LUCKA #15: TROLLTYG I TOMTESKOGEN

Tomtar är bara 15 cm långa – utan luva – och väger endast tre hekto. Trots det är dom sju gånger starkare än en människa. Dom för ett lugnt liv utan huvudvärk och magsår.

Såna bra saker får man lära sig om man tittar på Trolltyg i tomteskogen. Man får också lära sig att den sibiriske tomten Onkel Kostja är extremt törstig på sprit, att Tor är stark och kär och att Lisa är en bra tomte trots att hon kommer från stan. Och trollen, dessa bestialiska varelser, är verkligen precis så otäcka som jag trodde när jag gick på Mulleskolan och såg såna överallt under stockar och stenar. Fjant, det lilla trollet, är dock söt. När han skriker ”HÄR MAMMA!!” som svar på frågan ”Var är Fjant?” blir jag alldeles varm i själen. Nostalgimys har den inverkan på mig.

Trolltyg i tomteskogen har egentligen ingenting med julen att göra annat än att jag minns att den gick på TV i juletid när jag var liten. Sen har tomtarna röda luvor, DET ger julkänsla nog för att filmen skulle kvalificera sig för en plats i julkalendern. Det plus att jag tycker så himla himla mycket om den här lilla filmen. Min blogg, mina regler. Trolltyg i tomteskogen ÄR en julfilm och en TOTAL fullpoängare i sammanhanget!

Betyg på filmen:

Mängden julmyskänslor:

 

9 TILL 5

Tumble out of bed and stumble to the kitchen, pour myself a cup of ambition and yawn and stretch and try to come to life. Jump in the shower and the blood starts pumpin’, out on the streets, the traffic starts jumpin’, for folks like me on the job from 9 to 5. Workin’ 9 to 5, what a way to make a livin’, barely gettin’ by, it’s all takin’ and no givin, Want to move ahead but the boss won’t seem to let me, I swear sometimes that man is out to get me. A-huuuum-huuuuuuum.

Förtexterna till den här filmen gör mig så sjukt glad. Musiken, känslan, färgerna, myyyyyset. Jane Fonda som är en sån otroligt bra skådis och Lily Tomlin och Dolly Parton, den här trion svincoola damer som på sitt annorlunda kreativa vis försöker fixa missförhållanden på jobbet och samtidigt sätta en sexuellt trakasserande chef på plats genom att samarbeta och visa att starka och självständiga kvinnor blir ännu starkare och ännu mer självständiga om dom kan samarbeta.

Filmen gjordes 1980 och visst känner man att det på många sätt är en helt annan värld nu men jag är helt övertygad om att det fortfarande finns många arbetsplatser med en gubbsjuk och världsfrånvänd man i ledningen som utnyttjar sin position till både det ena och det andra. Fram till att det är slut med sånt pissbeteende kan man alltid se på 9 till 5 och få en energifylld spark i rumpan. Så länge det finns kvinnor som svassar runt och inte vågar sätta ner foten så kommer det finnas män som försöker. Judy, Violet och Doralee sätter ner allt dom har – och jag klappar händerna och sjunger med!

STAR WARS: EPISOD V – RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA

Det är så mycket jag vill säga, så mycket som vill ut. Filmens början med snön och tystnaden, så fint och en stor skillnad mot dom övriga filmernas mer actionstinna starter. Närbilden på Han Solos bruna ögon när han tittar på Leia. Så ung. Så….kaxig. Och Luke som sitter fast upp och ner i en snögrotta och lyckas nå sitt lasersvärd med hjälp av telekinesi, eller om han bara är magnetisk som person? Han dödar dessutom inte det vitluddiga monstret, han bara kapar armen på den. Och synen av Chewbacca som svetsar – med SKYDDSGLASÖGON! Hjärtskärande!

Rymdimperiet slår tillbaka är den Star Wars-film jag genom tiderna har haft svårast för att ta till mig. Av dom första tre (alltså del 4, 5 och 6) så har jag sett Stjärnornas krig och Jedins återkomst säkert dubbelt så många gånger. Tre gånger fler kanske. Om jag ska jämföra med en annan filmserie så har mina åsikter om dagens film – hittills – varit likvärdiga med Harry Potter och fången från Azkaban: en bra film men för mörk och dyster för min smak. Jag vill ha mer….saga. Mer äventyr.

