När We could watch movies sammanfattar filmåret 2013 har Gustav listat en film som nummer sju som helt gått under min radar. Broken. En film han jämför med Fish Tank. Fish Tank alltså!

Tim Roth vann Stockholms filmfestivals Bronshäst för Bästa manliga skådespelare 2012 för sin roll som den unga flickan Skunks pappa i den här filmen och inte ens när jag läser detta ramlar nån pollett ner. Jag har verkligen inte hört talas om filmen förrän nu.

Det är en dryg vecka sedan jag såg filmen och en dryg timme sedan jag tänkte på den sist. Däremellan har den ploppat upp titt som tätt i tankarna, den vill inte låta mig vara, den vill inte släppa taget, den knackar mig på axeln och vill vara med. Själv är jag inte så säker på att jag vill att den ska följa mig som en skugga, det är en hemsk film och en hemskt jobbig film att se men på nåt sätt är den kanske nyttig. Den ger perspektiv. Den känns så väldigt verklig och det är en verklighet som är så långt ifrån en mysig tomtebolycka man kan komma.

Jag kan inte låta bli att tänka på TV-serien Svenska hjärtan. En radhuslänga. Grannar som umgicks men som egentligen inte hade något mer gemensamt än adressen. Det var diskbänksrealism a la vardag i Svenneland, en icke överdriven sådan. Broken ger mig vibbar av Svenska hjärtan men ändå inte, ändå verkligen inte.

Vid en återvändsgata, precis invid en vändzon ligger en handfull hus. Ordinära smutsiga tegelvillor i en norrförort till London. I ett av husen bor en man, en ensamstående man tillsammans med sina tre döttrar. Mamman är död och pappan försöker sköta hem och liv. Det går inte så bra. Han är arg, döttrarna är arga, jobbig aura i den familjen helt klart. I ett av dom andra husen bor Rick, en utvecklingsstörd och genomsnäll pojke, tillsammans med sina föräldrar och i ett tredje bor Skunk, en elvaårig tjej med skinn på näsan som bortsett från sin diabetes tar itu med livets klurigheter på ett rätt skönt sätt. Hon pratar och gör, sätter ord på sina känslor och frågar om sånt hon inte vet. Hon känns trygg, som om hon kommer växa upp till en fullt fungerande och vältänkade ung kvinna.

Skunk (Eloise Laurence) bor med sin bror Jed och pappa advokaten Archie (Tim Roth) då mamman lämnat dom för en ny kärlek. Au pair-tjejen Kasia (Zana Marjanovic) håller familjen flytande, likaså Kasias pojkvän Mike (Cillian Murphy) finns till hands.

Jag vill inte riktigt berätta mer om handlingen, inte mer än att det händer grejer. Broken handlar om så mycket. Om att växa upp, om mobbning, om kärlek, om fördomar, om icke fungerande vuxna som skapar icke fungerande barn, om att dåliga saker ibland händer helt utan förklaring, om att överleva, förlåta, förstå, älska och att inte fastna i hat. Samtidigt är det det där med misärfilm som gör att många drar sig för att se dom, domedagskänslan, det där med att när allting till synes inte kan bli svartare så dras svångremmen till och det blir ännu svårare att andas, ännu vidrigare, ännu mer ner på botten. Och när man är där nere på botten så öppnas en lucka i golvet och man spolas ner i avloppssystemet och solen slocknar och luften fylls av oljesot och ögonen av små små metallstift.

Det är så långt ifrån tjosanhejsan man kan komma så jag förstår att man väljer att inte se skiten. Jag förstår att det är enklare att se Pretty Woman för trettisjätte gången eller titta på nån bonnlurk på TV som söker en fru. Jag tror bara att det ibland kan vara nyttigt att se sånt som inte är rätt igenom lättsmält.

Det som gör Broken till en MYCKET sevärd film i denna genre är skådespelarna. Jag tycker så mycket om att se Cillian Murphy spela snäll, att se Tim Roth spela normal och att se Eloise Laurence starta en skådespelarkarriär som (tror jag) kommer gå spikrakt uppåt. Att se Broken gör att jag känner mig tacksam både för det jag är, det jag har och hur jag mår men även tacksam för film som medium. Historier som berättas lika fint som denna förtjänar att ses. Av många.