perfekt film och årets givna etta.

.

Bubblare: Rob Roy, Waterworld, De misstänkta, Toy story, De förlorade barnens stad, Passionens pris, En vandring bland molnen, Four rooms, Apollo 13 och Dangerous minds.

 

Idag skriver ett helt gäng filmbloggarkompisar om filmåret 1995. Tyckte dom lika mycket om detta år som jag?

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Flmr

We could watch movies

Filmitch

 

Veckans serietidningshjälte på film: JUDGE DREDD

Jag var i Tokyo tre dagar i september 1995. Första dagen skulle jag försöka acklimatisera mig till ett hotellrum gjord för medellånga japaner, där toalett och handfat i storlek och höjd såg ut som något jag enbart sett på barnavdelningen på Ikea. Andra dagen firade jag min födelsedag bland berg-och-dalbanorna på Disneyland och den tredje dagen hade Judge Dredd premiär på en av Tokyos största biografer.

En konstnär handmålade affischen på plats på biografväggen och jag hade ohyggligt svårt att tänka mig nåt tuffare än Sylvester Stallone i domaren Joseph Dredds skepnad. Många japaner höll med mig, det förstod jag när jag satte mig ner på premiärvisningen, såg dom medhavda flaggorna och lyssnade till dom när dom i hundratals stod upp, hoppade och applåderade när Sylvester Stallones namn visades i förtexterna, när han själv kom i bild första gången, när han slogs, när han pratade, när han satte fast bovar och banditer. Det var ett oavbrutet jublande och något stort välde upp inom mig. Denna gång var det inte kan-ni-inte-hålla-truten-nerven som höll på att explodera, det var bubblan av filmkärlek, av magi och sammanhållning – äntligen några som förstod mig! Att Sylvester Stallone sprang omkring i platåstövlar som skulle få ABBA-Benny att bli grön av avund i ansiktet spelade ingen roll, inte för dom och inte för mig, det är däremot en riktigt snygg filmad synvilla.

Sylvester Stallone är 175 cm lång, filmens Judge Hershey (Diane Lane) är 166 cm och ”Fergee” (Rob Schneider) är 163 cm. I filmen ser det ut som om Judge Dredd är trettio centimeter längre än både dom och ALLA andra. Alla tittar upp på honom och inte så lite heller, inte sådär gulligt under lugg utan med huvudet bakåtlutat och blicken stadigt uppåt. Judge Dredd är stor, han är magnifik och han är som han själv uttrycker det: I….AM…..THE LAAAAAAW.

Judge Dredd skapades 1977 av John Wagner och Carlos Esquerra för tidningen 2000 AD. Han är inspirerad till sättet av Clint Eastwoods Dirty Harry och till utseendet av postern till filmen Death Race 2000. En judge är en blandning av polis, domare och bödel, en yrkeskår som alltså bör vara helt felfria och superlagliga själva. Joseph Dredd är sån. Han är perfekt, han är lagen just för att han i alla lägen lever efter den. Han gör inga snedsteg. Så när han anhålls för mord kan man ugglor i mossen. Nån vill sätta dit honom, nån vill se honom död. Vem kan denna någon vara? Kan det vara Rico (Armand Assante), den skrupelfrie störde mannen med den isande blicken, hans som mördar med samma frenesi som en annan skalar morötter?

Filmer som denna kan lätt kännas mossiga när det gått några år. Färger och effekter kan kännas gammalmodiga, känslan kan gå från nyskapande till mossig och det där pirret jag kände i kroppen 1995 hade lätt kunnat förändras till illamående. När jag tar ner min Dredd-VHS från hyllan en av dom regnigaste dagarna på semestern och frågar sonen om han vill se den med mig behöver jag inte fråga två gånger. Vi kryper upp i soffan, regnet smattrar mot plåttaket och den gamla trotjänaren knastrar igång. Denna gång är det inte videobandspelaren som agerar trotjänare, det är filmen. Jag har sett den så många gånger, SÅ många gånger och bandet liksom svajar. Sen sitter vi där tysta, som i trans och tittar på filmen och när eftertexterna rullar säger sonen: ”Du….det går inte att fatta att filmen är så gammal. Den hade kunnat vara gjord igår, ja, bortsett från flygscenen då, den var mest rolig”.

Jag håller med honom. Judge Dredd är en film som åldrats med värdighet och en superb eftersmak, lite som en gammal god ost eller ett vin som inte lagrats enbart för att ge flaskan ett lager damm så den ser dyr ut utan för att faktiskt smaka bättre. Visst inser jag att kombinationen av Stallones blotta närvaro, en filmgenre jag verkligen tycker är underhållande och världens jävla nostalgikick hjälper till för att ge filmen det betyg den får men ändå, jag kan inte göra på något annat sätt. Judge Dredd är fortfarande en fullpoängare för mig.

Att jag som grädde på moset fått EN i den yngre generationen att tycka att Stallone är både den förste och den rätte Judge Dredd känns bara fint. Karl Urban kommer inte ha nån chans där. That´s my boy!