Jag var kanske tretton-fjorton när jag såg Rymdimperiet slår tillbaka. Kanske till och med femton? Då hade jag sett Jedins återkomst och Stjärnornas krig ett antal gånger och jag tyckte denna film var långt mycket sämre. Inte för den skull dålig, men sämre. Jag har inte sett om den sedan dess så säg att det var trettio år sedan sist. Typ. Trettio år. Mina minnen av filmen var i princip bara snö, is och stora robotliknande varelser med fyra ben. Tänk vad synd det varit om jag låtit minnet stanna där, om jag bestämt mig för att detta var ”den dåliga Star Wars” och sen gått vidare med mitt liv, tänk, då hade jag missat denna ljuvligt underbara film!

Rymdimperiet slår tillbaka är den perfekta blandningen av rymdaction och drama, spänning och tjofaderittanaction, mys, mörker och riktiga stakes. Beror denna förändring på att George Lucas inte längre är förste styrman på Star Wars-skeppet? Beror det på Irvin Kershner som regisserade och Leigh Brackett och Lawrence Kasdan som skrev manus? Eller beror det bara på att jag är trettio år äldre och i viss mån visare? Har filmen ALLTID varit såhär bra och jag har varit….blind?

Oavsett vilket. Halleluja. Peppen på Star Wars Episod VII steg plötsligt med ziljoner grader! It´s hot down here! Herrejävlar vad bra detta var!

När jag såg filmen ca 1985:

När jag såg filmen 2015:

 

WHERE THE BUFFALO ROAM

Fredagsfilmen här på bloggen kommer under hela december vara någon från 80-talet, filmer noga utvalda av filmbloggarna Fripps filmrevyer och Movies-Noir. Dom har ett projekt som heter Decennier och nu är dom framme vid 80-talet och då vill jag givetvis vara med på ett hörn.

80-talsfilmer ligger mig varmt om hjärtat, eller låg, efter att ha sett dessa fyra filmer är jag inte lika säker längre. Haha. Måste skratta lite nu för det är faktiskt ganska roligt. Vilka filmer! Voj voj! He he. Det ska bli VÄLDIGT intressant att läsa mina kamraters recensioner idag.

Where the buffalo roam. Kanske inte en av dom mest kända filmerna från 80-talet. Nej. Precis. Och man behöver inte vara Einstein för att förstå att det finns en anledning till det.

Författaren Hunter S Thompson har skrivit historien och Bill Murray spelar honom i filmen. Det är alltså samma Hunter S Thompson som skrivit Fear and loathing in Las Vegas och The Rum Diary, en författare som är toppen för alla som tycker det är jättespännande att följa en packad mans förehavanden. Personligen tycker jag inte det är speciellt spännande eller ens givande, det är rätt enahanda och tröttsamt.

Den här filmen ska dock vara nån form av biografi där bara vissa namn och detaljer är ändrade men den handlar om Thompsons (Bill Murray)  förhållande med juristen och aktivisten Oscar Zeta Acosta men som i filmen heter Carl Lazlo (Peter Boyle). Men biografi eller inte, det här är tråkigt bortom mitt förstånd. 96 minuter känns banne mig som 96 dagar. Jag är ledsen, min text blir inte mer informativ än sådär. Bortglömda filmer ÄR oftast bortglömda av en anledning.

Blir du sugen på att läsa mer om denna rackarfilm, klicka på länkarna här nedanför.

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

BACK TO THE 80´S: DEN BLÅ LAGUNEN (1980)

.

.

Det är många som klagar på brist på karaktärsutveckling, trovärdigt manus och fungerande dialog i Transformersfilmerna men hallå, kom igen, har ni som klagar sett Den blå lagunen?

Två barn blir strandsatta på en öde ö tillsammans med en skeppskock som hittar en tunna rom och super ihjäl sig. Pojken (Christopher Atkins) och flickan (Brooke Shields) blir kvar ensamma på ön och åren går. Dom är hux flux inte så små längre men dom kämpar på med sitt liv, jagar sin mat, pratar lugnt och stilla med varandra och Emmeline (Shields) har den kritvita klänningen på sig som hon hade när hon som fyra-fem-åring hamnade på ön. Fortfarande lika vit bara lite mindre.

Det här är en mix av tantsnusk för väldigt unga, existentialism for dummies och Mitt i naturen. Lyckas man inte bli gravt betuttad i Christopher Atkins blonda lockar och vältränade torso eller Brooke Shields ögonbryn har filmen INGET tittvärde över huvud taget. 1980 har aldrig känts mer som 1850 än nu och det roliga är att jag kände samma sak när jag såg filmen första gången nånstans i mitten av 80-talet. Jag fattade inte grejen då och jag fattar den inte nu.

Men jag måste erkänna att om filmen slutat fyra minuter tidigare hade en fått en trea.

Det här är tredje filmen i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag kommer tre filmer från 1981.

BACK TO THE 80´S: TJUREN FRÅN BRONX (1980)

.

.

.

I slutet av femtiotalet gillade man antingen Tommy Steele eller Elvis Presley. På 80-talet var man antingen hårdrockare eller synthare.

I början på 80-talet gjordes filmen Tjuren från Bronx om boxaren Jake LaMotta och givetvis jämfördes den med Rocky från 1976. Vilken boxningsfilm var egentligen bäst, den som skildrade en verklig boxare (denna) eller en påhittad (Rocky)? Vilken skådespelare var bäst, nykomlingen Sylvester Stallone som innan Rocky inte direkt gjort någon glad eller den riktiga skådespelaren Robert De Niro som gick upp en massa oscarsvinnarkilon för rollen som den paranoida boxaren LaMotta?

Vid vilken ringhörna jag står och tjoar med sy-kit, handduk och ammoniaktrasa behöver jag kanske inte skriva men vill du veta mina åsikter om Rocky kan du läsa här.

Mina åsikter om den här filmen kan däremot sammanfattas i tre för-ord: för lång, för seg, för mycket De Niro.

Trots att jag gillar sportfilmer över lag och boxningsfilmer av naturliga skäl har en speciell plats i mitt hjärta så funkar den här filmen inte alls på mig. Den funkar inte alls faktiskt. Jag vet att jag gillade den mer när jag såg den för en sisådär 25 år sedan men det känns preskriberat nu.

129 minuter svartvit based-on-a-true-story-klassiker med Martin Scorsese bakom spakarna. Jag kan hålla mig för garv men jag kan knappt hålla mig vaken.

Det här är andra filmen i temat Back to the 80´s.

BACK TO THE 80´S: TITTA VI FLYGER (1980)

.

.

.

Första filmen ut i detta nya tema blir en film jag inte sett sen jag sög på tummen.

Nä, eller jo, eller nä, jag sög aldrig på tummen men jag var fan inte gammal när den här dök upp på moviebox i mitt föräldrahem.

Eller jo, jag var nog rätt gammal. Då bodde jag i en byhåla och mina föräldrar var inte direkt först på bollen när det vankades nymodigheter så jag kan nog ha varit 12 när jag såg den (och väldigt få 12-åringar suger på tummen). Hur som helst, jag mindes inte ett jota av filmen när jag började titta, det var helt blankt i huvudet. Ganska skönt faktiskt.

Titta vi flyger är en film som handlar om att jag tittar på folk som flyger. Resande som tar sig från A till B i ett Trans America-flygplan, flygvärdinnan Elaine (Julie Hagerty) som precis gjort slut med sin pojkvän (som också är med på planet). Sen är det L.A Lakers-basketstjärnan Kareem Abdul-Jabbar som co-piloten Murdock som en förnumstig barnskådespelare med hästtänder direkt känner igen som L.A Lakers-basketstjärnan Kareem Abdul-Jabbar. Captain Oveur (Peter Graves) bjussar på föga smakliga sexuella anspelningar på nämnda barnskådespelare med hästtänder och jag bara suckar. Det här är fan inte roligt alls. I n t e a l l s.

Till exempel, det är en evighetslång scen med Bee Gees Stayin´Alive som musikalisk fond som ska fungera som spoof på Saturday Night Fever (när John Travolta dansar med sin vita kostym) men hahschhhhost SOM det inte funkar. Jag drar inte på smilbanden en microsekund, inte under hela speltiden. 88 minuter har aldrig känts längre.

Det är tur att jag vet att 80-talet har så himla mycket härlig film att bjussa på för det här var fanimej inte kul.

Det här är första filmen i temat Back to the 80´s. Idag kommer två inlägg till om filmer från 1980, ett vid lunch och ett ikväll. Nu kan det bara bli bättre, eller hur?

Svensk söndag: BARNENS Ö

Det är lätt att tro att Kay Pollak är en av våra största filmregissörer. Jag minns när han började filma Så som i himmelen, jag minns kilometervis av kvällstidningstext om hur fantastiskt det var att han filmade igen och vilken STORFILM det kommer bli med stjärnor som Mikael Nyqvist och Helen Sjöholm i rollerna.

Så som i himmelen var Kay Pollaks fjärde film på 38 år. På det sättet kanske han kan ses som Sveriges svar på Terrence Malik men som en av våra största….nej. Innan Så som i himmelen (2004) regisserade han Elvis! Elvis! (1976), Älska mig (1986) och där emellan Barnens ö (1980), filmen om Reine (Thomas Fryk) som har ett sommarlov i sin ensamhet i Stockholm när hans arbetande mamma tror han är på sommarkollot Barnens ö. Reine är på god väg in i tonåren och räknar/letar pubeshår. ”Inget hårstrå på varken pung eller lem, ännu en dag att leva”.

Barnens ö var en film jag såg i skolan när jag var liten. När jag ser den nu känns det obegripligt. Vad hade filmen att lära 10-11-12-åringar? Dels är den riktigt jobbig att se, den har åldrats exceptionellt illa och framförallt musiken är nästintill outhärdlig förutom scenerna när Jean-Michel Jarre står det musikaliska. Thomas Fryk är den enda skådespelaren i filmen som gör det han ska, dom andra är vuxna och man kan ha större krav på dom kan man tycka. Funderingarna Reine bär på, om racerföraren Ronnie Peterson kan vara hans pappa till exempel, kan väl vara lite charmiga om man känner sig på det humöret men det gör inte jag. Jag är grumpy. Jag är besviken på filmen och efter första halvtimmen längtade jag bara efter att den skulle ta slut.

Det här temat fortsätter året ut och det finns många söndagar på ett år. Frågan är om det finns tillräckligt med söndagar för att jag ska ge mig i kast med Älska mig och/eller Så som i himmelen också. Den som lever får se.

FILMÅREN – MINA BÄSTA 10

Filmårslistorna är ingen konstant vetenskap eller sanning, jag har heller inte sett varenda film som existerar från samtliga år och således kan listorna komma att uppdateras vad det lider.

Här nedan kommer det fyllas på med länkar till listorna när dom behagar dyka upp. Det kan bli förr, det kan bli senare, men dyker upp det gör dom och för att göra det aningens mer spännande både för mig själv och dig som följer bloggen så kommer listorna inte att dyka upp i rätt årtalsordning.

2021

2020

2019

2018

2017

2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

2005

2004

2003

2002

2001

2000

1999

1998

1997

1996

1995

1994

1993

1992

1991

1990

1989

1988

1987

1986

1985

1984

1983

1982

1981

1980

1979

1978

1977

1976

1975

1974

1973

1972

1971

Skräckfilmsvecka: Fiffis filmtajm jämför MANIAC då och nu

1980 kom Maniac, en av dom svartaste och mest oförlåtliga filmer jag sett. 2012 kom en remake. Jag har sett dom båda och jag såg dom direkt efter varandra, jag massiv(över?)doserade alltså blodiga mord för att kunna ställa filmerna mot varandra. Jämföra. Försöka utröna hur originalet står sig mot den nyskapande kopian.

Joe Spinell och C. A. Rosenberg skrev originalmanus till filmen Maniac och huvudrollen spelas av herr Spinell själv. Kanske var det bara han som verkligen visste hur pass sjuk denne Frank Zito egentligen var och hur han skulle gestaltas?

Frank Zito är i alla fall medelålders, har ett ganska alldagligt utseende, bor i New York och har ett jobb som han verkar kunna sköta. Det ingen vet är att han nattetid förföljer, dödar och skalperar kvinnor.

Första gången jag såg Maniac (ca tio år sedan) upplevde jag filmen som ohygglig. Inte ohygglig som i betydelsen spännande utan ohygglig som i…ohygglig. Kolsvart, vidrig, äcklig. Jag tog illa vid mig, jag blev rädd, jag fick inga rimliga förklaringar alls till hans handlande, det var bara blodigt, mosigt, aggressivt övervåld.

Maniac kom 1980, alltså alldeles för tidigt för att filmen skulle få den där sköna 80-tals känslan. Istället andas den, stinker, 70-tal och kanske inte sjuttiotalets fräschaste odör. Frank Zito ser ut som en läbbig klon mellan Stacy Keach och Jaws och dom blodiga effekterna imponerar fortfarande både i grymhet och perfektion. Men det läbbigaste med Maniac är inte blodet eller dom närgångna skalperingsscenerna, det läbbigaste är bakgrundsljudet som ackompanjerar Zitos tankar. Dom små ljuden, det suggestiva tysta brummandet, den närmast ihåliga känslan som på ett fenomenalt sätt får mig att förstå att det inte finns någon återvändo, Frank Zito är en sjuk människa och det finns varken bot eller bättring.

Det här är en människa att vara rädd för på riktigt och speciellt en av scenerna i filmen visar det på det fenomenalt sätt. Jag tänker på toalettscenen. På tjejen som är ända in i benmärgen skiträdd. På hur jag sitter som på nålar och märker att jag andas i samma takt som henne. På paniken att hon inte vill dö. På ångesten i magen om jag vore i hennes ställe. Filmen är hemsk på det sättet. Jag blir rädd för folk. För knasbollar, knäppisar, idioter.

Jag ger mig själv tio minuters kaffepaus innan jag drar igång remaken. Det behövs. Det tog inte lika mycket på krafterna att se Maniac nu som det gjorde sist men en liten hjärnrens är på sin plats innan jag beger mig in i Frank Zitos värld anno 2012. Jag har köpt mig en kardemummabulle men känner inte för att äta den. Ibland räcker det att lukta på kardemumma för att jag ska bli mätt och lugn. Det här var en sådan gång.

Början, förtexterna, introt till Maniac anno 2012 ger mig gåshud. Musiken påminner om Kavinsky´s score till Drive, jag blir alldeles lycklig. Jag googlar upp kompisitörens namn och det visar sig att han heter Rob, är fransos och helt jävla GRYM!

Det är suggestivt, det är mörkt, musiken är av yppersta klass och typsnittet på MANIAC i knallrött som tjoffas upp över hela TV:n. Det känns 80-tal helt enkelt och det kan i min värld aldrig vara fel. Att huvudkaraktären Frank Zito (Elijah Wood) är första klassens galning behöver jag aldrig tveka om. Den informationen får jag snabbt och blodigt.

Det mest komplicerade med filmen är helt klart Elijah Wood i huvudrollen. Det är svårt att se honom som någon annan än Frodo. Här filmas han ofta på avstånd, gärna via en hel eller trasig spegel och med lite ny ansiktsbehåring är han mer än lovligt lik någon av bröderna Birro. Det känns som att filmskaparna medvetet vill hålla oss borta från hans (dumma) blick, vilket är precis motsatsen mot originalfilmen. Jag förstår varför, Joe Spinell och Elijah Wood spelar inte i samma liga rent utseendemässigt, det är som att jämföra T-rexen i Jurassic Park med Ted, men jag undrar hur dom tänkte när Wood blev tillfrågad. Att det skulle locka kids?

Ibland när det är nån skådespelare med i en film som man retar sig på till tusen *host John Cusack* kan det ibland funka att tänka på annat, eller nån annan. Det är svårt här. Större delen av filmen får man nämligen höra honom prata det han tänker, alltså höra det som händer inne i hans huvud och ibland fantiserar jag att han säger Bilbo, Bilbo, watch out for the dragon! fast han inte alls tänker så. Det är ju lite…..busigt. Och ganska så korkat. Men det är inte enbart i Frank Zitos huvud som hjärnspöken spelar spratt.

Vad tycker jag då om filmen? Jag tycker att stämningen i filmen är minst lika vansinnig som i originalet. Den här mannen är så väldigt sjuk, så satans sadistisk i skallen, det finns inga som helst försonande drag. Det finns heller inte en enda scen som låter oss slippa se vad som pågår, vad han utsätter dessa kvinnor för. Den närmast klaustrofobiska känslan jag upplevde under återbesöket till originalfilmen känner jag inte här och det beror enkom på att jag VET att det är Elijah Wood som stalkar, slashar och samlar skalper. Med en annan huvudrollsinnehavare tror jag denna film hade varit minst lika skadlig för gå-hem-själv-på-nätterna-psyket som första filmen är och var.

Det är väl det vettigaste jag kan summera båda dessa filmer med: är du det minsta rädd för vara själv ute på kvällar, nätter och i mörker så kommer Maniac-filmerna inte bota dig, snarare göra dig till värsta hardcore-stugsittaren. Har en film lyckats eller misslyckats då?

Maniac 1980 (Regi William Lustig)

Maniac 2012 (Regi Franck Khalfoun)

Filmitch skriver om en annan film att kanske bli rädd för idag (eller kanske inte): Nothing to fear.

Här finns det fenomenala Maniac-soundtracket a la Rob på Spotify. Enjoy!

FREDAGEN DEN 13:E

Har du hästminne kanske du minns att jag redan skrivit om den här filmen, har du inte det så spelar det ingen roll, jag skriver ju om filmen i alla fall. Jag har nämligen sett om ALLA Fredagen den 13:e-filmerna och recensioner om den galne mördaren med hockeymask kommer droppa ner på fredagkvällarna här på bloggen lite oannonserat till och från som stoooooora bloooodiga filmpööööölar.

Fredagen den 13:e är en av dom största och mest kända skräckfilmsfranchisen som finns och under 80-talet var den så stort att det knappt är fattbart. Det som inleddes 1980 med den första filmen började egentligen redan 1957 då en pojke vid namn Jason Vorhees drunknade utanför Camp Crystal Lake. Sommaren efter blev två ungdomar brutalt mördade på samma camp och den stängdes. För evigt, trodde nog byinvånarna som var helt säkra på att det vilade en förbannelse över hela stället och dom var både förvånade och oroliga när husen restaurerades för att åter användas som sommarläger. Ungdomarna anlände en efter en och blev inte det minsta skrämda av invånarnas genuint omtänksamma råd att ge sig av, åka hem, strunta i sommarjobb och helt enkelt bara fly. Dom vill ju bara bada, röka gräs, spela monopol och knulla.

Det här är verkligen en skräckfilmsklassiker som egentligen borde stavas med stort S. Den har ALLT. Schysst uppbyggnad, kittlande spänning, snyggt gjorda effekter (av Tom Savini), otäck musik, bra story, trovärdigt agerade och hormonstinnskorkade unga vuxna och det där scha-scha-scha-ah-ah-ah-ljudet som fortfarande kan skrämma skiten ur mig om nån viskar det i mitt öra vid fel tillfälle. Det här är helt enkelt en måste-ses-film för alla som tycker om skräckfilm som genre.

Originaltitel: Friday the 13th

Produktionsår: 1980

Regissör: Sean S. Cunningham

Jason: Ari Lehman

Bodycount: 9 döda

Mest minnesvärda scen: Slutet. Fy fan alltså.

Veckans klassiker: THE BLUES BROTHERS

Vissa människor gör vad som helst för pengar, speciellt när det är pengar som ska samlas in för nåt behjärtansvärt projekt. Bröderna Blues är inga undantag.

Jake Blues (John Belushi) har precis blivit utsläppt från fängelset, hans bror Elwood (Dan Aykroyd) hämtar upp honom och dom bestämmer sig för att besöka barnhemmet där dom växte upp. Barnhemmet drivs nu liksom då av nunnor och kyrkan har dragit in bidragen som behövs för att hålla igång hemmet. Det tänker bröderna Blues ändra på. Dom har elva dagar på sig att få in tillräckligt med stålar så att fastighetsskatten kan betalas, först då är problemet löst. Jake och Elwood har inte någon Plan B, dom kör på Plan A, den enda dom kan och känner till. Dom drar ihop sitt gamla band och river av lite sköna blueslåtar.

Jag såg The Blues Brothers för  första gången för länge sedan. Alltså nu snackar vi läääänge sedan. Jag tror att det var i samma veva som jag högaktade Indochine, det franska 80-tals-bandet alltså, inte filmen. C’est a Canary Bay Ouh! Ouh! Des filles qui vivaient en secret C’est a Canary Bay Ouh! Ouh!, det Indochine. Hur som helst så gillade jag inte filmen speciellt mycket då och varje gång jag öppnar munnen och säger det i samma rum som en man så säger mannen (oavsett vem det är): Lägg aaaaav! Det är ju en skitskön film. Brorsorna är ju vääääldens COOLASTE och vilken MUSIK sen! Och tugget fortsätter och jag tröttnar och blir ännu mer anti till både Jack och Elwood än jag var från början och så har det bara fortsatt. År ut och år in. Tills nu.

Nu tänkte jag nämligen se filmen helt allena och jag tänkte försöka göra det utan att tänka på att jag redan sett den. Det var lättare än jag trodde för jag mindes ingenting av filmen, inget mer än solglasögonen, kostymerna och dom för korta byxbenen vilket jag antar är det ALLA som sett filmen minns. För visst är The Blues Brothers en klassiker i det fallet, det är en trendsättarfilm, en snackis men det är banne mig ingen bra film.

Det där charmen så många beskriver med filmen den känner jag inte alls. Den där sköna överdrivna humorn märker jag inte av och den där fantastiska musiken är i mina öron inte speciellt fantastisk. Jag lyssnar fortfarande hellre på L´aventurier än James Brown och Aretha Franklin imponerar inte på mig. Visst kan jag se filmen och nej jag somnar inte men det räcker fint nu, det blir inte ett tredje försök.

När jag såg filmen för lääääänge sedan:

När jag såg filmen nu:

 

Veckans Berenger: KRIGSHUNDARNA

Jag minns det som det var igår.

Jag och gymnasiekompisen Q satt i hennes rum i evakueringslägenheten hennes familj fått när deras jättehus brann ner till grunden. Vi tittade på hyrvideo på hennes lilla TV när vi hade våra ”Tom Berenger-fredagar”.

Det fanns inte så många Tom Berenger-filmer att hyra och som jag minns det valde vi Krigshundarna ganska många fredagar. Skitdålig film, om det var vi väldigt överens, men det funkade, det dög för det var Tom Berenger i rörlig bild och våra krav var inte speciellt höga.

När jag nu ser om denna famösa lilla film märker jag att jag inte minns nåt alls. Jag minns inte ens Tom Berenger, vilket borde vara en omöjlighet. Christopher Walken däremot, han gör ett fint porträtt av krigisen Jamie Shannon men han var en nobody i tonårstjejers ögon så honom spolade vi gärna över. Ahaaaa! DÄR har jag det! Vi spolade oss igenom filmen, det är DÄRFÖR jag inte minns nåt. Hahaha, va sjuka vi var.

Fast jag förstår beteendet. Filmen är inte speciellt bra. Kanske är den bättre om man gillar krigsfilm men jag är inte så svag för den genren och jag har inte riktigt samma hang-up på Tom Berenger nu som då, alltså funkar filmen inte riktigt för mig. Jag blir ganska uttråkad faktiskt och väntan på Berengers entré i filmen är låååååång. Spolknappen är nära. Mycket nära.

Här finns filmen att hyra.

THE SHINING

Ett av mitt livs mest makabra läsupplevelser var när jag som elvaåring läste Stephen King´s The Shining (eller Varsel som titeln lyder på min gamla tummade svenska pocket) och samtidigt lyckades med konststycket att knapra sönder mitt vänstra lillfinger.

Spänningslitteratur var en nyfunnen och hett älskad genre men jag kunde vid den tiden inte riktigt hantera dom starka känslor som bokstäverna förmedlade och nagelbitande blev till fingertoppsbitande och när fingertoppen var så att säga uppäten fortsatte jag mig nedåt en bit. Jag minns att det sved men jag hittade hela tiden en ny liten hudflik som kunde ryckas bort och med högra handen bytte jag sidor i ett svischande tempo tills det sa splafffs till vänster och fingret såg ut som en skräckfilmseffekt.

Några år senare gav jag mig på att se filmen, den omtalade, den mytomspunna, den sjukt läskiga. Jack Nicholson fick rollen som Jack Torrance, författaren vars mentala hälsa förändras en hel del under resans gång. Tillsammans med sin fru (Shelley Duvall) och sonen Danny (Danny Lloyd) hyr han ett gigantiskt och superisolerat hotell för att få ro att skriva och det börjar hända magstarka grejer där kan jag lova. Hotellet är inte riktigt det lugna mysiga ställe dom trott och hoppas på och hade Jack vetat innan det han sen blev varse så hade han kanske inte hamnat där. Eller så hade han valt det ändå. Vem vet?

Det enda jag på riktigt vet är att JAG som vuxen skulle ha svårt att bo på ett alldeles för ödsligt hotell och jag skulle definitivt inte bo någonstans med en snubbe som skriver samma ord oavbrutet på sin old-school-skrivmaskin eller slår in muggdörren med en yxa. Jag tycker heller inte om att bo i närheten av en labyrint. Såna är inte särskilt kul, inte efter att ha sett den här filmen. Jag skulle alltså inte spontant och osett hyra varken ett hotellrum eller ett helt hotell mitt ute i obygden, jag skulle skaffa professionell hjälp om jag fick en sån halvgalen idé.

Att se The Shining är som att boxas med Mike Tyson och jag har röda boxarhandskar och han tunna virkade fingervantar och mina ben är stelopererade och han har sugit i sig en platta Red Bull och är skitarg som vanligt.

Att se The Shining är som att dricka två liter laxermedel och sen stoppa en vinkork i baken och veta att det läskiga kommer när som helst, jag vet bara inte när, jag känner det inte, det bara kommer och jag kommer bokstavligt talat att skita på mig när det väl är dags.

Att se The Shining är inte bara att få vara med om en filmupplevelse utöver det vanliga, det är ett psykiskt heltidsarbete, det är som att sitta på en nåldyna med en handgranat i munnen, eller nåt sånt. Fan alltså vad bra film kan sätta sig fast i det undermedvetna, i ryggmärgen, på hårddisken, i magen  – och på vänster lillfinger.

 

CANNIBAL HOLOCAUST

När Cannibal Holocaust kom 1980 blev det ett väldans hullabaloo, med rätta kan tyckas. Filmen misstänktes vara en så kallad snuffilm, det vill säga en film där människor påstås ha dödats på riktigt för filmens skull, men friades med rätta då samtliga skådespelare faktiskt fortsatt göra film och då sannorlikt inte kan vara döda.

Filmen handlar om ett filmteam som åker till Amazonas djungel för att göra en dokumentär om kannibaler. Filmteamet försvinner spårlöst och en räddningspatrull med en professor i spetsen skickas till djungeln för att leta upp filmarna men det enda dom hittar är filmkameran och ett gäng filmrullar. Väl tillbaka i USA får professorn i uppdrag av ett TV-bolag att gå igenom filmerna för att få svar på frågan: vad hände?

Och ja, vad hände egentligen?

Cannibal Holocaust är beviset för att ingenting är som det ser ut att vara. Myntet har två sidor, bollen är rund. Vem är ond, vem är god, vad håller vi på med egentligen?

Jag ville egentligen inte se den här filmen men efter månader av tjat från min dåvarande pojkvän sa jag ja. Jag hade byggt upp en mur av äckel inför filmen, jag trodde jag skulle kaskadspy, gråta, svimma, allt, men som med allting annat så är verkligheten mindre vidrig än ens egna fantasier.

Riz Ortolanis vackra musik går som en röd tråd genom hela filmen och gör dom otäcka (slafsiga, blodiga, totalt vidriga) scenerna om möjligt ännu otäckare eftersom kontrasten till den vackra sorgsamma musiken blir desto större. Effekterna är verklighetstrogna (nu snackar vi 1980) och ja, djuren i filmen slaktas faktiskt på riktigt.

För att kunna se filmen och ha utbyte av den har jag fyra tips:

1. Ät ingenting innan.
2. Ladda inte upp med chips, dip, ostbågar och salta pinnar för det kommer inte bli nånting ätet i alla fall.
3. Var någorlunda psykiskt stabil. Känner du att du svajar i humöret, stå över, se Love Actually eller nån annan snällisfilm istället. Cannibal Holocaust är krävande och vad man än tycker om filmen så lämnar den inte knoppen. Det var 6 år sedan jag såg den första gången. Den sitter kvar än.
4. Ha inte Blair Witch Project som favoritfilm för den är ingenting annat än än jävligt dålig spök-rip-off på den här filmen.